Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

DEBATT: Reformeringen av Arbetsförmedlingen är kulmen på en evolution

I den högljudda och högaktuella debatten kring Arbetsförmedlingens framtid tävlar ledarskribenter och andra debattörer i att svinga politiska slagträn så hårt som möjligt. För att faktiskt uppnå en fungerande arbetsmarknadspolitik behöver vi dock sansa oss, skriver Maria Mattsson Mähl.

Somliga debattörer skyller på budgetläget, trots att Arbetsförmedlingen (återigen) inte tycks använda de medel som politikerna avsatt för innevarande budgetår. Andra skyller på tempot i reformeringen, men den typen av argument tyder på att personen inte är insatt i ämnet. Problemet är inte för högt tempo eller en förhastad reform. Faktum är att det som sker just nu snarare är kulmen på en evolution som startade redan på 90-talet. 

Många av oss i branschen trodde nämligen att de förändringar som sker nu skulle komma redan vid regeringsskiftet 2006, men politikerna gjorde en halvmesyr. Resultatet blev två olika varianter av Jobbcoacher (en version lanserades våren 2009 i brinnande lågkonjunktur och nästa version kom våren 2012). Mest känd för allmänheten är kanske den skandalomsusade Etableringslots där marknadskrafternas mörkaste sidor fick möjlighet att blomma ut i ett LOV-system (lagen om valfrihetssystem) som saknade både inträdesbarriärer och kontrollfunktioner.

Efter ett par år av kaos fick vi till en sansad och konstruktiv dialog mellan seriösa leverantörer och Arbetsförmedlingen. Resultatet blev tjänsten Stöd och matchning som lanserades vid årsskiftet 2014–2015 och som går ut på att hjälpa arbetssökande ut i jobb eller till utbildning och där leverantörer i hög utsträckning betalas utifrån resultat. Det är en tjänst som varit mycket framgångsrik.

Efter ett par år av kaos fick vi till en sansad och konstruktiv dialog mellan seriösa leverantörer och Arbetsförmedlingen.

Jag har själv jobbat med AlphaCE, ett företag som varit framgångsrikt med att ordna jobb åt dem som står längst från arbetsmarknaden. När vi hade som flest deltagare i Stöd och matchning hjälpte vi 50–60 arbetssökande ut i jobb varje vecka. Andelen som gick till jobb varierade förstås från ort till ort, men vi hade ett snitt på mellan 40 och 60 procent ut i jobb – trots att våra deltagare stod långt från arbetsmarknaden och att vissa orter har en svår arbetsmarknad. 

Med andra ord kan man med fog säga att Sverige har haft flera ”pilotstudier” att dra lärdomar från.

Nu har politikerna bakat in reformen i en regeringsöverenskommelse över traditionella blockgränser. Det är bra. Bakgrunden till reformeringen är trots allt att Arbetsförmedlingen har haft svårt att hjälpa arbetssökande och arbetsgivare i många år. Nyligen kunde SVT presentera en intern rapport från Arbetsförmedlingen som visade en granskning av drygt 4 000 intresseanmälningar från 2018. Den visar att 34 förfrågningar från arbetsgivare varje vecka förblev obesvarade och att sju av tio arbetsgivare inte får någon återkoppling inom fyra veckor.

Den typen av larmsignaler är inte nya. Tvärtom har svenskarnas förtroende för myndigheten legat i botten under många år. Svenskt kvalitetsindex gör varje år en undersökning och där får Arbetsförmedlingen alltid bottennoteringar. Medieakademins förtroendebarometer, SOM-institutet och Kantar Sifo har visat samma sak i andra mätningar. 

Jag hoppas att den politiska debatten sansar sig en smula nu.

Det är inte konstigt, för myndigheten har blivit en slasktratt för allehanda uppdrag, vilket gör dess uppdrag omöjligt. Däremot är det bekymmersamt eftersom arbetsmarknadspolitiken, och Arbetsförmedlingen i synnerhet, är ett viktigt nav i samhället. Matchningen på arbetsmarknaden måste fungera. Det är viktigt för att människor inte ska känna sig utlämnade om de blir arbetslösa. De ska känna sig trygga med att det finns stöd och hjälp att tillgå oavsett om det gäller att formulera ett CV eller att hitta ett jobb på en annan ort. 

Det är också viktigt för att arbetsgivarna ska våga investera i sina företag. Kompetensförsörjningen är en av de allra viktigaste parametrarna när man fattar strategiska beslut. Finns det inte kompetens att tillgå är risken stor att ett företag väljer att investera i ett annat land, men då tappar Sverige både arbetstillfällen och skatteintäkter. 

Jag hoppas att den politiska debatten sansar sig en smula nu. Det är inte läge att vinna kortsiktiga poänger i den politiska debatten. Det är dags att ta ansvar för Sveriges kompetensförsörjning. Arbetsförmedlingen har kommit med bra och konstruktiva inspel när det gäller reformen. Det är dags att politikerna skrider till handling och ger myndigheten mandat att fortskrida. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som fungerar och det är bråttom. Det står en lågkonjunktur och bankar på dörren.