Samhälle Krönika
Känn ingen Göran Persson-nostalgi
Socialdemokraterna älskar ordet framtiden, men bygger hela sin existens på nostalgi. Rebecca Weidmo Uvell påminner om varför det inte finns några skäl att längta tillbaka till Göran Perssons eller Olof Palmes tid.
Socialdemokraterna har en alldeles särskild fäbless för ordet framtid. De älskar det nästan mer än ordet ”demokrati”.
Redan 2012 togs en ny profil fram, där ordet framtid var centralt. Ledordet för kongressen 2015 var ”handslag för ett framtidsparti”, På kongressen 2017 kallade de sig ”Framtidspartiet” och Stefan Löfven inledde sin mandatperiod med att utse en Framtidsminister. Ledordet för det nya partiprogrammet som det ska fattas beslut om på årets kongress är också framtid.
Problemet är att partiet sedan många decennier inte alls lever i framtiden, utan dåtiden, i sin egenkomponerade version av hur det var, fjärran från den verklighet vi andra levde i. En plats där Olof Palme var en älskad landsfader, som inte hade ett enda problem i världen, och där Göran Persson var den store ledaren. Där alla barn frodades i skolan och alla hade det bra. Om bara världen kunde vara lite mer som förr skulle allt vara perfekt. Om bara tiden stod still.
Nyligen gick kampanjledaren för sossarnas konstanta dirty campaigning-projekt, Anders Lindberg, ut i Aftonbladet och hävdade att ”den som alla längtar efter är Göran Persson”, eftersom just han skulle vara extra lämplig att leda landet ur en kris.
Att samma person misslyckades kapitalt att leda just under en stor kris verkar socialdemokrater med själ och hjärta i dåtiden glömt.
Att samma person misslyckades kapitalt att leda just under en stor kris verkar socialdemokrater med själ och hjärta i dåtiden glömt. När 543 svenskar dog och tusentals skadades i tsunamin 2004 var Göran Persson ledig och hans utrikesminister valde, trots vetskap om katastrofen, att gå på teater.
När allt uppdagades svarade Persson med att gömma 150 band med e-post-loggar från riksdagens konsitutionsutskott under mer än ett års tid – KU försökte få fram dem fem gånger. Regeringen försökte mörka hanteringen både från den lagstiftande församlingen, från den egentillsatta utredningen och från media. Det kan bara beskrivas som ett stort haveri.
Det var inte den enda gången Göran Persson smusslade undan dåliga saker. Under mandatperionden 2002–2006 flyttades arbetslösa över till sjukförsäkringen, framför allt förtidspensionen. I ett slag trollades bättre arbetslöshetssiffror fram. Väljarna gick dock inte på bluffen och röstade bort honom.
När Olof Palme tragiskt mördades var det i ett Sverige som höll på att spricka sönder. Löntagarfonderna innebar ett direkt socialiseringshot. Företag och företagare lämnade landet och vanligt folk betalade så höga skatter att de enda som kunde ordna guldkant på tillvaron var de som jobbade svart. Missnöje med en enorm offentlig sektor fick man leva med, för de stora, överbyråkratiserade kolosserna gick inte att påverka eller välja bort. Socialdemokratiska regeringar devalverade valutan och hushållens köpkraft för att kompensera för en misslyckad industripolitik och förlorad konkurrenskraft.
Men allt dåligt suddas ut när Socialdemokraterna minns hur det var, och drömmer om ett Sverige som återgår till det. Ett Sverige där deras manipulerade gemensamma minne är ett land där allt bra kommer från partiet, och där partiets filosofi om att tvångsmässigt hålla människor i hand, från vaggan till graven, via allt från egenägda mackar, matkedjor och butiker till ungdomsorganisationer och begravningsbyrå, gjorde svensken lycklig och badande i välstånd.
Därför är det inte konstigt att det nya partiprogrammet som är ute på remiss innehåller stycken om ”ökad demokratisering av näringslivet”, som vissa delar av partiet (bland andra Reformisterna och Arbetarekommunen i Stockholm) vill formulera som ekonomisk demokrati. Det är också vad löntagarfonderna kallades.
Nostalgin och skrytet i arbetsdokumentet som är ute på remiss, är sida upp och sida ner. Partiet har skapat allt, partiet är nästan som Gud i den bemärkelsen:
Hand i hand med andra folkrörelser tog arbetarrörelsen landet ut ur massfattigdom och massarbetslöshet. Socialdemokratins stabila regeringsinnehav under efterkrigstidens tillväxtperiod ledde sedan till omfattande jämlikhetsreformer och en industriell utveckling som saknar motstycke i landets historia. Befolkningen kunde ta del av höjd levnadsstandard och ett ökat välstånd när produktiviteten ökade.
I valet 2022 gick partiet inte till val på något annat än gamla meriter och Magdalena Andersson i röda skinnskor, som man kunde köpa via deras sajt.
Hur kampanjen nästa år kommer se ut är ännu inte känt. Men att partiet på ännu en kongress kommer att drömma sig tillbaka till förr och bygga sin politik på tidigare lösningar på gamla problem, är lätt att gissa.