Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Från slaveri till burkini

Vad skall vi frukta mest, extremhögern eller jihadisterna? Den muslimska invandringsvågen ställer Europa inför val och beslut som får långtgående konsekvenser. I en ny bok skildras hur dagens europeiska politiker och debattörer famlar i historiens mörker för att finna argument för just sin linje i migrationsdebatten.

Bild: Michael Coghlan (CC BY-SA 2.0).

Frågan om Västerlandets historiska skuld till de färgade folken hänger tung och ödesmättad över hela migrationsdebatten. En mängd tänkare, från Frantz Fanon, Jean-Paul Sartre och framåt har fördjupat sig i ämnet. Det tycks röra sig om en arvsynd som vi inte kan undkomma. Slaveriet, kolonialismen, våldtäkten på Afrika, Latinamerika och stora delar av Asien, allt detta formar sig till konstaterandet att Västerlandet inte har rätt att neka migranter tillträde. Det är pay-back-time för Europa.

Argumentet står dock inte oemotsagt och det tål att problematiseras. Den amerikanske  författaren Christopher Caldwell gav 2009 ut boken Reflections on the Revolution in Europe – can Europe be the same with different people in it? Där skriver han: ”Om man överger föreställningen att västeuropéer är rovgiriga och exploaterande till sin natur och att afrikaner, asiater och andra presumtiva immigranter oundvikligen är deras offer, så upphör den fundamentala skillnaden mellan kolonisation och invandring att vara uppenbar.” (Min översättning.)

Slaveriet, kolonialismen, våldtäkten på Afrika, Latinamerika och stora delar av Asien, allt detta formar sig till konstaterandet att Västerlandet inte har rätt att neka migranter tillträde.

Tesen om Västerlandets arvsynd står inte ensam, den backas upp av besläktade argument. Ett som ofta hörs, är att misstänkliggörandet av muslimer utgör en direkt parallell till antisemitismen. Den som motsätter sig inflödet av muslimer i Europa hör sålunda hemma i samma kategori som Adolf Hitler.

Om detta och mycket annat handlar den fascinerande boken Go back to where you came from – the backlash against immigration and the fate of Western democracy av Sasha Polakow-Suransky. Författaren är forskare vid universitetet i Oxford och skriver återkommande i New York Times, Newsweek med flera publikationer. Han invänder mot Caldwells påstående att massinvandringen till Europa kan liknas vid den vite mannens erövring av Afrika och Latinamerika. Den skedde med vapenmakt, skriver han, medan dagens migration huvudsakligen har flykt undan krig som drivkraft. Frågan är om det ändrar Caldwells grundresonemang.

I fliktexten presenteras Polakow-Suranskys bok som en ren partsinlaga. Den uppges förklara varför främlingsfientlighet har blivit acceptabel i länder som historiskt har försvarat mänskliga rättigheter. Det är till att börja med ett osant postulat. De europeiska länder som avhandlas i boken har sannerligen inget lysande track record gällande mänskliga rättigheter. Tvärtom får man nog säga att mänskliga rättigheter har en avsevärt starkare ställning i dag än under någon tidigare period i Europas historia.

”Utgör extremhögern ett större hot mot liberal demokrati än jihadister eller massinvandring?” frågas det retoriskt på omslaget, men den presentationen är enligt min mening missvisande. Det är inte det boken primärt handlar om. Författaren är ingen alarmist och ger i själva verket en tämligen saklig beskrivning av den debatt som förs i framför allt Frankrike, Danmark, Storbritannien, Tyskland och Nederländerna. Sverige lämnas dessvärre därhän vilket förstås är synd. Inte bara för den svenske läsaren, utan därför att Sverige utmärker sig på så många sätt i hela den europeiska migrationsfrågan.

Man borde inte behöva bli stämplad som islamofob bara för att man hyllar upplysningsidealen.

Caldwell uppehåller sig desto mer vid Sverige, och en annan nyutgiven och mycket läsvärd bok i ämnet migration är The strange death of Europe – immigration, identity, Islam av den brittiske författaren Douglas Murray. Den är, som titeln antyder, betydligt mer polemisk men samtidigt med väl underbyggda argument. Dessa tre nämnda böcker ger tillsammans en god bild av den pågående debatten om migration i Europa.  

