Högmod går före fall
Enligt läckta dokument är EU-kommissionens målsättning att Sverige ska ha infört euron senast 2025. Vi lever i en tid då missnöjet med unionen växer sig starkare, men EU verkar övertygat om att det enda problemet är att medborgarna har för lite EU i sina liv.
Det var den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som först skrev om det kommande förslaget från kommissionen om eurozonens framtid. Innehållet är beklämmande.
Bland annat ska EU-parlamentet ha kontroll över beslut om statsbudgetar och besparingar, i stället för överenskommelser mellan Europas finansministrar. En gemensam euro-budget ska upprättas, med den EU-skatt som har hängt som ett hotande moln vid horisonten ett tag nu. Och alla EU-länder som är kvar sedan Storbritannien lämnat unionen, ska ha infört euron som valuta 2025.
Det ironiska är att förändringarna beskrivs som en ökning av ”demokratisk kontroll”. För ett land som Sverige, där en majoritet röstade mot att införa euron, framstår det inte överdrivet demokratiskt att pådyvlas en oönskad finanskrisvaluta. När man talar om bristen av demokratisk kontroll inom EU syftar man normalt inte på att EU-parlamentet har för lite makt över medlemsländernas budgetar.
Enligt Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz skulle Sverige ha befunnit sig i en betydligt sämre situation i dag om vi gått med i eurozonen. Han beskriver euron som den fungerar i dag som ett hot mot EU:s framtida existens – men i stället för att reformera eller avsluta euron vill unionen expandera projektet ytterligare. Som om det senaste decenniets skuldkriser och bailouts aldrig hade inträffat.
Ibland beskrivs Bryssel som en bubbla. Det börjar framstå som en alltför optimistisk beskrivning. Bubblor spricker nämligen ganska lätt. Hittills verkar inget kunna punktera EU-politikernas föreställningsvärld.
För närvarande pågår en allvarlig politisk omvälvning i Europa. Nationalister till höger och vänster har vänt sig emot EU, Storbritannien håller på att lämna unionen och ansenliga väljargrupper i många andra länder skulle gärna göra detsamma. Men av allt att döma råder i Bryssel en radikalt annorlunda bild av det politiska läget.
För mindre än en månad sedan presenterade kommissionen sin ”sociala pelare”, som bland annat går ut på att få medlemsländerna att införa kvoterad föräldraförsäkring och garanterad minimiinkomst. Nu ska alltså euron också expanderas.
Förmodligen har EU:s politiker trots allt insett att det råder ett visst missnöje med unionen. Däremot verkar de vara sämre på att hitta en lösning på problemet. Fast övertygade om EU:s förträfflighet verkar de resonera att om vi bara lär känna EU tillräckligt bra kommer vi att börja älska EU. Vi behöver mer EU i våra liv.
Inte ens Brexit räcker tydligen för att spräcka bubblan som den föreställningen utgör. Risken är att unionen går till historien inte bara som ett framgångsrikt fredsprojekt, utan som ett sorgligt exempel på det gamla talesättet att högmod går före fall.