Utblick Essä
Hjältar och skurkar i den federala staten
Donald Trump lovade att krympa staten och satte Elon Musk i spetsen för DOGE. Musk har nu lämnat, men ordkriget mot byråkratin fortsätter. Erik W. Larsson jämför debatten med Michael Lewis nya bok om federala hjältar som kämpar vidare i en ineffektiv statsapparat.
”I’m from the government and I’m here to help.”
Så lyder de nio mest skräckinjagande orden i det engelska språket, åtminstone om vi ska tro Ronald Reagan. USA:s fyrtionde president var ingen vurmare för sitt lands federala byråkrati. År 1982 tillsatte Reagan rentav en kommission för att “dränera träsket” och eliminera slöseri inom statsapparaten. Kommissionen, som leddes av affärsmannen J. Peter Grace, fick tydliga instruktioner från Reagan: ”Var djärva. Vi vill att ni ska slita som blodhundar. Vänd på varje sten i er jakt på ineffektivitet.”
Hur gick det för Grace och hans kommission? Inte särskilt bra. Några nämnvärda besparingar blev det aldrig tal om. Under Reagans åtta år vid makten tredubblades USA:s statsskuld och den federala personalstyrkan ökade med cirka 300 000 anställda. Att krympa den federala staten kräver långt mer än slagkraftiga slogans och blodhundar i kostym.
Att krympa den federala staten kräver långt mer än slagkraftiga slogans och blodhundar i kostym.
Drygt fyrtio år senare bestämde sig Donald Trump för att göra ett nytt försök. Liksom Reagan utsåg han en affärsman – Elon Musk – att göra grovjobbet. Målen var ungefär desamma, men tonen är en annan. Reagan kritiserade staten för dess bristande effektivitet, men verkade inte hysa någon personlig agg mot dess anställda. Det gör helt klart Donald Trump.
”Jag har noll förtroende för statliga myndigheter,” konstaterade Trump i en intervju med den konservative YouTubern Shawn Ryan. ”De förstör det här landet. De är ohederliga människor, korrupta människor.”
Presidentens nytillsatte budgetdirektör Russell Vought gick ännu längre: ”Vi vill att byråkraterna ska bli traumatiserade,” förklarade Vought i ett anförande. ”När de vaknar på morgonen så vill vi att de inte ska vilja gå till jobbet eftersom de alltmer betraktas som skurkar.”
***
En som sliter sitt hår över Trump-regeringens retorik är författaren Michael Lewis. Under de senaste tjugo åren har Lewis etablerat sig som en av USA:s mest fängslande berättare och krönikörer av samtiden. Av hans många bästsäljare har tre (The Blind Side, Moneyball och The Big Short) filmatiserats med bland andra Sandra Bullock och Brad Pitt i huvudrollerna. I sin bok The Fifth Risk från 2018 skildrade Lewis den kaotiska övergångsperioden efter Trumps valseger år 2016, då många nyckelpositioner inom den federala apparaten lämnades tomma eller bemannades av personer utan relevant erfarenhet. Lewis varnade för att den nye presidentens likgiltiga attityd skulle underminera statens funktioner och anseende hos befolkningen.
Michael Lewis senaste bok, Who Is Government? The Untold Story of Public Service (2025), kan ses som en uppföljare till The Fifth Risk (2018). Här har Lewis samlat en grupp namnkunniga skribenter och bett dem skildra federalt anställda som gör viktiga, eller rentav heroiska, insatser för nationen. I bokens inledande essä beskriver han själv en ingenjör som har räddat hundratals liv genom att förhindra gruvschakt från att rasa. New Yorker-skribenten Casey Cep tecknar ett gripande porträtt av chefen för den federala begravningsbyrån för militär personal. Den brittiske författaren John Lanchester frångår instruktionerna en smula och väljer att hylla en siffra snarare än en person. I en finurlig essä beskriver han den enorma möda som federala ekonomer lägger ner på att ta fram konsumentprisindex – en avgörande, men sällan uppskattad, matematisk produkt.
Detta låter kanske inte särskilt spännande, men Michael Lewis har god smak, och essäerna i boken håller överlag mycket hög klass. Lewis budskap – att den federala sektorn utför många viktiga uppgifter på ett kompetent sätt – framförs övertygande. Detta väcker dock frågan om varför staten är så dyr i drift, och så ofta anklagas för att vara ineffektiv.
Man skulle kunna tro att förvaltningens personal brister i ärlighet eller kompetens. Men sanningen är mer komplicerad än så.