Författaren till Go back to where you came from, Polakow-Suransky, är en 38-årig judisk amerikan som har gjort omfattande resor i Europa och intervjuat hög som låg, vilket ger texten spänst och spänning. Han undviker i allmänhet att jämföra den europeiska kontinenten med USA, vilket däremot den tidigare nämnde Christopher Caldwell gör allt som oftast. Denne skriver att man i USA har en rasfråga och en invandringsfråga och att dessa två inte har så mycket med varandra att göra. I Europa däremot, skriver Caldwell, så är invandringsfrågan synonym med rasfrågan. Därför, menar han, finns det bara en möjlig ståndpunkt för politiker som vill profilera sig som anständiga, och det är att hävda att invandring är en succé. Den som säger att invandringen till Europa är ett misslyckande presenterar sig i och med det som rasist.

Polakow-Suransky verifierar till viss del detta i sina intervjuer med europeiska politiker. Han skriver sakligt och nyfiket undersökande om de värderingsförändringar som han tycker sig se i Europa som ett resultat av framför allt 2015 års stora inflöde av asylsökande. Han redovisar alla sidors argument. Ibland tycker jag dock att han hemfaller åt schabloner i sin beskrivning av de krafter som skapar den förändrade politiska bilden i Europa. Filosofen Immanuel Kants inflytande över europeiskt tänkande kan inte vara okänt för honom, det var ju Kant som beskrev 1700-talets upplysning som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Polakow-Suransky förringar Kants betydelse när han skriver att det nu växer fram invandringsfientliga partier i Europa som klär sig i en progressiv skrud genom att upphöja upplysningstidens ideal och på så vis fördöma islam. Påståendet att islams påbud om underkastelse under Allah står i strid med Kants tes torde inte vara kontroversiellt. Man borde inte behöva bli stämplad som islamofob bara för att man hyllar upplysningsidealen.

Där tycker jag att Polakow-Suransky faller i samma fälla som så många andra debattörer av samma frågekomplex. Han går inte till botten med Europas djupa skepsis till, och långa historiska erfarenhet av islam utan använder sig ibland vårdslöst av begreppet islamofobi, som jag anser hör hemma inom psykiatrin och inte i en seriös debatt om migration. Att Sverige och svenskarna saknar historiska erfarenheter av islam utgör en del av den svenska provinsialismen. I exempelvis Ungern, Österrike, Spanien och Tjeckien framkallar ordet muslim helt andra associationer än på våra breddgrader.

Historien är full av oförrätter och om man ständigt skulle frammana minnet av sådana för att rättfärdiga en viss typ av politik i dag, så fastnar vi i ett skuldältande utan slut.

Hur är det då med den tidigare nämnda arvsynden? Den närmast kollektiva känslan att Europa står i moralisk skuld till inte bara stora delar av den utomeuropeiska världen, utan även till egna minoriteter, är ett fenomen som Polakow-Suransky försöker ringa in och analysera. Vad handlar denna skuldkänsla om, och i vilken mån är den relevant för migrationsdebatten?

Det är kolonialismen och slavhandeln som det primärt är fråga om och det finns ett avsevärt antal europeiska länder som har anledning att rannsaka sitt förflutna i det avseendet. Polakow-Suransky resonerar kring detta och jag blir som läsare något konfunderad. Historien är full av oförrätter och om man ständigt skulle frammana minnet av sådana för att rättfärdiga en viss typ av politik i dag, så fastnar vi i ett skuldältande utan slut. Polakow-Suransky skriver om Nederländerna och de försök som görs där för att ömsom glömma, ömsom påminna om landets koloniala historia i syfte att elda på migrationsdebatten. Holländarna, skriver han, jämför sig gärna med belgare och tyskar och finner då att de har varit mindre brutala i sin erövring av utomeuropeiska territorier. Alltså, resonerar somliga, behöver vi inte friköpa oss från skuld. Då, menar författaren, glömmer man lätt den holländska arméns brutala framfart i Indonesien, för att inte tala om Nederländernas skamliga brott mot judarna under andra världskriget. ”Holland har aldrig fullt ut konfronterat sina inte särskilt avlägsna historiska demoner”, skriver han.

Är detta relevant för dagens migrations- och samhällsdebatt? Ja, det blir relevant på ett något bakvänt sätt när ansvariga myndigheter i europeiska länder väljer att svepande utnämna muslimska invandrare till offer och på grund av det titta bort när några av dessa förfaller till ren antisemitism i syfte att straffa judar generellt för Israels politik gentemot palestinier. När jag läser Go back to where you came from slås jag av hur viktigt det är att i dag hålla huvudet kallt och inte låta historien styra framtiden. De europeiska politiker som låter detta ske kommer ofrånkomligen att bli manipulerade av krafter som vill piska upp känslor och utnyttja migrationsvågen för egna syften. Det kan handla om att försöka neka muslimer tillträde av historiska skäl, eller att tillåta upprättandet av parallella samhällsstrukturer eftersom det kan anses ofint att ingripa i människors ”kultur”. Inom citationstecken eftersom det finns en stark tendens att missbruka ordet kultur i migrationsdebatten.

