Utblick Essä
Förortskillen som blev populistledare
Som 16-åring satt han i familjens slitna höghuslägenhet och såg den ogenerade knarkhandeln nere på gatan. Nu är den 27-årige Jordan Bardella ny ordförande för det högerpopulistiska partiet Nationell samling och en nyckelaktör i Marine Le Pens ambitioner att efterträda Emmanuel Macron som Frankrikes president, skriver Jan-Olof Bengtsson.
Är det en sak som Marine Le Pen kämpar för, så är det att göra sitt parti rumsrent.
Presidentvalet i april gav Le Pen 41,4 procent av rösterna eller 13,3 miljoner väljare. Segraren Emmanuel Macron fick 58,5 procent och 18,8 miljoner väljare. Jämfört med presidentvalet 2017 fick Le Pen tre miljoner fler röster, medan Macron fick två miljoner färre.
Det riktigt intressanta valet var dock parlamentsvalet i juni där Emmanuel Macron och hans allians Ensemble visserligen blev störst, men förlorade sin absoluta majoritet. Det var i detta val som Marine Le Pen och Nationell samling (Rassemblement National) tog storslam och gick från åtta till 89 mandat.
Le Pen positionerar sig nu för att stå stark till presidentvalet 2027. Målet är att efterträda Emmanuel Macron som inte kan ställa upp för omval.
Hennes strategi är att visa upp ett sammanhållet och tryggt parti med en ansvarstagande, seriös och inte minst välklädd partigrupp.
Det effektivaste verktyget för att ta hand om partiorganisationen är, enligt Le Pen, den 27-årige Jordan Bardella, som sedan två veckor är ny ordförande för Nationell samling efter en kometkarriär.
Det dröjde inte länge förrän partiet fick upp ögonen för honom.
Bardella har berättat om hur han gick med i partiet som 16-åring, eftersom han inte ville leva i det Frankrike han såg nere på gatan från familjens lägenhet i ett slitet höghus i Parisförorten Seine-Saint-Denis: ”Jag gick in i politiken eftersom jag inte ville att hela Frankrike skulle påminna om vad jag haft för erfarenheter av när jag växte upp”.
Det dröjde inte länge förrän partiet fick upp ögonen för honom. Ung, smart, snabbtänkt, social och utseendemässigt en svärmorsdröm. Lägg därtill hans klädstil med kostym, välputsade skor och ständigt välfriserad. Samt som de franska politologerna också poängterar: ”hans förortsaccent”. 2019 blev han invald i Europaparlamentet.
***
Även om Marine Le Pen lämnat över ordförandeskapet för partiet är det fortfarande hon som styr och ställer. Inte minst vill hon modernisera och få bort de reliker från hennes fars ordförandetid som fortfarande finns kvar. Valet av Bardella hoppas hon ska locka en yngre generation till partiet.
Det blir inte lätt eftersom det trots omfattande kosmetika fortfarande är många fransmän som ryggar tillbaka inför Le Pen och hennes parti. Kanske dock något färre nu eftersom det sedan presidentvalet i våras finns en högerkraft bortom Marine Le Pen i form av den högerpopulistiske tv-kändisen och journalisten Eric Zemmour. Det har gjort Le Pen mer rumsren hos väljare som resonerar i termer av att ”jag är ju inte så extrem så jag röstar på Zemmour”.
Bardellas roll som partiordförande ska närmast ses som att han blivit Marine Le Pens premiärminister. Han blev vald i en sluten medlemsomröstning den 5 november med 85 procent av rösterna medan utmanarkandidaten bara fick ihop 15 procent. Jordan Bardella är för övrigt den första personen utanför Le Pen-klanen i partitoppen, även om han hjälpligt platsar in som fästman till en av Marine Le Pens systerdöttrar.
”När nu partiet fått en ordförande som inte bär namnet Le Pen är det bara ett tecken på den öppenhet och det förtroende som Marine har mot den nya generationen”, sa han nyligen i ett välregisserat uttalande.
Läs också:
Det primära målet för Le Pen är att Bardella ska vara hennes förlängda arm medan hon själv tillåts vara ägna sig åt att formera sin och partiets framtid i nationalförsamlingen.
Men kan Marine Le Pen verkligen lita på sin protegée? Politiker är trots allt politiker. Många av de gamla stötarna som hängt med pappa Jean-Marie Le Pen från starten för 40 år sedan är misstänksamma. En del kallar anonymt Bardella för ”den lilla idioten”. Hans eget omdöme har också stundtals sviktat. Vid ett tillfälle under presidentvalet i våras var han nära att omfamna Eric Zemmour påstående om den ”stora utbytet”, alltså konspirationsteorin som påstår att vita européer medvetet blir utbytta mot arabiska immigranter.
