En miljard barn påverkas av skolstängningar – vad lär vi oss?

“Ska du lära mig matte?”

Med ett höjt ögonbryn mönstrade den yngste sonen mig med den där blicken som alla föräldrar förr eller senare tvingas utstå. När diskussionen vid middagsbordet började röra den påtvingade hemskolning som vi, i likhet med många andra familjer, nu börjar förbereda oss för fanns inte längre något utrymme för tvivel. Den sista människan på jorden som kunde ha trott att man satt inne på alla svar, har definitivt vuxit ifrån den sortens villfarelser.

Frågan är om detsamma kan sägas om de slutsatser som politiken drar i samband med den exceptionella situation vi nu står inför. Riksdagen har i veckan blixtberett lagstiftning som ger regeringen möjlighet att stänga grund- och förskolor för att begränsa smittspridningen, något som också kan ske tidigast på måndag.

Men hur ser beredskapen ut för att långsiktigt lära av de erfarenheter som nu görs? Tänk om staten i det här läget inte bara uppmuntrade test av de nya digitala hjälpmedel som redan finns på marknaden, utan erbjöd skolorna hjälp att utvärdera dem löpande? Här skulle man kunna skapa en kunskapsbank, en infrastruktur, som bidrar med värdefull innovation kring digitala verktyg även efter att klassrummen slår upp portarna igen. Det kan i efterhand visa sig bli viktigare än vad vi idag kunnat ana.

Redan 2014, efter SARS-epidemin, skrev Världsbanken om pandemier som den “svarta svan” som på allvar kan få digitalisering och ny teknik att förändra hur undervisning och inlärning organiseras världen över. Den gången visade sig profetian vara prematur.

Edtech-industrin har visserligen länge dragit till sig mycket riskkapital, inte minst i det utbildningsfokuserade Asien, men det storskaliga genombrottet har uteblivit. Mängder med experiment görs, och har förstås gjorts, med teknikdriven distansundervisning och AI-baserad mjukvara som syftar till att individualisera lärandet baserat på elevens kunskapsprogression. Med blandade resultat, ska sägas. Men i grunden bedrivs utbildning fortsatt på ungefär samma sätt som alltid, överallt.

Ändå är det inte sant att attityder till teknik och innovation inte spelar roll för hur väl rustat ett utbildningsväsende är för att hantera både plötsliga chocker och, kanske än viktigare, mer långsiktiga strukturella utmaningar.

Att försöka återskapa allt precis som det var innan skulle paradoxalt nog öka vår sårbarhet inför kommande kriser

I Kina har i runda slängar 180 miljoner elever och studenter tvingats övergå till onlineundervisning som ett resultat av myndigheternas försök att hindra smittspridningen. Att denna omställning kunde genomföras så snabbt kan åtminstone delvis förklaras med de tidigare erfarenheterna från SARS-epidemin. I det väldiga landet har man också länge haft svårt att rekrytera kvalificerade lärare till glesbygden, vilket delvis har hanterats genom att låta välrenommerade lärare i Peking sköta delar av utbildningen på distans.

När smittan väl var hanterad förra gången återgick man inte alltså inte bara till business as usual – de nyförvärvade kunskaperna användes för att utveckla utbildningssystemet.

Kan Covid19 utlösa den utbildningstekniska revolution som Världsbanken spekulerade om 2014? Det kan vi förstås inte veta. Men när land efter land nu stänger sina skolor på obestämd tid inleds det kanske största naturliga experimentet i utbildningsväsendets historia. Nästan en miljard (!) barn och elever påverkas när skolor i över hundra länder stänger. Plötsligt handlar det inte längre bara om att pröva de verktyg som redan finns på marknaden inom ramen för en befintlig klassrumsstruktur; hela skolans organisation måste ställas om och integreras med tekniken. På global nivå utgör därför pandemin ett rejält stresstest inte bara för skolor och lärosäten, utan även för den digitala infrastruktur- och medborgarkompetens som länder med mycket olika inkomstnivåer har byggt upp. Det kan vara värt att hålla i åtanke, mot bakgrund av det raseri som regeringens digitaliseringsstrategi för skolan rev upp förra året.

Pandemin kommer att förändra våra samhällen på sätt som idag är svårt att förutse; somt till det sämre, annat till det bättre. Att försöka återskapa allt precis som det var innan, bara för att det är det senast kända normalläget, skulle paradoxalt nog öka vår sårbarhet inför kommande kriser, just som medvetenheten om behovet av samhällsberedskap är som mest akut. Nu, om någon gång, är det viktigt att höja blicken. Den enorma rekryteringskrisen av lärare, kommer till exempel inte ha försvunnit den dag viruset är nedkämpat.

Mycket få – inte heller jag – tror att mjukvara och distansundervisning kommer att ersätta engagerade lärare och klassrummets sociala funktion i närtid. Men det vore bra om vi nu kunde växa ifrån föreställningen att vårt nuvarande utbildningssystem är så omnipotent att det inte har något behov av digitala eller tekniska komplement och innovationer.

När Centerpartiet släppte sitt beramade idéprogram 2012 hörde förslaget om att slopa skolplikten och ersätta den med utbildningsplikt till ett av mest hånade. Men här var faktiskt partiet på något både vettigt och framsynt. Skolplikten har redan idag satts på undantag, och skolorna tvingas improvisera kring metoderna. Ingen kan i dagsläget svara på hur lärarförsörjningen ska gå till, på den svenska landsbygden.

Kriser lär oss att det ibland är bättre att göra, och lära längs vägen, än att inte göra någonting alls – och att regleringar som syftar till absolut riskmininering ibland kan vara det farligaste som finns. Det är en insikt vi hade haft nytta av även under mer normala förhållanden.