Kommunismens kamp mot människan
I sin halvt självbiografiska debutroman De levande beskriver Ayn Rand vad som händer när människor långsamt nöts sönder i ett alltmer totalitärt system. Boken är en påminnelse om hur många människor som fortfarande inte förstår värdet av individens liv och frihet.
De levande var Ayn Rands, eller Alisa Zinovyevna Rosenbaum som hon ursprungligen hette, första roman. Den är också Rands enda bok som utspelar sig i Ryssland, som Rand flydde från vid 20 års ålder för att komma undan kollektivets förtryck i Sovjetunionen – just det kollektivets förtryck hon sedan ägnade sin författarkarriär åt att varna för och motverka.
I bokens förord nämner Rand själv att hon aldrig kommer att skriva något så nära en självbiografi som De levande, och det är svårt att inte dra paralleller mellan Rand och bokens huvudperson Kira Argounova. Både Rand och Kira växte upp i Sankt Petersburg. Båda var döttrar till affärsmän som fick sin verksamhet konfiskerad av bolsjevikerna och båda flydde med sina familjer från revolutionen till Krim. Båda återvände till Sankt Petersburg – och båda blev senare utrensade från universitetet när endast de mot Partiet rättrogna fick vara kvar. Även om Kira och Rand inte är samma person så skapar dessa tydliga kopplingar ett extra lager av trovärdighet i bokens gripande människoporträtt.
För det är just de – människoporträtten – som finns kvar efter bokens slut. Till skillnad från Rands magnum opus Och världen skälvde, där karaktärerna främst representerar olika egenskaper snarare än att vara fullvärdiga personligheter, är karaktärerna i De levande just levande. Ayn Rand målar under bokens drygt 500 sidor upp en oerhört påträngande bild av vad som händer med riktiga människor i totalitära system.
Kira Argounovas bekantskapskrets består av en mängd karaktärer som alla hanterar det nya samhällssystemet på sitt eget sätt. Där finns motståndskämpar, kollaboratörer, sanna kommunister, nedbrutna trashankar och människor som aldrig slutar hoppas på att snart, snart, vänder det. Sida efter sida bryts karaktärerna ner av det sovjetiska systemet, var och en på sitt sätt, och bitvis är karaktärsporträtten så utlämnande och råa att jag nästan måste sluta läsa. Vissa kapitel lämnar en obehaglig känsla i maggropen nästan som ett illamående – en känsla av att det man just läst är en intim kränkning av en människas själva kärna.
Vi får aldrig glömma vad som händer med människor när deras liv och frihet tas ifrån dem.
Det är just detta som är bokens styrka. Medan Och världen skälvde är ett teoretiskt tankeexperiment där ett inhumant totalitärt system raseras, är De levande en påminnelse om det mänskliga lidande som sådana system skapar. Att Rand tillåter karaktärerna att vara mångfacetterade lyfter boken ännu en nivå. Även den övertygade kommunisten Andrej Taganov tillåts i romanen att ha en mänsklig sida, medan Kira och de andra så att säga goda karaktärerna tillåts att ha svaga sidor och ibland även att handla omoraliskt.
Kiras och Andrejs meningsutbyten om livets mening och den fria viljan är några av bokens starkaste element. Medan Rands verk alltid har som mål att visa det djupt omoraliska i samhällen där Människan finns till för Staten, förmedlar denna roman med sin mänskliga framtoning budskapet på ett mycket mer effektivt sätt än till exempel Och världen skälvde. Som karaktären Irina uttrycker det:
Man har sitt liv. Det börjar och man känner att det är något som är väldigt värdefullt och sällsynt, så underbart att det är som en helig skatt. Nu är det slut, och det spelar ingen roll för någon, och det är inte det att de är likgiltiga, det är bara det att de inte vet, de vet inte vad det betyder, den här skatten som jag äger, och det är något med den som de borde förstå.
De levande är en nästan fysiskt kännbar påminnelse om att många fortfarande inte förstår vikten av människans liv och frihet – och att vi aldrig får glömma vad som händer med människor när deras liv och frihet tas ifrån dem. Vi ser på flera håll i världen exempel på stater som i allt större utsträckning ser sina medborgare som medel för att förbättra samhället eller uppnå något av staten önskat ideal om hur människor bör leva. Oavsett om idealet är jämlikhet eller Guds ord har de gemensamt att individen offras på idealets altare och förnekas rätten att själv forma sitt liv efter eget huvud. Som Kira själv säger i ett av sina samtal med kommunisten Andrej:
Du och jag, förstår du, vi tror på livet. Men du vill slåss för det, döda för det, till och med dö – för livet. Allt jag vill är att leva livet.