Den interna kritiken mot honom handlar bland annat om att han är för oerfaren och ointresserad av det bredare parti som Marine Le Pen försökt bygga upp sedan 2011. Bardella sägs i stället vilja återföra partiet i en mer ultranationalistisk riktning.
Mot Marine Le Pens vilja har han också överraskande nog sparkat ut två av hennes gamla vänner ur partiets 12 personer starka verkställande utskott, eftersom han känt sig motarbetad. Hon försökte rädda kvar båda, men misslyckades.
Det råder ingen maktkamp mellan Bardella och Le Pen – än. Han är själv mån om att vara följsam. Men någon gång kommer hon att träda åt sidan och där väntar han. Eller som han nyligen uttryckte det: ”Utan Jean-Marie Le Pen skulle partiet inte ha existerat, men utan Marine Le Pen skulle det fortfarande inte finnas här. Hon har förändrat det från att vara buret av en protestkultur till att det nu bärs av en kultur av regeringsduglighet”.
Händelsen vållade stor nationell uppståndelse och fläckade ner hennes nya image.
Marine Le Pens nya roll som stark och ansvarstagande partiledare i nationalförsamlingen har emellertid precis fått sig en allvarlig törn då en av hennes parlamentariker, vinodlaren Grégoire de Fournas, for ut i ett rasistiskt utfall mot den svarta ledamoten Carlos Martens Bilongo under en infekterad debatt i nationalförsamlingen om vad Frankrike ska göra med båtflyktingarna.
”Skicka honom tillbaka till Afrika”, uppfattas de Fournas ha skrikit. Själv säger han att han syftade på båten: ”Skicka tillbaka den till Afrika”.
Hur som helst blev Marine Le Pen störd av det inträffade som vållade stor nationell uppståndelse och fläckade ner hennes nya image.
De Fournas var för övrigt påtänkt som partiets nya talesperson. Men inte längre. Nu är hans namn borta från alla partiets handlingar samtidigt som nationalförsamlingen stängt av honom utan lön i 15 dagar som disciplinstraff.
Så hur harmoniskt är Nationell samling under Le Pens och Bardellas ledning i jakten på inflytande och respekt? Generellt sett återfinns en geografisk klyfta.
I norra Frankrike förespråkar partiet och dess företrädare ett mer dirigistiskt socialt och ekonomiskt handlingsprogram paketerat med en hel del pragmatism. I södra Frankrike står partiet däremot mer för vikten av att bevara den nationella identiteten, och att ha en minimal statsapparat med lägre skatter. Det är bland annat dessa trätande riktningarna som gör att partiets samlade ekonomiska program uppfattas som splittrat och osammanhängande.
***
Få har kunnat undgå regeringen Macrons problem med att få igenom budget och lagförslag i parlamentet. Hittills har hans premiärminister Élisabeth Borne lotsat igenom det mesta av politiken med dekret i stället för med omröstningar. Det skaver demokratiskt. Och när den kommande pensionsreformen som ska höja pensionsåldern till 64 eller 65 år går till omröstning i februari eller mars blir det än mer laddat.
Fördelen för Macrons allians är naturligtvis att vänsterblocket Nupes inte vill ses i något form av samarbete med Nationell samling.
Oppositionen kan på pappret få ihop ett misstroendevotum med 289 röster. Men då måste både Marine Le Pens partigrupp på 89 ledamöter, vänsteralliansen Nupes med 131 och det traditionella högerpartiet Republikanerna med sina 61 mandat göra gemensam sak. Sker detta, vilket hittills varit omöjligt, hotar Macron att utlysa nyval. Fördelen för Macrons allians är naturligtvis att vänsterblocket Nupes inte vill ses i någon form av samarbete med Nationell samling.
Republikanerna befinner sig dessutom mitt uppe i en infekterad ordförandestrid mellan tre ilskna kandidater. Så något nyval nu vill det sargade högerpartiet definitivt inte ha.
Helst hade Macron önskat att Republikanerna gick samman med hans egen allians för att på så sätt kunna navigera med trygg majoritet under återstoden av mandatperioden. Men så har vi problemet att en del ledamöter från Republikanerna helt enkelt avskyr presidenten. Samtidigt finns ledamöter på Macrons egen liberala vänsterkant som överhuvudtaget inte kan tänka sig något sådant samarbete med Republikanerna.
Hur den franska politiska vintern kommer att gestalta sig är möjligt att säga. Men en sak är uppenbar – lugn och harmonisk blir den inte.