Digital teater blir den dåliga scenkonstens död

Jag ringde en kompis och vi pratade om coronalivet. Till skillnad från mig har han fast anställning med kolleger och möten och lunchmatsal och sånt, och han bekände att det kanske har blivit lite väl mycket vin på kvällarna på sistone, och att han börjat placera datorn i fönstret när det är skärmmöte med kollegerna eftersom ljuset är bäst där och han inbillar sig att det får honom att se lite fräschare ut.

Vindrickandet, berättade han vidare, var en följd av allt häng på Zoom och sociala plattformar där man kan länka ihop kompisar från när och fjärran. En av kompisarna hade svängt ihop en salade nicoise ”i sändning”, som han uttryckte det.

– Och på söndag ska jag på teater, sa han. Det är digital premiär på Michel Houellebecqs ”Serotonin” på Stadsteatern.

Hans oväntade sorglöshet bekräftade någonting som jag haft på känn, nämligen att efter den första coronatidens lamslagenhet börjar civilsamhället samla ihop sig och komma på nya lösningar på hur man ska tillgodose sig med livets nödvändigheter.

Folk börjar kort sagt bli kreativa.

Men digital teater – hur går det till?

Jag gick in på Stadsteaterns hemsida. Jodå, där stod den. ”Serontonin”, en enaktare med Sven Ahlström i rollen och i Linus Tunströms regi. Premiär på söndag klockan 19. Jag fumlade med fingret på styrplattan. Vad är det som gäller? Köper man biljetter? Det fanns inga länkar som vittnade om det.

På söndagen bänkade jag mig med en närstående framför laptopen. Eller bänkade och bänkade: jag hade kört femtio mil den dagen och var ganska trött. Vi hade just tryckt i oss varsin stadig portion tortellini i gorgonzolasås och låg dästa och utsträckta i sängen. Utanför fönstret började träden lövas.

I väntan på att klockan skulle bli sju utforskade vi Stadsteaterns övriga digitala repertoar.

Där fanns en livekonsert med ”The Fountain” som lades ut den 8 april. Redan här kände jag hur entusiasmen började växa. Vi kunde ostört snabbspola oss igenom konserten, bolla giftiga kommentarer om bandmedlemmarna och förundras över det spöklika med att se musikernas tappra försök att hantera den isande tystnaden efter varje låt, och att röra sig över en scen när inte en käft stod där nedanför och följde deras rörelser. För att inte tala om ögonblicket när sångaren avslutningsvis skulle presentera bandmedlemmarna, och de fick nöja sig med att applådera varandra.

Allt är med andra ord som vanligt i skärmvärlden: tillgängligt, lättåtkomligt och helt underställt våra behov och nycker.

Vi klickade vidare, och hamnade på Soppteaterns uppsättning av ”Den allvarsamma leken”, med underrubriken ”med andra ord – i toner”. En ”minimusikal” som spelades in live den 14 april. En handfull ganska unga skådespelare som iklädda tidstypiska hattar och hängslen berättar Hjalmar Söderbergs historia med egna repliker. Som om de var i behov av förbättring.

Här började vi snabbspola ganska friskt, måste jag erkänna, och våra kommentarer blev allt giftigare.

– Tänk ändå, sa jag upprymt. Vi slipper vara där.

Men där någonstans började en gnagande oro infinna sig.

Ja, jo, vi slipper vara där. Slipper böka med biljetter, slipper köa i slamret i foajén, slipper oroa oss för att vi glömt telefonen på, slipper sitta och försöka se allvarsamma och lyssnande ut i en timme. Istället står det oss fritt fram att slabba med vår tortellini i sängen, pausa för toalettbesök eller svara i telefonen när någon väggklättrande släkting ringer från karantänen eller hälla upp en stärkande whiskyskvätt nu när det är påskdagen och allting.

Allt är med andra ord som vanligt i skärmvärlden: tillgängligt, lättåtkomligt och helt underställt våra behov och nycker.

Men tänk om vi faktiskt hade uppskattat eller rentav blivit djupt gripna av ”minimusikalen” om vi hade varit så illa tvungna att sitta stilla, tysta och uppmärksamma?

Sen är det äntligen dags. Vi kommer fem minuter försent till ”premiären”, men ingen anda i halsen här, inget irrande i halvmörkret efter den rätta bänkraden, ingen irriterad trängsel mellan motvilliga knän. Bara klicka.

Det dröjer inte länge innan vi är fast.

I ”Serotonin” får vi kliva in i EU-byråkraten Florent-Claudes kyliga själ och ta del av hans sorg över sin borttynande libido, och det slår mig att denne välbekante Houellebecq-gestalt är en Doktor Glas för 2000-talet. Samma svidande misantropi, samma ”förbjudna”, illusionslösa blick på mänskliga mellanhavanden, och i synnerhet på kärleken. Men efter hand ska vi förstå att under den torra uttryckslösheten döljer sig ett vilt bultande hjärta, en blödande romantiker som sörjer en stor, försmådd kärlek och som förgäves försöker klösa sig ur ensamhetens fängelse.

Scenografins böljande trälabyrint är svårbegriplig, men Sven Ahlström är virtuost hjälplös i rollen och här uppenbarar sig ännu en fördel med den digitala teatern: hörbarheten. Det är bara att kräma på till önskad volym, och vi slipper se någon vidunderligt avtändande mygga sticka fram sin snabel längs Ahlströms kind.

Vi ligger trollbundna hela föreställningen, utan giftigheter eller snabbspolningar. Och efteråt, när vi istället för att köa till garderoben kan byta om till pyjamas, känner jag en spirande förhoppning om att den digitala teatern inte kommer att leda till teaterns död, utan till den dåliga teaterns död.

Som vi har längtat.