Gör inte semestern i solen till en klassfråga
Det är inte den som tar flyget till solsemestern en gång om året som ska skämmas, utan Aftonbladets ledarredaktion som vill göra solsemestern till en klassfråga. Såväl klimatfrågan som transportsystemen är för komplexa för att skuldbelägga den som väljer flyget framför tåget när tåget inte är ett realistiskt alternativ.
Jag tycker mycket om att åka tåg. Det är faktiskt i det närmaste häpnadsväckande med tanke på allt jag har fått stå ut med under många år som tågpendlare mellan olika städer. Men inte ens SJ:s och Trafikverkets samlade ansträngningar har fått mig att ändra mig på den punkten. Tåg är ett angenämt sätt att färdas. Under förutsättning att det inte sker på SL:s sterila pendeltåg i operationssalsbelysning, eller på de ickeergonomiskt utformade dubbeldäckare som SJ av någon outgrundlig anledning köpte in från Bombardier för ett tiotal år sedan.
Jag tycker visserligen mycket om att köra bil också, det är smidigt och praktiskt och man slipper passa tidtabeller. Det är oftast billigare än tåget – allra helst om man är några stycken som ska åt samma håll – och man får med sig avsevärt mycket mer bagage. Men på tåget kan man ta det lugnt, arbeta, läsa böcker, tänka, låta tankarna vandra, på ett sätt som bilkörningen inte medger.
Tåget har med andra ord många fördelar, alldeles oavsett de miljömässiga aspekterna. När jag semestrade i Nordnorge tog jag nattåget till Narvik. Det var en fantastisk upplevelse som jag rekommenderar alla att göra någon gång i livet. Till skillnad från om jag hade flugit upp blev resan en del av målet.
Att ta tåget söderut i Europa låter sig emellertid inte göras så lätt längre. En gång i världen gick det nattåg från Stockholm till Paris. Så ser det inte ut i dag. De transkontinentala tåglinjerna som en gång knöt ihop Europa är ett minne blott. Den som till äventyrs vill ta sig med tåg från Stockholm till Paris får räkna med att befinna sig på resande fot i ett dygn, med mellan fyra och sex omstigningar och ingen möjlighet till övernattning.
Jag vet detta eftersom jag flera gånger på senare år undersökt möjligheterna att ta tåget till medelhavet för semestern. Varje gång har jag landat i samma dystra slutsats: tåget är inte ett alternativ. Den som vill resa som en gentleman får avstå sol och bad eller nöja sig med Polens riviera i Sopot.
När Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell skriver att de som tar flyget ”borde skämmas” och att ”man kan ta tåget till Grekland och Italien” vet hon med andra ord inte vad hon pratar om. Den som har en veckas semester vill med största sannolikhet inte lägga tre av sju dygn på transporten. Konsekvensen av Franchells resonemang blir att välja mellan att inte åka på badsemester alls, eller att åka men fylld av skam.
Den som har en veckas semester vill med största sannolikhet inte lägga tre av sju dygn på transporten.
Å ena sidan är det bra att miljöfrågorna också debatteras utifrån aspekten av individuella val. Vi kan göra mycket i vår vardag för att förbättra miljön, eller åtminstone minska vårt skadliga avtryck. Det är annars lätt hänt att miljöfrågor hamnar på en abstraktiosnivå långt bortom vår vardagstillvaro, vilket gör att det känns meningslöst att ens ha dem i beaktande i sitt eget liv.
Å andra sidan är transportsystemen så komplexa att det inte går att resonera i så svartvita termer som somliga debattörer gör. När det är billigare att flyga till Paris från Stockholm än att ta tåget till Göteborg är det svårt att övertyga den som flyger att byta färdmedel. När det dessutom tar en tjugofjärdedel av tiden i anspråk faller de flesta av argumenten för flyget.
Tågförespråkarnas lösning blir då att göra flygresorna dyrare, genom avgifter och straffskatter. Det är visserligen sant att det i stor utsträckning är lågprisflygen som konkurrerat ut de transkontinentala tåglinjerna, men dessa kommer inte att komma tillbaka genom straffavgifter på flygbiljetter. För att tåget skall kunna konkurrera som semesteralternativ måste det vara både bekvämt och prisvärt.
Tack vare billiga flygbiljetter är semestrande i solen inte enbart förbehållet de välbeställda. Det är en demokratisering av fritiden som är väl värd att värna. Samtidigt som Aftonbladets finansiärer på LO varnar för att klassklyftorna ökar vad gäller svenskarnas fritids- och semestervanor försöker ledarsidan skambelägga de familjer som tar lågprisflyget till solen.
Som alltid är det de med minst marginaler som drabbas hårdast när politikerklassen skall döva sitt dåliga samvete genom att införa straffskatter och avgifter.
Som alltid är det de med minst marginaler som drabbas hårdast när politikerklassen skall döva sitt dåliga samvete genom att införa straffskatter och avgifter. Det är nämligen inte politikerna själva som ska sluta flyga, utan alla andra. Som Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström försvarade sin semesterresa till Cap Verde, trots att hon och hennes parti uppmanar andra att sluta flyga:
– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.
Visst behöver vi en renare transportsektor, och visst är det bra om vi alla tänker över våra resvanor. Men det är inte familjen som åker på solsemester i Grekland som ska skämmas. Det är hycklarna på Aftonbladet och i Miljöpartiet.