Samhälle Åsikt
Den svenska sexköpsparadoxen
Sverige ser sig gärna som världens mest feministiska land, men stigmatiserar sexarbetare på ett sätt som sticker ut i den europeiska kontexten. Silva Mertsola debatterar sexköp med sina svenska tjejkompisar och frågar sig varför avvikande åsikter kvävs.
Under de senaste tio åren har jag bott i Danmark, Storbritannien, Finland och Sverige. Oberoende av var mina vänner bor och var de befinner sig på vänster-höger-skalan, anser de flesta sig vara feminister. Trots meningsskiljaktigheter kring allt från individualiserad föräldraförsäkring till positiv särbehandling har jag och mina feministvänner alltid varit överens om två saker: det heter sexarbete och inte prostitution, och det ska vara lagligt. Eller så var det, tills jag flyttade till Sverige.
Den svenska synen på sexarbete är måhända den största kulturkrocken jag har upplevt under min tioåriga europaturné. Sverige, som gärna ser sig som världens mest feministiska land, befinner sig i en bisarr paradox. Å ena sidan är det allmänt vedertaget att staten inte ska lägga sig i individens sexliv och yrkesval. Å andra sidan är svenskar stolta över sin sexköpslag – en repressiv lagstiftning som skadar och omyndigförklarar personer vars sexliv och yrkesval avviker från majoritetens sexualmoral.
För mig, som alltid tagit för givet att feminister ska kämpa för sexarbetares rättigheter, är det svårt att förstå de svenska feministers syn på sexarbete. Mina försök att förstå försvåras ytterligare av den totala avsaknaden av offentlig debatt kring frågan. Det går inte att googla sig fram till debatter där argument för och emot sexköpslagen läggs fram, eftersom den snäva åsiktskorridoren kväver avvikande åsikter. Det enda jag hittar är enstaka ledartexter av libertarianer som motsätter sig statlig moralisering, men ingen tar striden genom att lägga fram resonemang som kan övertyga majoriteten.
Som alltid när jag behöver hjälp att förstå Sverige vänder jag mig till mina svenska tjejkompisar.
Den svenska synen på sexarbete är måhända den största kulturkrocken jag har upplevt under min tioåriga europaturné.
“Kan inte ni förklara hur ni ser på det här med sexarbete… förlåt, prostitution?” frågar jag, och de snälla feministerna lovar att hjälpa mig.
Jag börjar med att lägga fram det uppenbara principiella argumentet: “Visst är det så att vi feminister anser att människor ska få göra vad de vill i sina sängkammare, så länge de inte skadar andra?”
“Absolut”, svarar tjejerna.
“Visst är det så att det finns personer som frivilligt väljer att sälja sex?” fortsätter jag.
När de svenska feministerna tvekar lägger jag bevisen på bordet.
Jag berättar om hur vi i Finland ständigt får läsa artiklar om sexarbetare som Isa Häkkinen, som beskriver hur yrket gett henne ekonomisk frihet. Jag berättar om hur media i utanför Sverige ofta porträtterar sexarbete som ett vårdyrke som hjälper handikappade, och om hur kvinnor som aldrig fått en orgasm får hjälp av sexarbetare. Jag berättar om den inflytelserika vänsterfeministen och politikern Anna Kontula, som i sin forskning visar hur många sexarbetare drivs av ett starkt frihetsetos: de hamnar inte i branchen på grund av ett traumatiskt förfultet eller tvång, utan för att sexarbete befriar dem från den hårda kontrollen och de låga lönerna inom andra serviceyrken.
“Ni kan väl inte som feminister säga åt dessa personer att de inte säljer sex frivilligt?” insisterar jag.
“Okej då, det finns kanske några kvinnor som säljer sex frivilligt, men de flesta gör det för att de måste. De flesta är inte ‘lyckliga horor’ utan fattiga och utsatta, och säljer sex för att de inte har andra alternativ,” svarar mina svenska vänner.
Feminister som förespråkar avkriminalisering av sexarbete har aldrig påstått att alla sexarbetare njuter av sitt arbete. De är väl medvetna om att många säljer sex för att det är deras minst dåliga alternativ. Vidare motsätter de sig all form av trafficking – något som i Sverige ofta förväxlas med frivilligt sexarbete.
“Säg att en kvinna väljer mellan fattigdom, ett tungt fysiskt serviceyrke och sexarbete, och väljer att sälja sexuella tjänster. Är det inte fel att ta ifrån henne det alternativ som hon själv bedömer är bäst för henne?” frågar jag.