Riss räknar upp alla dem som odramatiskt bidrar till att normalisera islam i Europa och menar att de alla är skyldiga när terroristbomberna till slut detonerar.

Polakow-Suransky nämner i det här sammanhanget den kontroversielle franske muslimske debattören Tariq Ramadan och den roll denne spelar. Ramadan har pekats ut som den militanta islamismens intellektuella alibi i Frankrike. Serietecknaren Riss från tidningen Charlie Hebdo anklagar Ramadan för att med sin verserade framtoning i pläderingen för en europeisk islam dupera eller skrämma unga, blivande politiker till tystnad. Ramadan kommer aldrig att skjuta ihjäl några serietecknare, menar Riss, andra gör det åt honom. Hans roll är att tysta all kritik mot islam och stämpla sådant som islamofobi. Riss räknar upp alla dem som odramatiskt bidrar till att normalisera islam i Europa och menar att de alla är skyldiga när terroristbomberna till slut detonerar.

De värderingsförändringar som hela tiden äger rum på grund av migrationsfrågan får näring ur det faktum att debatten om asylinvandring domineras av känsloargument. Den senaste uppgörelsen i Sverige mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan ses som en seger för känsloargumenten och ett nederlag för de legalistiska principerna. Många av de fallstudier som Polakow-Suransky presenterar i sin bok är av samma karaktär. Han intervjuar bland andra Rasmus Brygger, en ung dansk politiker, som säger att de gamla förutsägbara skiljelinjerna i politiken gällande välfärd och skatter inte längre gäller. Politikerna hade tidigare riktiga ideologiska positioner, menar Brygger, men den tiden är över och det är farligt. Om man inte har en ideologi och några slags grundläggande principer så kan man hamna var som helst.

Att ”hamna var som helst” i migrationsfrågan tycks just nu utgöra en definitiv risk i Sverige, och även i resten av Europa.

Polakow-Suransky uppehåller sig mycket vid situationen i Frankrike, och en av de centrala händelserna där som kom att engagera mängder av debattörer var den så kallade burkinikonflikten. Där var det många som gick fullständigt vilse, kanske av de skäl som Rasmus Brygger hänvisade till. Bristen på ideologier och fasta principer.

Det började i augusti 2016 då borgmästaren i Cannes deklarerade att den muslimska baddräkt  som i folkmun kallas burkini skulle förbjudas på stadens badstränder. Frankrike med sitt gamla begrepp laïcité har en sekulär tradition som uttolkas betydligt strängare än i exempelvis Sverige. Burkinin sågs av sina kritiker som en religiös symbol som inte ansågs acceptabel på en allmän plats. Att bära den på en strand påstods vara provokativt, en handling som kunde hota den allmänna ordningen.

Att bära burkini på en strand påstods vara provokativt, en handling som kunde hota den allmänna ordningen.

Den kände franske filosofen Alain Finkielkraut hade redan tidigare engagerat sig i migrationsdebatten genom att opponera sig mot dem som ville jämställa aversion mot muslimer med antisemitism. Det går inte att jämföra, menade han, eftersom de judar som blev syndabockar i Europa på 1930-talet var helt oskyldiga, till skillnad från de muslimer som i dag spränger människor i luften. När muslimer nu misstänkliggörs så sker det i en våldskontext, vilket enligt Finkielkraut utgör en avgörande skillnad.

Nu gav han sig in i burkinidebatten, han försvarade förbudet genom att hävda att baddräkten i fråga skulle ses som en flagga, en markör. Kvinnor i burkini döljer sina kroppar i syfte att exponera sin underkastelse, hävdade han.

En av de burkiniklädda kvinnor som bryskt fördes bort av polis från stranden i Cannes utropade: ”I dag blir vi portade från stranden, i morgon från gatan!”

Summan av detta, skriver Polakow-Suransky, var att de nya försvararna av sekularismen inte tyckte sig ha något annat val än att välja förtryck och förbud i syfte att befria den muslimska kvinnan.

Vart är Europa på väg? Det är nu  angelägna vägval måste göras. Jag vill påstå att Polakow-Suranskys bok utgör närmast obligatorisk läsning för den som vill följa den för Europa livsviktiga debatten.