Din identitet är en handelsvara för myndigheterna
Identitetsstöld drabbar allt fler, och myndigheterna bidrar till att göra det möjligt. För att finansiera sina IT-system gör de det lätt och billigt att köpa den information man behöver om andra för att kapa deras identitet – och någon ändring syns inte vid horisonten.
I början av juli kunde svenska nyhetskonsumenter läsa om Securitas VD Alf Göranssons bittra öde, att först bli identitetskapad och sedan försatt i personlig konkurs. På ekonomiskt obestånd kunde han formellt inte fortsätta leda Securitas, vilket utlyste en mindre kris även hos hans arbetsgivare.
Det var inte första gången en högt uppsatt chef i svenskt näringsliv blivit utsatt för identitetskapning medelst information som är fritt tillgänglig för var och en att efterfråga från svenska myndigheter. Dagens Industri skrev redan 2013 artikelserien ”Den stora blåsningen” om ett liknande fall där en industriman blivit offer för bedragare med känsla för hur man dammsuger myndigheter på information.
Mindre uppmärksammade är de 144 personer som drabbats av identitetsstöld i ett bidragsbedrägeri enligt utredningen om kvalificerat bidragsfusk (SOU 2017:57). Med hjälp av personlig information som lämnas ut från myndigheter ska bedragarna ha kunnat tillskansa sig över tio miljoner kronor under loppet av ett år. Som hjälpverktyg har bedragarna använt Ratsit och Infotorg.
Det är för lätt, och för billigt, att köpa på sig tillräckligt med information om andra privatpersoner för att kunna utge sig för att vara dem.
Identitetsstöld är ett växande problem, och det drabbar inte bara företagsledare och myndigheter. Även konsumenter och privatpersoner kan få finna sig att lägga flera timmar på att bestrida en felaktig faktura. I botten av problemet ligger en osund informationssäkerhetskultur i svensk förvaltning, som gör svenska medborgares identiteter till handelsvaror för myndigheterna.
Statliga IT-system är nämligen inte gratis, vilket upptäcktes redan i slutet av 1970-talet. För att finansiera underhållet av IT-systemen och utvecklingen av nya digitala tjänster har myndigheterna sedan dess finansierat sin informationsförsörjning genom att ta ut avgifter för tillgång till de allmänna handlingarna. Praktiskt och enkelt för myndigheterna – men också för identitetskapare.
Medan varje företagsledares plågor ger upphov till en rad lösningsförslag som panikartat slängs ut i etern (till exempel: starkare identifikationskrav när man ansöker om personlig konkurs, bättre bevakning av postens medarbetare eller förbud mot utbetalningar av socialbidrag i kontanter) är roten till problemet mindre uppmärksammad. Det är för lätt, och för billigt, att köpa på sig tillräckligt med information om andra privatpersoner för att kunna utge sig för att vara dem.
En uppenbar lösning på problemet, att staten får hitta andra sätt att finansiera sina IT-system och slutar behandla folkbokfördas identiteter som handelsvaror, är dock långt borta. Svårigheten i att ändra de ekonomiska premisserna för den statliga förvaltningen exemplifieras bäst av kampen om den öppna kartdatan.
Vi kommer att få leva med att åtgärderna mer liknar Whack-A-Mole än en genomtänkt strategi för privatpersoners informationssäkerhet.
Det finns en blocköverskridande politisk enighet om att Lantmäteriets kartdata borde vara tillgänglig gratis för allmänheten sedan snart ett decennium. Att öppna upp kartdatan förväntas skapa stora ekonomiska värden för samhället, vilket Lantmäteriet i flera egenförfattade rapporter de senaste åren understrukit. Men Lantmäteriets verksamhet finansieras av att tillgången till kartdatan begränsas genom att bara de som betalar får komma åt datan, och om myndigheten inte kompenseras för inkomstbortfallet är det inte givet att den kommer klara av de uppgifter lagstiftaren givit den.
Grundfinansieringen av myndigheternas verksamhet är inget trivialt politiskt problem. Strukturen för grundfinansiering kan sätta käppar i hjulen även för förändringar som myndigheterna, riksdagen och regeringen sedan flera år varit överens om att de vill se. För identitetsuppgifter tillkommer dessutom ett sekundärt bekymmer, att vissa journalister ser handeln med identiteter som en förutsättning för deras yrkesutövning.
Identitetsstöld lär alltså fortsätta vara ett växande problem under en överskådlig framtid, och vi kommer att få leva med att åtgärderna mer liknar Whack-A-Mole än en genomtänkt strategi för privatpersoners informationssäkerhet.
I det stora spelet om statsfinanserna ska vi tydligen förvänta oss att betala på fler sätt än genom skatten.