För att närma oss ett svar kan vi titta närmare på det jättelika välfärdsprogrammet Medicare, som garanterar sjukförsäkring till gamla och handikappade medborgare. Republikaner beskriver ofta Medicare som genomsyrat av fusk och slöseri, vilket stämmer. Man skulle härav kunna tro att förvaltningens personal brister i ärlighet eller kompetens. Men sanningen är mer komplicerad än så.
När en amerikan läggs in på sjukhus tilldelas han en elektronisk identitet baserad på namn och födelsedatum, som följer honom genom hela vistelsen. Nästa gång John Smith 01/01/1959 blir inlagd är tanken att samma identitet ska användas. Men så blir det inte alltid. Om Smith nyligen har flyttat, bytt arbetsgivare eller fyllt i sjukhusets formulär annorlunda så kan han istället läggas in som John A. Smith 01/01/1959 – en helt ny patient. Några mil därifrån fick John Allan Smith 01/01/1959 en polyp utdragen ur näsan, och J.A. Smith 01/01/1959 testade positivt för gonorré. Är det fråga om en, två eller tre olika personer? Svaret är inte alltid självklart.
I vårt eget land har varje laglig invånare ett unikt nummer, som ligger till grund för alla interaktioner med stat och vårdgivare. Men i USA förhåller det sig annorlunda. Varje medborgare har förvisso ett så kallat Social Security Number, som de kan uppge när de söker vård. Men för detta råder inget tvång, och många avstår av rädsla för att informationen kommer att missbrukas av sjukhuset eller statsmakten.
Detta virrvarr av personuppgifter vore inget stort problem om patienterna betalade för sin vård på plats, som gäster på ett hotell. Men i många fall är det staten som står för notan. Detta innebär i praktiken ett massivt flöde av fragmenterad och bristfällig information som byråkratin i Washington förväntas reda ut. Detta administrativa kaos erbjuder goda möjligheter till fusk och bedrägerier, som uppskattningsvis kostar nationen mellan 60 och 90 miljarder dollar årligen.Går problemen att lösa? På 1990-talet försökte president Bill Clinton införa ett nationellt ID-kort för patienter som en del av sin sjukvårdsreform. Förslaget avvisades dock, till följd av farhågor att statens makt över medborgarna skulle öka. Amerikaner tar gärna emot offentliga pengar för sin vård, men bara om staten håller sig på behörigt avstånd. Frasen “Keep your government hands off my Medicare” började som ett skämt, men avspeglar många amerikaners syn på offentlig välfärd.
Michael Lewis har i intervjuer anklagat Trump för att undergräva medborgarnas tillit – såväl för varandra som för staten. Men att lägga all skuld på Trump är knappast rättvist. Demokraterna har dragit sitt strå till stacken genom att reducera all politik till frågor om ras och identitet. Trumps framgångar är lika mycket en följd av USA:s sociala splittring som dess orsak.
Trumps framgångar är lika mycket en följd av USA:s sociala splittring som dess orsak.
Allt är förvisso inte mörker, och flera av de institutioner som Michael Lewis skildrar i sina böcker har sina goda rykten i behåll. Militären och NASA förblir populära bland amerikaner i stort. Den federala begravningsbyrå jag nämnde ovan är enligt mätningar den mest uppskattade organisationen i hela USA.
Misstron mellan staten och folket är som mest kännbar där de båda möts för att utbyta information och pengar. Myndigheter som hanterar skatter och välfärd kämpar i motvind mot fusk och slöseri. Republikaner hoppades att Elon Musk och hans team av datasnillen vid DOGE skulle “fixa” program som Medicare. Detta vore fullt möjligt om medborgarna lät sig numreras och sorteras på ett sätt som gjorde dem lättare att hålla reda på. Men utan tillit är sådana projekt dömda att misslyckas.
Under valkampanjen raljerade Donald Trump ivrigt mot staten, medan han ur andra mungipan lovade sina kärnväljare nya och generösa välfärdspaket. Trump är särskilt förtjust i Medicare Advantage – en lyxigare och mer invecklad variant av Medicare.
Denna utvidgning av sjukförmåner kommer inte bara att öka statens administrativa börda, utan även öppna för fler bedrägerier och saltade fakturor. Men detta tycks inte bekymra presidenten och hans män.
Donald Trumps hätska retorik hjälpte honom till makten, men undergräver statens grundläggande funktioner, vilket ytterligare spär på föreställningar om dess oduglighet. I längden riskerar detta att stöta bort kompetenta och strävsamma tjänstemän av det slag Michael Lewis hyllar i sina böcker. I deras ställe fylls viktiga positioner inom statlig förvaltning av politiska lojalister, vänner till familjen Trump eller vem som helst som råkar finnas till hands. Efter några fler varv i denna nedåtgående spiral blir staten lika oduglig och korrupt som Trump alltid har hävdat att den är. Och vid det laget finns det ingen återvändo.