Avskaffa värnskatten – men nöj er inte med det
Värnskatten är i objektiv mening en liten skatt, men den är viktig som symbolfråga. Att regeringen nu tar steg för att göra det är positivt, men det räcker inte. De svenska marginalskatterna måste fortsätta sänkas, skriver Timbros chefsekonom Jacob Lundberg.
Enligt Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L ska värnskatten – den femprocentiga extraskatten på månadslöner över 59 000 kronor – avskaffas från och med nästa år. Regeringen har nu skickat ut en promemoria med denna innebörd på remiss. Det officiella förslaget kommer i budgetpropositionen i september.
Värnskatten har varit omdebatterad sedan den infördes 1995, av framför allt två anledningar. För det första innebar den ett avsteg från principen om hälften kvar av en löneökning, som var dåvarande Folkpartiets villkor på att gå med på skattereformen 1990–1991; med värnskatten steg höginkomsttagares marginalskatt från 50 till 55 procent. I dag har den stigit ytterligare till 60 procent.
För det andra har flera studier – se min rapport Den kostsamma värnskatten – beräknat att ett avskaffande av värnskatten skulle vara gratis för statskassan eller till och med öka skatteintäkterna. Detta beror på att lägre marginalskatt gör det mer lönsamt att anstränga sig för att öka sin inkomst. Då ökar skattebasen – de inkomster som beskattas – och sannolikt är denna effekt tillräckligt stor för att reformen ska vara självfinansierande. Med andra ord: Sverige ligger på fel sida av Lafferkurvan.
Finansminister Magdalena Andersson har vid flera tillfällen uttryckt skepsis mot detta resonemang. I en riksdagsdebatt sade hon:
Det är klart att det finns en idé med Lafferkurvan, som de allra mest högerextrema republikanerna ibland hänvisar till. Man tror att sänkta skatter också ska leda till högre intäkter. Med högerextrema menar jag alltså att man står långt till höger, inte att man har högerextrema, rasistiska åsikter.
Tjänstemännen på Anderssons finansdepartement verkar inte riktigt dela denna inställning. ”En samlad bedömning är att den långsiktiga självfinansieringsgraden mest sannolikt är i närheten av 100 procent”, skriver de i promemorian efter att ha redogjort för forskningen om värnskattens intäktseffekter.
Värnskattens avskaffande bör vara början i en reformprocess för lägre marginalskatter, inte slutet.
Finansdepartementet understryker dock att effekterna är osäkra. Osäkerhet finns i många politikområden, och är i sig inte något bra argument för att behålla en hög skattesats. Tvärtom kan osäkerheten vara ett argument för lägre skattesatser. Nationalekonomerna Spencer Bastani och Håkan Selin skriver i en färsk ESO-rapport:
Även de som tvivlar på de dynamiska effekternas storlek bör emellertid beakta ett viktigt försiktighetsargument som talar för att det är klokt att sänka höginkomsttagares marginalskatter. De höga marginalskatterna genererar relativt sett små extra skatteintäkter, men mycket talar för att de har en skadlig påverkan på ekonomins funktionssätt.
Värnskatten är i en objektiv mening en liten fråga: Skatteintäkterna är relativt små (sex miljarder) och höginkomsttagarnas beteende påverkas förmodligen inte så mycket av den heller. En rimlig bedömning är att de som tjänar mer än 59 000 kronor per månad kommer att tjäna 2,5 procent mer än de annars hade gjort när värnskatten avskaffas.* Men eftersom skatteintäkterna också är små räcker det till att göra skattesänkningen självfinansierande.
Värnskatten är i stället intressant eftersom den blivit en symbolfråga i en större diskussion om fördelningspolitik och skatternas samhällsekonomiska skadeverkningar. Denna diskussion måste fortsätta även efter att värnskatten försvunnit. Även utan värnskatten kommer Sverige att ha en av världens högsta marginalskatter och sannolikt fortsatt befinna sig på fel sida av Lafferkurvan. Värnskattens avskaffande bör vara början i en reformprocess för lägre marginalskatter, inte slutet.
*Med värnskattens avskaffade sänks höginkomsttagares marginalskatt från 60 till 55 procent, så att de får behålla 45 i stället för 40 kronor av varje intjänad hundralapp – en ökning med 12,5 procent. Hur stor inkomstökning detta leder till avgörs av skattebaselasticiteten. En rimlig storlek på denna mot bakgrund av den svenska och internationella forskningen är 0,2. Höginkomsttagarnas snittinkomst skulle med denna elasticitet öka med 12,5 procent × 0,2 = 2,5 procent. Detta implicerar att skattesänkningen är självfinansierande till 193 procent, se Den kostsamma värnskatten.