Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lär av Trumps framgångar och misstag

Donald Trump lämnar många policymässiga bedrifter efter sig, som tyvärr har överskuggats av hans personliga tillkortakommanden. När Republikanerna nu plockar upp bitarna och funderar över framtiden behöver de lära sig både av hans framgångar och misslyckanden, skriver Johan Ingerö.

Donald Trumps presidentskap var både unikt och historiskt. Bild: Shutterstock

USA efter valet

Vad händer på andra sidan Atlanten? Den 3 november går USA till val. Valet står mellan Demokraternas Joe Biden och USA:s president Donald Trump. Vilka problem har de att lösa? Vad händer i amerikanskt samhällsliv och politik? I denna artikelserie låter Smedjan ett antal skribenter ge sin bild av USA bortom och efter valet. Du hittar de andra delarna i serien här.

Alla var där. Åtminstone om man med ”alla” menar de mest kända mediecheferna, PR-makarna, tankesmederna, politikerna och journalisterna i Stockholms samhällsformande skikt. Platsen var Hotell Hilton vid Slussen på Södermalm och natten höll på att övergå i morgon, den nionde november 2016. Värd för festen var den amerikanska ambassaden i Stockholm. Vaka hölls med anledning av presidentvalet mellan hon som skulle vinna, Hillary Clinton, och han som inte skulle det, Donald Trump.

Vi hade anlänt vid tretiden på natten och stämningen var uppsluppen. Vid garderoben hade festfixarna ställt upp pappfigurer i naturlig storlek föreställande de två kandidaterna. Fnissande gäster i avgjort icke-fnissande ålder tog selfies med Clinton-pappfiguren innan de skyndade vidare till de väntande snittarna.

Runt borden skrattades det. ”Först Obama och nu Clinton! Det verkar som att USA äntligen kan bli verkligt modernt!”

I festvåningen var stämningen väldigt god. Runt borden skrattades det. ”Först Obama och nu Clinton! Det verkar som att USA äntligen kan bli verkligt modernt!”

Så där höll det på i någon timme. Jag fick snabbt nog av samtalen runtomkring mig. Jag var sedan många år kritisk till Demokraterna och vänligt inställd till Republikanerna, om än djupt skeptisk till Trump. Jag hade upplevt två valbesvikelser på raken och den här gången hade jag inte ens någon egentlig favorit. Jag hoppades på att kongressen skulle förbli republikansk och på så vis kunna hantera vad som än skulle bli av.

För att slippa det värsta Clinton-kuttrandet gick jag avsides mot de tv-skärmar där man kunde följa rösträkningen från en myriad olika vinklar. Där blev jag stående tillsammans med en ambassadtjänsteman som jag känt i flera år. Vi tittade under tystnad en stund, jag vet inte hur länge. Till slut gick det inte längre.

– Du, vad sjutton händer i Michigan?

– Jag vet.

– Kolla siffrorna i Macomb och Kent!

– Jag vet.

Fortfarande sorlade det lyckligt från festdelen. Men efter några minuter spred sig så sakta en oro i våningen. Inte olikt hur får liksom drar sig närmare varandra och slutar bräka när vädret blir sämre. Sen gick det fort. Såväl Twitter som tv-bolagen formligen skrek ut nyheterna: ”Trump har inte bara vunnit de tajta måste-staterna Florida och Ohio, han har även rivit den blåa väggen! Michigan och Pennsylvania har gått till Republikanerna för första gången sedan 1988!”

Vid det laget hade stämningen runt mig skiftat dramatiskt. Skratten hade tystnat.

Vid det laget hade stämningen runt mig skiftat dramatiskt. Skratten hade tystnat. Trängseln hade flyttat sig från fikaborden till skärmarna. Ansiktena var askgråa. Själv kände jag mig märkligt upprymd. Varför? Jag var sannerligen ingen beundrare av nattens plötsliga huvudperson. Jag hade tvärtom svurit långa ramsor över att ingen av de rimliga republikanska kandidaterna hade klarat sig bättre i primärvalen.

Men känslan berodde nog inte på att han förtjänat att vinna, utan på att så många andra hade förtjänat att förlora. Främst såklart Hillary Clinton, vars kampanj jag hade bevittnat på nära håll i New Hampshire och som handlade mycket mer om henne än om det land hon ville leda. Case in point: hennes slogan ”I’m with her” mot hans ”Make America Great Again”.

Men det var inte bara hon som jag ansåg förtjänade en näsbränna. Även de många tyckare och nyhetsförmedlare som tagit för givet att Clintons kampanj skulle fungera i alla fall och som aldrig ens intresserat sig för vad som drev det trumpska upproret mot henne och Barack Obama. Många av dem stod nu runt omkring mig, chockade och förfärade. Trots den oro jag kände var synen angenäm.

Efter min hemkomst från New Hampshire ett drygt halvår tidigare hade jag skrivit en syndikerad krönika i ett antal liberala tidningar, under rubriken ”Trump kan faktiskt vinna”. Jag pekade på hur republikanernas väljare var mycket mer mobiliserade i primärvalen än demokraternas. På hur Trump tycktes flyga högt i industribältet där Demokraterna annars brukar vinna. På att han inte utmanade huvuddragen i den välfärdsstat som Demokraterna ansåg sig vara den ensamma beskyddaren av.

Jag blev utskrattad. En lång rad bekanta med Nate Silver-ambitioner visade uträkningar på att det jag skrev var matematiskt omöjligt. Men politik är som bekant inte matematik, åtminstone inte bara.

I skrivande stund tyder dock allt på att matematiken har kommit ikapp Trump. Som så många upprorsledare före honom, har han tvingats inse att det är lättare att utmana makten än att utöva den. Han har inte gjort några synliga ansträngningar att samla sitt land, eller övertyga sina kritiker om att de har fel. En amerikansk president är inte bara en politiker utan även en institution. Han måste vara både statsminister och kung, bära både politiken och symboliken.

