Blanche Sande: Julen har allt de progressiva hatar

Det råder ingen brist på saker att älska med julen. Familjeåterföreningen, granen, saffransdoften, till och med det isiga skånska julregnet. De senaste åren har jag dock upptäckt att julen har ett extra lager charm, en charm som kommer av att den i grund och botten består av allt progressiva hatar.

Progressivism handlar om att se samhället som ett projekt med ett förutbestämt slutmål. Olika progressiva kan ha olika mål – från ett rosa kuddrum till stenhård stalinism – men de förenas i uppfattningen att samhället, och vi som lever i det, ska förmås att röra oss i en viss gemensam riktning.

Problemet (för de progressiva) är att människor i allmänhet vill leva sina liv på väldigt olika sätt. Somliga vill leva i en modern storstad, andra långt ute på landet. Somliga i en stark religiös gemenskap, andra i polyamorösa kollektiv, ytterligare andra ifred bakom ett högt staket. Somliga tryggt, andra farligt. De flesta av dessa livsstilar kan samexistera utan att kollidera – men de går inte att kombinera med någon av de progressiva visionerna för samhället, eftersom dessa kräver att alla anpassar sig efter samma ideal.

Individens vilja att leva sitt liv i enlighet med sina egna preferenser sätter alltså käppar i hjulet för de progressiva. Exempelvis tar det sig uttryck i kapitalismen. Kapitalismen som system tjänar inget högre mål än konsumenternas efterfrågan; tvärtom gör den det möjligt för helt olika människor att få sina önskemål tillgodosedda samtidigt.

För den progressive är traditioner snarare något man måste frigöra sig från än något att värna.

Den gör det också möjligt att spendera över 3 000 kronor per person på julklappar i den beryktade julköphetsen. De senaste åren har det främst varit de gröna progressiva som gjort kritiken mot julhandeln till en högtid i sig. Supermiljöbloggen kallar den ökande julhandeln en ”mardrömsprognos” och ger tips på hur man kan ”motstå köphetsen”, som om reaskyltarnas lockelse annars får de stackars julshopparna att tappa all självbehärskning. Bland annat rekommenderar Supermiljöbloggen att man värmer sina nära och käras hjärtan med ett samtal om hur man resonerar kring konsumtion, ett medlemskap i en miljöorganisation eller kanske en donation till Supermiljöbloggen.

Motståndet mot julkonsumtionen är dock äldre än den samtida miljörörelsen. Redan 1968 demonstrerade rörelsen Alternativ Jul mot ”en allt mer kommersialiserad jul” under plakat som ”Stoppa julterrorn” och ”Mer gemenskap, mindre överflöd”. På den tiden var det som provocerade med julfirandet inte klimatfrågan utan skillnader mellan olika människors konsumtionsutrymme, men den röda tråden mellan Alternativ Jul och dagens gröna progressiva är tydlig: aversionen mot den konsumtion som kapitalismen möjliggör.

En annan sak som ofta upplevs som ett hinder för den progressiva saken är traditioner. Dels kan förstås de enskilda traditionerna stå i kontrast till specifika progressiva visioner, men framför allt finns en konflikt mellan beteenden eller ceremonier som är påbjudna av offentligheten, och beteenden eller ceremonier som människor frivilligt engagerar sig i. Som Smedjan tidigare har skrivit apropå siste april och första maj: Verkliga traditioner upprätthålls, till skillnad från ovanifrån påbjudna firanden i stil med nationaldagen, av frivilliga krafter genom spontan ordning. Det finns som sagt inget större utrymme för spontan ordning i det progressiva samhällets målinriktade strävan, och frivilliga krafter som strävar i en annan riktning utgör ett hinder. För den progressive är traditioner snarare något man måste frigöra sig från än något att värna.

Årets stora Luciadebacle gällde en skola som ställt in Luciafirandet för att undvika att exkludera dem som inte har råd med rätt kläder, men tidigare år har debatten kretsat kring idén att Luciatraditionen skulle vara exkluderande av kulturella skäl. Ungefär som kulturskribenten Alexandra Pascalidous uppmärksammade text om midsommar, där hon beskrev den traditionella svenska högtiden som integrationsproblematisk eftersom många personer med invandrarbakgrund inte bjuds in för att fira.

Något så traditionsbundet som julen måste skava för den som instinktivt ser på traditioner med misstänksamhet.

När någon försöker styra en i en viss riktning framstår den motsatta riktningen plötsligt som betydligt mer lockande.

Kritiken mot kapitalism och kritiken mot traditioner har länge varit två grundstenar i den progressiva världsbilden. Traditioner och fria marknader står i vägen, eftersom de förutsätter att individen, inte det offentliga, bestämmer vad han eller hon gör av sin tid och sina pengar.

Det är förstås sällan någon kritiserar julen i sig, åtminstone i offentligheten. Kritiken riktas i stället mot julklapparna, mot den alkohol som konsumeras trots den progressiva nykterhetsrörelsens ambitioner, eller mot den låga andelen vegetariska och veganska beståndsdelar i ett traditionellt julbord. SVT publicerade nyss upp med en guide till klimatsmarta julbord: ”Svamp istället för sill och kålrot istället för skinka”. Mums.

Kampanjer mot att äta kött (eller för den delen skinka) gör mig alltid dödligt sugen på bacon. På samma sätt känns alkohol aldrig så lockande som när jag får se en av Systembolagets skenheliga anti-alkoholreklamfilmer på bio, och varje gång jag ser EU-flaggan känner jag mig lite sugen på en mentolcigarett.

När någon försöker styra en i en viss riktning framstår den motsatta riktningen plötsligt som betydligt mer lockande. Alla känner till det förbjudnas lockelse, men det offentligt motarbetades diskreta charm är inte heller att underskatta. Just den sortens charm börjar konsumtions- och traditionskritiken ge åt julen, och det är bara att tacka. Det förgyller min jul lite extra i år.