Samhälle Essä
Kärnavfallet är bara ett svepskäl för miljöpartisterna
Nu talar kärnkraftsmotståndarna återigen om avfallet som det avgörande argumentet mot kärnkraften. Men stämmer det verkligen att avfallet från kärnkraftverken skulle vara livsfarligt i 100 000 år? Det ideologiska kärnkraftsmotståndet grundar sig egentligen i en känslomässig rädsla för kärnvapen, skriver Jan Blomgren.
Den elkris som brutit ut under hösten 2021 är inte en tillfällighet. Den är orsakad av många års politisk misshandel av det som en gång var kanske världens starkaste system för elförsörjning. Krisen är inte heller tillfällig, utan det nya normala.
Visst, vi kommer att ha låga priser och gott om el ibland, men snittpriset över året kommer inte tillbaka till de priser vi hade fram till 2020. Extrema priser när det är kallt kommer hädanefter inte att vara undantag, utan regel. Lägger man ner billig elproduktion som levererar dygnet runt, året runt och ersätter med dyrare el som kommer slumpvis någon gång ibland blir resultatet höga priser. Det måste man vara fanatiker för att inte begripa.
Nu kan vi se att det tidigare narrativet om att allt kommer att bli bra med massor med vindkraft är som bortblåst. Påståendet att kärnkraft är dyrare än vindkraft har blivit allt svårare att kolportera i takt med att nedlagd kärnkraft lett till extrema prisökningar. Hur ska kärnkraftsmotståndarna i exempelvis Miljöpartiet då kunna motivera sitt ställningstagande?
***
Svaret har visat sig vara det använda kärnbränslet. I debatten luftas återigen påståenden om att det skulle vara livsfarligt i 100 000 år, vilket är långt från sanningen.
Färskt använt kärnbränsle är starkt radioaktivt, vilket gör det farligt för människor och natur om det hanteras olämpligt. Bränslet i kärnkraftverk baseras på uran, som är svagt radioaktivt innan det används i ett kärnkraftverk, men inte mer besvärande än att man kan hantera det med normal kemisk laboratorieutrustning; handskar, glasögon och munskydd.
Situationen förändras radikalt när bränslet används i en reaktor, då det blir starkt radioaktivt. Här finns det en viss förvirring om man bara talar om kärnavfall i största allmänhet. Det är bättre att beskriva det som att det blandat i bränslet finns två ganska olika sorters avfall som produceras samtidigt.
I debatten har det ofta låtit som om avfallet är mycket farligt under extremt lång tid, vilket inte är en bra beskrivning.
Det ena avfallet är mycket farligt under en förhållandevis begränsad tid, medan det andra inte är särskilt farligt alls jämfört med annat industriavfall, men finns kvar väldigt länge. I den allmänna debatten har det ofta låtit som om avfallet är mycket farligt under extremt lång tid, vilket inte är en bra beskrivning.
När man klyver uran bildas ämnen som är ungefär hälften så tunga som uran. Dessa ämnen mitt i det periodiska systemet är nästan alla kraftigt radioaktiva, och sönderfaller relativt snabbt till stabila ämnen, de flesta inom några timmar. Några av dem kan vara mycket skadliga om man inte har ett strålskydd motsvarande ungefär en meter vatten. Efter 300 år är en tusendel kvar, och då är det inte farligare än att det kan hanteras med normala laboratorieskydd.
Den andra typen av avfall skapas då neutroner fångas in i uran och bildar tyngre grundämnen, med plutonium som den vanligaste. Dessa ämnen sänder ut strålning som stoppas efter bara 5 cm i luft, och är därför i praktiken ofarliga om man inte får in dem i kroppen. Ett bra tips är därmed att inte äta, dricka eller andas in plutonium. Dessa ämnen är alltså inte särskilt farliga, men mycket långlivade; plutonium-239 halveras på 24 000 år. Det påstås ibland att plutonium är det farligaste ämne som finns, men detta är en modern myt, med den amerikanske aktivisten Ralph Nader som upphovsman.
Läs också:
Det är dessa långlivade ämnen som motiverar att man planerar att lagra dem 500 meter ner i berggrunden. Det handlar inte om strålskydd: för den saken hade några meter granit räckt gott och väl. Anledningen är att om en behållare skulle gå sönder och de radioaktiva ämnena skulle komma ut tar det extremt lång tid, hundratusentals år, för dem att ta sig upp till markytan eftersom grundvattnet rör sig mycket långsamt på dessa stora djup.
Det planerade slutförvaret är utvecklat i Sverige, godkänt och under byggnation i Finland, men den svenska regeringen har trots tio års behandling inte godkänt det utan att kunna ge ett begripligt skäl. De säkerhetsmarginaler man använder i slutförvaret är extrema. Om en enda person skulle få i sig allt som läcker ut från slutförvaret under en miljon år framåt får den personen lägre stråldos än personalen ombord på flygplan.
