Samhälle Åsikt
De som avskyr sociala medier värnar bara sina privilegier
De traditionella medierna älskade sociala medier, tills plattformarna blev en konkurrent. Då utsågs Facebook och andra till hot mot demokratin. De sociala medierna förblir dock en garant för att även vanligt folk ska kunna höras, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

En kort stund efter att Mark Zuckerberg annonserade att tiden för Facebook som ledande sociala medier-kanal i att förbjuda innehåll är förbi, kom Aftonbladets Karin Petterssons första verbala uppstötning. Rubriken är ”Mark Zuckerberg väljer att slicka Trumps röv” och i artikeln påstår hon att Facebook nu kommer att bli ett slags nav av högerextrem propaganda.
För alla som följer debatten om sociala medier och yttrandefrihet på nära håll var det helt väntat, eftersom Pettersson, som i dag är tidningens kulturchef, länge varit fanbärare i det korståg som traditionella medier fört mot sociala medier.
Makthavare i alla tider har nämligen haft ett stort horn i sidan till saker som gjort att massorna, pöbeln, ja alla som inte är makthavare, fått en röst. I vår tid heter dessa makthavare traditionella medier och politiker. För inte så värst länge sedan var det framför allt kyrkan och kungamakten, som under hundratals år gjorde allt för att kontrollera kunskap och information.
Makthavare i alla tider har haft ett stort horn i sidan till saker som gjort att massorna fått en röst.
Det första en diktator gör, även i nutid, är att strypa pressen men även allt annat som möjliggör fritt informationsflöde. I dag censurerar diktaturer som Kina och Turkmenistan internet. Folk ska hållas i kunskapsmörker, då är de lättare att kontrollera.
Historien om sociala medier är en historia om just makt, men också om demokrati och revolution.
Sociala medier var först frälsaren för traditionella medier som tävlade om att hylla kanalerna. De såg att framförallt Facebook höjde trafiksiffrorna helt utan kostnad för de stora bolagen. Vanliga personer delade artiklar i högt tempo och allt var gratis. Dessutom kunde bolagen stänga sina jobbiga kommentarsfält som exploderat av elaka kommentarer i en omfattning som gjorde att många arbetstimmar tvingades läggas på moderering. Med Facebook kunde debatten i stället ske där, och vips trollade mediebolagen bort den egna kostnaden.
Tidningarna började mäta framgång i antal delningar, där även en gilla-tryckning räknades in i trafiksiffrorna och blev ett viktigt kvalitetsmått. Cheferna myste på redaktionerna när de kunde rapportera in bättre och bättre trafiksiffror för varje år, och utan extra kostnader. Tvärtom sparade man pengar.
***
För vanliga människor innebar sociala medier något annat. En veritabel revolution för det fria ordet som nog aldrig setts i den omfattningen sedan tryckpressen. Plötsligt kunde den lilla människan utan kunskap, pengar och kontakter nå ut till andra med åsikter och information.
Här kunde historien fått ett lyckligt slut. Media var nöjda med att använda den nya tekniken för att få ut sitt innehåll gratis och väljarnas yttrandefrihet ökade exponentiellt. Men Facebook tjänade inga pengar och tröttnade på att vara gratisätarnas paradis, de tyckte att mediebolagen nu kunde börja betala för kalaset.
Algoritmerna ändrades och plattformen började prioritera två sorters innehåll – annonser och ”personligt innehåll” utan länkar. Trafiksiffrorna dök, inte minst för mediebolagen.
Här någonstans började de traditionella medierna hata Facebook. Festen var över och dessutom började Facebook för varje år ta större andelar av annonsintäkterna. De stora mediebolagen tuggade fradga.
Festen var över och Facebook tog varje år större andelar av annonsintäkterna. De stora mediebolagen tuggade fradga.
Vem skickade Schibsted ut i debatten, om inte Karin Pettersson.
Hon blev på ett sätt kanske Aftonbladets sista #metoo-offer eftersom inte mindre än två av hennes anställda på ledarredaktionen fick sparken. Hon omplacerades till slut 2018 och fick en ny roll. Som förstetorped mot sociala medier, med uppdrag att skydda affären.
Den enorma ironin i att socialisten Pettersson, född in i sosseadeln – och som drivit LO-ledarsidan med texter som ”Sverige har gått sönder” och ”Efter kapitalismen kommer en ny tid” – under flera år hade som främsta jobb att skjuta prick på Facebook för att det stora mediebolaget skulle tjäna mer pengar på annonser, går inte att överträffa i dikt.
