Samhälle Krönika
En trygg reträtt, men inget liberalt lyft
Anna-Karin Hatt är djupt rotad i centerrörelsen. Hon kan hantverket och har nätverken. Men ett nytt och mer vältaligt ansikte kommer inte att lösa Centerpartiets grundläggande problem: den parlamentariska rävsaxen. Det skriver Hanna Stenegren.
Valberedningen har sagt sitt: Anna-Karin Hatt föreslås bli ny partiledare för Centerpartiet. På pappret är hon en kompetent kandidat: – starka nätverk, politisk erfarenhet från sin tid som minister i Reinfeldtregeringen och förmågan att hålla ihop ett sargat parti. Men frågan kvarstår: är hon lösningen på Centerpartiets alltmer akuta existenskris?
Centerpartiets grundproblem är varken nytt eller särskilt svårt att begripa. Efter att Januariavtalet gick i graven har partiet låst in sig i en politisk återvändsgränd. Man vill varken samarbeta med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det kan låta principfast, men innebär i praktiken självvald marginalisering. Partipolitik och riksdagsarbete handlar trots allt om att kunna bilda majoriteter, inte om att stå i ett hörn och hålla monolog för tapeten. Vilken politiker som helst kan drömma om det moraliska övertagets höjder, men till vilken nytta när det innebär att man gång på gång prioriterar motstånd före resultat?
Partipolitik och riksdagsarbete handlar trots allt om att kunna bilda majoriteter, inte om hålla monolog för tapeten.
Det märks inte minst på hur Centerpartiet under Demirok har lämnat sina traditionella styrkeområden. Från att ha varit landsbygdens, företagens och klimatets parti har man famlat efter nya profilfrågor som utbildning och ”livsresor”. Problemet är bara att ingen efterfrågade det. Inte heller har satsningen på utbildningsfrågorna burit frukt: Centerpartiet har, tillsammans med Miljöpartiet, lägst förtroende i skolpolitiken, enligt Novus senaste mätning. Och i hela den politiska paletten är det inte någon fråga där partiet lyckas skrapa ihop högst förtroende. Att man anses vara näst bäst i fråga om djurpolitik lär knappast trösta någon.
Samtidigt har förtroendet för Centerpartiet sjunkit stadigt även i de klassiska styrkeområdena: miljö och klimat, företagande och landsbygdspolitik. Partiet, som en gång var landsbygdens självklara val och småföretagarnas röst i riksdagen, uppfattas inte längre som någon självklar företrädare för bönder och företagare.
Vad innebär då valet av Anna-Karin Hatt? Det mesta pekar på ett steg tillbaka till de traditionella centerfrågorna, vilket är välkommet. Hatt har djupa rötter i partiet och i de miljöer där Centerpartiet en gång växte sig starkt. Hon kan hantverket, hon har nätverken och förmågan att ena ett splittrat parti. Det är viktigt för ett parti som mer eller mindre tappat fotfästet.
För den som hoppades på en tydlig liberal kursomläggning är valet av Anna-Karin Hatt ändå ett visst steg framåt. Jämfört med Demirok är hon utan tvekan ett bättre val: med större erfarenhet, pragmatism och en mer instinktiv känsla för partiets kärnfrågor. Hatt har verktygen för att samla partiet och lägga grunden för en riktning som pekar tillbaka mot Centerpartiets styrkor. Men det räcker inte. Med sina erfarenheter som IT- och energiminister i Reinfeldtregeringen har Hatt en tydligt borgerlig profil. Men hon är inte känd som någon marknadsliberal fanbärare. Visst, hon är pragmatisk och öppen för marknadsekonomiska lösningar. Hon är inte den som på egen hand kommer att driva Centerpartiet mot ett skarpt liberalt program, med fokus på fria marknader, effektiv klimatpolitik och reformer för ökad konkurrenskraft. Om det ska hända krävs ett tydligt tryck inifrån partiet, något som de senaste åren lyst med sin frånvaro.
Väljare vill inte bara veta vad ett parti tycker, utan också om partiet har kraften och positionen att förverkliga sina idéer.
Även med en tydligare sakpolitisk inriktning kvarstår Centerpartiets grundläggande problem: den parlamentariska rävsaxen, där man utesluter samarbete med såväl Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Regeringsfrågan avfärdas ibland som politiskt spel, men den hänger ihop med sakpolitiken. Väljare vill inte bara veta vad ett parti tycker, utan också om partiet har kraften och positionen att förverkliga sina idéer. Där brister Centerpartiet. Man säger sig vilja sänka skatter ihop med Socialdemokraterna och förändra skogspolitiken ihop med Miljöpartiet, men samtidigt utesluter man att inta den vågmästarposition som skulle kunna pressa dessa partier in mot mitten. I stället blir politiken till önskelistor utan verktyg, där viljan finns men verkstaden saknas.
Risken är att partiet väljer trygghet framför tydlighet. Att man hellre blir ett parti som återvänder till välkänd mylla, utan att våga ta den riktiga nystarten som skulle kunna göra Centerpartiet relevant igen – som ett grönt, borgerligt och liberalt parti i tiden, med självförtroende nog att välja sin egen väg.
Centerpartiets val är inte bara ett personval, det är ett vägval. Vill man fortsätta vara ett parti som mest av allt verkar ängsligt för att stöta sig med de vänsterlutande storstadsväljare som Annie Lööf vann över och som man försökt behålla de senaste åren? Eller vågar man återta rollen som borgerlighetens gröna motor, med tydliga liberala svar på samtidens stora frågor?
Centerpartiet verkar redo att återvända till sina rötter. Frågan är bara om de planterar sig i ny, bördig jord – eller fortsätter att vattna det vissna trädet från Januariavtalet.