Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

DEBATT: ”Det är inte arkitekturen som är problemet, det är kvaliteten”

Arkitekturdebatt: Att moderna hus ofta är dåliga beror inte på stilen, utan på bristande kvalitet. Det menar arkitekten Anna Björklund i en replik på intervjun med Albert Svensson. Albert Svensson svarar direkt.

Anna Björklund och Albert Svensson, arkitekter

Anna Björklund:


Hade marknaden fått styra hade man byggt hus som man gjorde före modernismen, hävdade Albert Svensson i Lars Anders Johanssons intervju.

Stämmer det?

Det finns många anledningar att gilla gamla hus. Det har till exempel genom århundradena skett ett naturligt urval, där de sämre husen försvunnit, och de som är kvar är toppskiktet av det som byggdes förr. Men äldre hus har också en naturlig logik som är lätt att uppskatta. Byggnaderna är helt planerade efter murstockens placering och (eventuell) tillgång till vatten, rummens hierarki bestäms efter knappa resurser och de mest basala behoven.

Husets dimensioner var förr också bestämda av de material man hade att tillgå – väggen är så tjock som timret är tjockt, stenarna till grunden är så tunga som man orkade bära, och fönstren är så stora som man visste hur man tillverkade. Eftersom varje yta och vinkel är bearbetad för hand finns också i varje steg av byggandet en kontroll och ett medvetet beslut av vad som passar bäst.

Att moderna hus är dåliga beror inte på stil. Det är mycket allvarligare än så.

Inget av detta finns i det moderna byggandet. Idag ritar man hus i dator, ofta med stor tidspress, långt innan de byggs. Byggnaden säljs in till beställaren med absurda 3D-ritningar som inte har något med verkligenheten att göra. Byggprocessen är sedan fullkomligt befriad från hantverk och har ingen relation till den mänskliga kroppen.

Man använder nästan aldrig naturmaterial – vars proportioner, ytor och kulörer det mänskliga ögat tränats att uppskatta i årtusenden – utan prefabricerade plattor, vars mått kan anpassas i oändlighet. På så vis blir chansen för en simpel arkitekt att träffa rätt i vad som upplevs som harmoniskt och vackert liten. Kraven på den som ritar huset blir alltså enormt mycket större, samtidigt som förutsättningarna är sämre.

De högljudda advokaterna för “klassisk arkitektur” menar att det samtida byggandet stora kvalitetsproblem skulle lösas om man limmade på stuckatur på husen, ställde dit några kolonner, och ordnade fönstren i rakare rader.

Men det är inte pastisch som byggandet saknar. De flesta nybyggda flerfamiljshus är fyllda av artificiella och historicerande detaljer. Den vanligaste fasaden på sådana hus är menad att efterlikna ett äldre putsat stenhus (trots att väggen oftast består av betong eller träreglar, och plast och glasull). Dörrar av spån, lim och aluminium är menade att likna spegeldörrar i massivt trä. Klick-golven är tänkta att se ut som brädgolv och gipsväggarna ska påminna om puts.

Vad som saknas är däremot en byggbransch som med intresse av kvalitet och långsiktighet.

Vad som saknas är däremot en byggbransch som med intresse av kvalitet och långsiktighet, informerade konsumenter som inte låter sig luras av ett överexponerat vidvinkelfoto och arkitekter som förstår vad en byggnad är (och inte enbart hur dataprogrammen fungerar). Att moderna hus är dåliga beror inte på stil. Det är mycket allvarligare än så.

Anna Björklund
arkitekt och grundare, Monohus
skribent Arkitektur

Albert Svensson svarar direkt:

Inom modernismen värderas en byggnad, inte utifrån egna konstnärliga kvalitéer, men utifrån saker utanför arkitekturen. Hur modern frågar de sig tex. är byggnaden, hur radikal, konsekvent, ärlig eller demokratisk?

På samma sätt lever modernistarkitekter i villfarelsen att andra saker än arkitekturens egna formtradition kan vägleda dem när de formger. Det kan vara funktionen t.ex. och i Anna Björklunds fall konstruktionen.

Arkitekturhistorien, som Anna Björklund försöker sig på att undervisa oss i, visar med all önskvärd tydlighet att det är inte är på det sättet. Byggnaders utseende är inte följden av något annat. Fasader skapar inte sig själva. Hur husen ser ut är ett val och endast regler för formgivning kan vägleda oss i det valet.

Hur husen ser ut är ett val och endast regler för formgivning kan vägleda oss i det valet. 

I och med denna villfarelse är modernisterna tvungna att söka vägledning på annat håll. Deras enda sätt blir att kopiera berömda modernister och att ängsligt bläddra i de för tillfället coolaste arkitekturtidskrifterna, att försöka vara ”moderna”. Detta tror jag är en delförklaring till att modernistiska arkitekter, som framhåller nyskapande som en kvalitet, mest är epigoner. 

Vi kan göra vackra byggnader idag med, om vi vill och om vi befriar oss från de modernistiska tvångstankarna och vanföreställningarna.

Vi kan nog alla enas om att dagens byggande i mångt och mycket är skräp. Papp, plast och häftklammer har ersatt fullmurar av tegel och massivträ. Jag skulle verkligen tycka att det var ett stort framsteg om vi återgick till riktigt byggande. Men innebär det att vi måste abdikera när det gäller husens utseende? Anna Björklund tycks mena det och verkar längta tillbaka till en tid när arkitektens roll var enklare.

Jag tycker inte det. Vi kan göra vackra byggnader idag med, om vi vill och om vi befriar oss från de modernistiska tvångstankarna och vanföreställningarna.

Albert Svensson
Arkitekt