Argumentet går inte hem hos mina vänner. “Sexarbete går inte att jämföra med tungt fysiskt arbete”, säger de. Men utan att besvara frågan om vad som egentligen skiljer dem åt.
***
I en inflytelserik artikel från 1998 jämför filosofen Martha Nussbaum sexarbete med en rad yrken för att visa att det inte är fundamentalt olikt arbeten vi redan tolererar, trots att även dessa kan uppfattas som omoraliska. Precis som massörer erbjuder sexarbetare kroppsligt välbehag åt sina kunder. Likt konstnärer säljer de något som kan uppfattas som djupt privat och personligt. Det som främst skiljer sexarbete från dessa yrken är att det involverar intima kroppsdelar. Nussbaum jämför därför sexarbete med medicinsk forskning, där personer får betalt för att låta läkare undersöka deras mest privata områden. Få skulle hävda att man inte bör få ersättning för att delta i sådan invasiv forskning. Nussbaum konkluderar att kriminaliseringen av sexarbete i första hand vilar på fördomar, snarare än på logiskt hållbara argument.
När de svenska feministerna inte låter sig övertygas av Nussbaum överger jag de filosofiska resonemangen. Mina vänner verkar motiveras av genuin omsorg om utsatta personer snarare än av fördomar.
“Är inte legalisering ett bättre sätt att hjälpa utsatta sexarbetare än den nuvarande lagstiftningen?” frågar jag. Då tvekar tjejkompisarna för första gången. “Kan du bevisa det?” frågar de.
Ännu en kulturkrock. Jag har alltid tänkt att det är självklart att legalisering kombinerat med tydlig reglering och sociala insatser är det överlägset bästa sättet att hjälpa de sårbara personer som säljer sexuella tjänster.
Feminister borde kämpa för att sexarbete ska behandlas som andra farliga yrken: med juridiska rättigheter och skyddsmekanismer.
Den svenska sexköpslagen är en de facto kriminalisering av sexarbete. Kriminaliseringens negativa konsekvenser är väldokumenterade. Niina Vuolajärvi beskriver i sin forskning hur lagen bidrar till stigmatisering, otrygghet och ekonomisk marginalisering. Stigmat gör det svårare för sexarbetare att söka vård, anmäla våld och få stöd från myndigheter. Kriminaliseringen försvårar arbetsvillkoren genom att minska tryggheten och omöjliggöra organisering, samtidigt som polisens insatser ofta kränker sexarbetares integritet. Migranter drabbas särskilt hårt och riskerar utvisning, vilket gör att många undviker att söka hjälp av rädsla för repressalier.
Trots den abolitionistiska sexköpslagen har Sverige inte lyckats avskaffa sexarbetet. Givet att sex kommer att säljas och köpas, borde även de som anser att sexköp är moraliskt förkastligt betrakta fenomenet ur ett skademinimeringsperspektiv.
I en legaliserad och reglerad regi kan sexarbetare få samma rättigheter som andra arbetstagare. Staten kan införa skyddande regler som licensiering av bordeller, hygienkrav, hälsokontroller och säkerhetsåtgärder som larm kopplade till polis – åtgärder som inte går att genomföra i ett kriminaliserat system som i grunden motarbetar sexarbetets existens.
Empatiskt lagda feminister borde rimligen kämpa för att sexarbete ska behandlas som andra farliga yrken: med juridiska rättigheter och skyddsmekanismer. Men svenskar väljer motsatt riktning.
Nu ska sexköpslagen i stället utvidgas till köp av sexuella handlingar på distans. Syftet är att ta kål på Only Fans – plattformen som gör det möjligt att sälja sexuellt innehåll utan mellanhänder och direkt kontakt med kunder. Alltså utan de hallickar och fysiska risker som sexköpslagen påstås skydda kvinnor från.
Medan Only Fans i andra europeiska länder ses som en trygghetsskapande innovation, får vi i Sverige återigen läsa kulturartexter där “feminister” insisterar på att beskriva personer inom sexbranschen som personer med “fri vilja” snarare än fri vilja.
Det enda positiva med det reaktionära lagförslaget är mothugget det skapat. Äntligen ser vi kvinnor säga emot. Only Fans-kreatörer som Josefin Ottoson och Cina sågar lagförslaget. “Jag äger min kropp”, säger “Freja” från Skaraborg.
Det är dags att svenska feminister börjar lyssna på de kvinnor som de hävdar att de bryr sig om.