Samhälle Åsikt
Högern behandlar välfärden som val av mobilabonnemang
Kvinnliga mittenväljare kan avgöra nästa års val – och det även till högerns fördel. Men om borgerligheten ska locka denna grupp kan man inte nöja sig med att tala om valfrihet i teknokratiska termer. Borgerlig välfärdspolitik måste handla om arbetsvillkor, resurser och om att frigöra tid för det mellanmänskliga. Det skriver Madina Refoi, läkare och debattör.
Med bara ett år kvar till valet visar SCB:s stora partisympatimätning att Tidöpartierna halkar efter rejält – oppositionen leder med 55,3 mot 42,5 procent. En viktig förklaring är den så kallade könspolariseringen i svensk politik. Två tredjedelar av de kvinnliga väljarna skulle rösta på något av oppositionspartierna om det var val i dag.
Medan vänstern jagar röster som vandrat till SD i marginalen, innebär detta att högern har en möjlighet mitt i väljarkåren, som man hittills verkat blunda för. För om det är något som kan avgöra valet 2026 så är det kvinnliga mittenväljare – oberoende av om de bor i storstad, mindre ort eller på landsbygd. De som arbetar i vården, har barn i skolan, föräldrar i äldreomsorgen och som i val efter val röstar på trygghet.
En trygghet som är mer än blåljus och försvar. Det är att få tillgång till vård, en säker förlossning och att barnets sjukdom tas på allvar. Sådana konkreta skildringar förankrar politiken i människors upplevelser. Det är där politisk trovärdighet föds. Och just där har borgerligheten länge snubblat. Man har talat om valfrihet och självbestämmande i välfärden, men glömt att frihet också kräver tillit.
Den stora frågan är om borgerligheten kan ta initiativ i ett fält där vänstern länge haft ett förtroendemonopol. Faktum är att kvinnor är de som bär upp välfärden som vårdnadshavare, anhöriga och som arbetstagare. Kvinnor är framförallt i majoritet inom offentlig sektor, och utgör ungefär 70 procent av personalstyrkan i områden som skola och vård. Och de röstar därefter. Deras verklighet präglas av resurser, arbetsmiljö, omsorg och jämlikhet, och mindre av styrmodeller och marknadslogik. Det innebär att borgerlighetens retorik riskerar att uppfattas avlägsen och ytlig.
Här uppstår ett avgörande glapp. När borgerliga partier talar om välfärd i termer av ”driftsformer”, ”effektiviseringspotential” och ”konkurrens”, kommunicerar de med ett teknokratiskt språk som ofta saknar kontakt med den vardag som vårdpersonal, lärare och anhöriga faktiskt lever i. För dessa väljare handlar det inte om optimerade processer, utan om huruvida de orkar jobba ett helt yrkesliv, om det finns kollegor på plats, om deras barn får stöd i skolan eller om deras mamma får duscha oftare än två gånger i veckan på boendet.
Först när mittenkvinnor känner igen sig i politikens språk och prioriteringar kan högern börja vända den könspolariserade opinionen.
Även om könsskillnaderna inte är absoluta, visar trenden att kvinnor i högre grad än män röstar med värderingar rotade i just relationer och tilltro till fungerande samhällsinstitutioner. Ändå fortsätter borgerligheten prata om välfärd som ett teknokratiskt logistikproblem. Detta språkbruk saknar koppling till människors vardag och riskerar att alienera en avgörande väljargrupp.
Det är just detta som är högerns akilleshäl. Vård och skola kan inte behandlas som val av mobilabonnemang. Om man på allvar vill vinna valet 2026 krävs något annat: att sluta tala om system och marknader – och börja tala om människor. Att tala om frihet som något som byggs av tillit, och att trygghet inte bara handlar om att bekämpa brott – utan om att kunna lita på att systemen fungerar utan att behöva slåss för sin rätt. Det handlar om ett moraliskt åtagande med människan i centrum. Först då, när mittenkvinnor känner igen sig i politikens språk och prioriteringar, kan högern börja vända i den könspolariserade opinionen. Detta utan att behöva göra avkall på sin ideologi eller sina värderingar.
För mig, som arbetar inom välfärden, handlar det inte om att avvisa marknadsekonomiska principer. Tvärtom ser jag möjligheter i att förena valfrihet och effektivitet med människors vardag. Men för att nå dem som jobbar i systemen behöver vi ett verklighetsförankrat språkbruk som går bortom ideologi och tekniska modeller, som fångar stolthet, ansvar och omsorg i varje möte med elever, patienter och brukare. Som visar att marknadens verktyg kan stärka välfärdens kärna – frigöra tid och kraft för det som verkligen betyder något: att göra skillnad för människor.
Men här ligger också utmaningen: att skapa en sammanhållen och trovärdig berättelse om varför valfrihet och privatiseringar skulle vara gynnsam. Det är just bristen på den berättelsen som gör att borgerligheten ofta uppfattas som verklighetsfrånvänd i välfärdsdebatten – och som bidragit till att kvinnliga väljare i allt större utsträckning vänt sig bort.
Det handlar om att visa att strukturreformer kan frigöra tid till det mellanmänskliga.
När vi lyckas få de som bär välfärden att känna sig sedda och hörda öppnas vägen för förändring.
Men det stannar inte vid språket. För att omvandla tillit till röster behöver borgerligheten också konkret politik som ger effekt i vardagen: bemanningsgarantier inom äldreomsorgen, förlossningsvård där personal stannar, insatser för att minska den administrativa bördan samt smarta digitala lösningar som stärker. Det handlar om att visa att strukturreformer kan frigöra tid till det mellanmänskliga.
Borgerligheten har aldrig lyckats äga berättelsen om välfärd i väljarnas ögon. Det är därför dags att erbjuda en vision om trygghet som inte bara handlar om brott och straff, utan om fungerande samhällsservice, skolor och sjukvård. Om högern inte förmår att ta detta på allvar riskerar den att bli irrelevant i ett politiskt landskap där Socialdemokraterna framgångsrikt iklär sig rollen som den “nya högern”. En roll som attraherar det växande skiktet av så kallade “Magdamoderater”. Vad återstår då för det borgerliga projektet? Ingenting annat än marginalisering. Med opinionssiffrorna i ryggen finns det inte längre tid att vänta.
Den politiska kraft som vågar ta tillbaka välfärden som en central trygghetsfråga har därför allt att vinna. Det står i kontrast till Socialdemokraterna som nu famlar efter Sverigedemokraternas nationalism, snarare än att presentera egna svar. För den som vågar göra det rätt – med fokus på tillgänglighet, kvalitet och respekt i människonära tjänster – kan kvinnliga mittenväljare bli tungan på vågen i valet 2026.