Använt kärnbränsle är alltså problematiskt, men inte värre än många andra typer av avfall i samhället.
Om man jämför hanteringen av kärnkraftens avfall med annat avfall skapat av människor kan man konstatera att kärnkraften är bäst i klassen. Använt kärnbränsle är alltså problematiskt, men inte värre än många andra typer av avfall i samhället. Många känner instinktiv motvilja mot de långa tidsspannen – hundra tusen år – men missar att de flesta grundämnen i naturen är giftiga, och de finns ju kvar oändligt lång tid. Det kadmium som finns i dagens solceller på många hustak kommer att vara lika giftigt tills jorden slukas av solen om några miljarder år, tidsrymder radikalt längre än de vi diskuterar för använt kärnbränsle.
För ungefär tio år sedan inleddes exempelvis utfasning av glödlampor i EU, vilket fick som konsekvens att lysrör med kvicksilver blev vanligare. Kvicksilver orsakar betydligt fler dödsfall och skador på människors hälsa och naturen än använt kärnbränsle, men detta blev knappt en radnotis i en vanlig tidning, och definitivt inte en viktig fråga i en enda valrörelse. Det är bevisligen stor skillnad på hur mycket uppmärksamhet man ger olika miljöproblem.
***
Det är uppenbart att motståndet mot kärnkraft tycks vara viktigare än skälet till att vara mot. Argumenten mot kärnkraft växlar ständigt, men motståndet är konstant. Vi får söka svaren någon annanstans än i de argument den så kallade miljörörelsen framför.
Kärnkraften har ända sedan sin tillkomst levt med kopplingen till kärnvapen. Att atomkärnor av uran kan klyvas med enorm frigörelse av energi upptäcktes samma år som andra världskriget bröt ut. Det stod tidigt klart att denna energi skulle kunna användas militärt, till kärnvapen, eller civilt för elproduktion i form av kärnkraft. Eftersom andra världskriget rasade lades så gott som allt fokus på den militära sidan, vilket ledde till fällningen av två bomber över Japan 1945.
Så snart kriget var över inleddes utvecklingen av civil kärnkraft, och de första kärnkraftverken i någorlunda industriell skala togs i drift i mitten av 1950-talet i tre länder: USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Alla tre anser sig ha driftsatt det första kärnkraftverket, och alla kan sägas ha rätt beroende på definition av ett kärnkraftverk. Sverige var tidigt i gång och inledde redan 1947 utveckling av lokalproducerade svenska kärnkraftverk. Med tiden ledde det till att lilla Sverige blev det enda land förutom supermakterna USA och Sovjetunionen som klarade av att utveckla egna lättvattenreaktorer, den teknik som idag dominerar stort i världen.
Den kanadensiske ekologen Patrick Moore var en av Greenpeace grundare. När organisationen såg dagens ljus i början på 70-talet låg fokus på vetenskapligt grundat motstånd mot kärnvapenprov, valfångst och liknande. Med tiden upptäckte Moore att han blivit den enda i styrelsen med vetenskaplig utbildning – resten var renodlade aktivister. Trenden var tydlig: bort från vetenskaplig bas, till förmån för aktivism baserad på känslor och medial uppmärksamhet. Känns det igen?
Kärnvapnen gav kärnkraft dåligt rykte.
Droppen som fick bägaren att rinna över för Moore var Greenpeaces beslut att stödja ett världsomfattande förbud mot klor i alla dess former. Tillsats av klor till dricksvatten är troligen det enskilt största framsteget i folkhälsohistorien, vilket praktiskt taget utrotade vattenburna sjukdomar som kolera. Majoriteten av våra läkemedel är baserade på klorkemi. Enkelt uttryckt är klor avgörande för vår hälsa. Moore lämnade Greenpeace 1986, och har sedan dess kritiserat organisationen för dess ovetenskaplighet och besatthet vid medial uppmärksamhet.
Vid det laget hade Greenpeace gett upp försöken att stoppa kärnvapen, och i stället inriktat sig på att bekämpa kärnkraft. Man ansåg att kärnkraft var kärnvapnens tvilling, en tanke som inte var helt långsökt i kärnteknikens barndom på 1950-talet, men som redan vid denna tid hade visat sig vara förhastad. De länder som velat skaffa kärnvapen har gjort detta utan att gå omvägen via kärnkraft.
Sammanfattningsvis, kärnvapnen gav kärnkraft dåligt rykte. Detta inspirerade en anti-rörelse som först var inriktad mot kärnvapen, men som med tiden fokuserade på kärnkraft. Själva motståndet blev till slut viktigare än skälet. Argumenten emot kommer och går, men motståndet består.
Jan Blomgren är bokaktuell med ”Allt du behöver veta om Sveriges elförsörjning”.