Tillsammans med Martin Gelin från Dagens Nyheter skrev Pettersson boken Internet är trasigt (2018). I den skyller de allt möjligt på Mark Zuckerberg och hans företag, som förtrycket mot rohynginerna i Myanmar. En sorglig kampanjbok för mediernas rätt att få tillbaka gamla privilegier, skulle jag säga som läst den.
En historisk parallell till den gamla elitens kamp mot nya krafter finns i den aktuella tv-serien Wolf Hall. Där skildras hur katolska kyrkan och dess allierade gjorde vad de kunde för att inte bibeln på 1500-talet skulle översättas från latin till engelska. För då skulle de få som kunde latin, makthavarna, tappa kontrollen över vad som stod och hur det skulle tolkas.
Men tack och lov kan du inte backa in i framtiden, och även om viktiga segrar för yttrandefriheten tillfälligt rullats tillbaka har det fria ordet till sist vunnit. Bibeln översattes från latin, blasfemilagar har avskaffats på många ställen, tryckpressen spreds och läskunnigheten med den. Ett ord vill vara fritt och hittar därför vägar själv och med hjälp.
***
Sociala medier förändrade yttrandefriheten, för alltid. De har gett vanliga människor överallt på jorden med internet möjlighet att inte bara uttrycka en åsikt utan att få den spridd, och det utan vare sig kontakter eller kunskap, saker som för inte så länge sedan var en förutsättning.
Detta är också något som media är rasande över. Nyss styrde de debatten och vilka människor och åsikter som kom fram. Du behövde passera det lilla nålsögat som utgör en redaktör på en nationell tidning för att just din artikel skulle publiceras på en debattsida. Något som också kräver kunskap. Få lyckades och sådana som Karin Pettersson fick därmed makten över debatten. Du får höras, men inte du. Har du väl haft den makten vill du alltid ha tillbaka den.
När ordet blir för fritt är maktens instinkt att kväva det och vi har på senare år sett många försök, inte minst på EU-nivå. Schibsted avlönade ett flertal personer att på heltid försöka driva fram tvingande lagar på EU-nivå, som nya upphovsrättslagar (artikel 11 och 13), GDPR och Digital Service Act.
2019 krävde Karin Pettersson och Sverige-chefen för Schibsted, Raoul Grünthal, i en artikel i SvD att den socialdemokratiska regeringen skulle göra Facebook ansvarigt för allt innehåll som är olagligt, genom den påhittade regeln ”medverkaransvar”, som praktiken betyder publicistiskt ansvar.
På en rad punkter ville Schibsted att Facebook skulle tvingas att ta bort och flagga allt innehåll som skulle kunna vara olagligt, samtidigt som de ville att kanalen skulle tvingas att ”inte censurera” medier, det vill säga ge tillbaka dem gratis spridningsmöjligheter.
Att Facebook inte för evigt ville ge medierna gratis spridning är inte censur.
Ordet censur ska man vara försiktig med. För alla som någon gång fått något borttaget av en kanal kanske känner sig censurerade, men i strikt mening är det bara censur när en stat förbjuder något. Att Facebook inte för evigt ville ge medierna gratis spridning är inte censur, inte heller om användare skriver något som är ett brott Facebooks regler. Det är trots allt privata företag och deras hus, deras regler. Man måste rätta sig efter det.
Men det Zuckerberg nu vittnar om, att han kände sig pressad av den hårda retoriken under Obama för att 2016 införa de ”fact checking”-regler som han nu tar bort, och dessutom berättar att Biden-administrationen mer eller mindre tvingade Meta att censurera innehåll under Covid-pandemin, är faktiskt något annat. När staten i princip hotar sig till borttaget innehåll och nya hårdare regler. Det är så nära censur det går.
Arba Kokalari och Moderaterna i Europaparlamentet uppvisar tyvärr liknande tendenser när de – i stället för att hylla att det fria ordet blir mer fritt – nu ställer sig på vänsterns sida och varnar för ”en farlig väg” och att de ”vill skydda vanliga användare” genom att se till att EU:s befolkning blir ännu mer censurerade online. Notera också att Kokalari själv vägrar öppen debatt genom att bara de hon själv följer får kommentera, ett subtilt sätt att tysta vanliga väljare som visserligen är tillåtet men som högerpolitiker med hög svansföring i frihetsfrågor verkligen borde avstå ifrån.
De som kritiserar sociala medier och menar att faktisk censur från EU:s och staters sida är nödvändigt för att skydda demokratin, skyddar i praktiken bara de traditionella mediernas makt.
De gamla mediebolagen är inte ett dugg intresserade av demokratin eller av din och min frihet. Eller av det fria ordet. Det enda de är intresserade av är att värna sina privilegier. Kom ihåg det nästa gång du läser något om hotet mot demokratin och sociala medier i samma mening.