Han begärde obrottslig lojalitet, men gav ingen tillbaka.

Trump lyckades aldrig med detta. Han var och förblev främst en hejarklack för sig själv. Han begärde obrottslig lojalitet, men gav ingen tillbaka. De människor han uppskattade beskrevs i superlativ, men så fort han slutade uppskatta dem behandlade han dem i stället som sopor.

Häri ligger för övrigt även den minst uppmärksammade av hans brister. Trumps oförmåga att charma någon utanför kretsen av redan övertygade har nämligen stulit uppmärksamheten från det han faktiskt lyckades med under sina år i Vita huset. Det är sannerligen en bedrift att trycka ner arbetslösheten till rekordlåga nivåer, öppna relationer på toppnivå med det isolerade Nordkorea och mäkla freds- och normaliseringsavtal i både Mellanöstern och på Balkan – och sedan lyckas dölja allt detta med ett twitterkonto.

Oförmågan att charma någon utanför kretsen av redan övertygade har stulit uppmärksamheten från det Trump lyckades med under sina år i Vita huset. Bild: Shutterstock

Policymässigt efterlämnar Trump ett arv som kommer kräva år av analys och forskningsarbete. Inte minst för det republikanska parti som nu har att plocka upp bitarna och fundera över framtiden.

För oavsett vad man anser om Donald Trump så var hans presidentskap både unikt och historiskt. Knappast någon annan har fått samma genomslag. Inte nog med att nyhetssändningarna ständigt toppas med hans diverse tilltag. Hans framfart har skapat reaktioner och motreaktioner precis överallt. De av amerikaner älskade sportligorna är inte längre en plats där man kan fly vardagen. Tvärtom är de nu fullmatade med politiska budskap. Ute i skolorna arbetas det frenetiskt med inkluderingsprojekt. En amerikansk vän berättade nyligen om hur hennes barn tvingas reflektera över ”identitet” och ”privilegier”, inte på en lektion utan som tema under hela läsåret.

Detta skapar i sig reaktioner och motreaktioner i ett land som bara tycks bli mer och mer sargat. Joe Biden har lovat bli en president för hela landet, men vad tyder egentligen på att det var mer än valprat? Vi pratar ändå om personen som sagt till en svart publik att republikanerna ”vill slå er i kedjor igen”. Ett uttalande som alltså inte fälldes mot Donald Trump, utan mot den ofelbart vänlige och sansade Mitt Romney. Samme Biden slog i ett radioprogram tidigare i år fast att ”om du är osäker på vem du ska välja mellan mig och Trump så är du inte svart”.

Donald Trump uppfann alltså inte identitetskriget, han var bara sällsynt road av att utkämpa det.

Olycksfall i arbetet? Snarare en väl inarbetad strategi. Precis som när Hillary Clinton under sin tid i senaten sa till svarta åhörare att Republikanerna ”styr Representanthuset som en plantage”. Eller när Kamala Harris konsekvent beskriver sig som ”en svart flicka som bussades till skolan”, när man lika gärna skulle kunna säga ”en rätt priviligierad dotter till en framstående indisk cancerforskare och en jamaicansk ekonomiprofessor vid elituniversitetet Stanford”.

Donald Trump uppfann alltså inte identitetskriget, han var bara sällsynt road av att utkämpa det.

Vilket för oss in på nästa paradox. För efter att i åratal ha beskrivits som rasist och knutits till vit makt-rörelser så har han i sin valförlust några intressanta ljusglimtar.

Stödet bland icke-vita för en republikansk presidentkandidat har inte varit så stort (26 procent enligt preliminära siffror) sedan 1960. Bland judar nådde Trump den bästa republikanska siffran sedan 1988, 30 procent. Men mest ögonbrynshöjande: Trump ökade kraftigt bland muslimer. Enligt AP röstade 35 procent av dem på honom, vilket alltså innebär att han är mer populär bland muslimer än bland judar. Trump vann Florida trots att han gick sämre än väntat i traditionellt konservativa områden, tack vare ett kraftigt ökat stöd bland invandrare från Kuba och Venezuela i den annars demokratdominerade Miami-regionen.

Den enda väljargrupp som Trump tappat tydligt i är de alltmer mytomspunna vita männen.

Den enda väljargrupp som Trump tappat tydligt i är de alltmer mytomspunna vita männen. Se där en statistik som lär utlösa behov av akut gruppterapi inne i DN-skrapan.

Förslagsvis är det här den republikanska analysen borde börja. Trump vann över åttio procent av de väljare som ansåg att ekonomin var den viktigaste frågan, medan Biden sopade hem över sjuttio procent av dem som i stället prioriterade coronahanteringen. Republikanerna är i grund och botten ett ekonomiskt parti, om än alltjämt beroende av socialkonservativa kristna. I den mån de förmår leverera ekonomisk politik som hjälper vanligt folk så kommer vanligt folk att rösta på dem, vad proffstyckarna än säger.

Donald Trump gjorde även vad Romney, McCain, Bush den andre, Dole, Bush den förste och Reagan inte gjorde. Han pekade på de stora städernas kärnor, där de flesta boende är svarta eller latinamerikaner, sade rakt ut att det är just där människor dör för kulor och knark – och att ansvaret för detta måste falla på Demokraterna som enväldigt styrt storstäderna de senaste femtio åren.

Det var inte bara rätt i sak. För Republikanerna är det även en politisk överlevnadsfråga. Statistiken är brutalt tydlig: Republikanerna må vara starka på landet och i småstäder, men så fort befolkningstätheten passerar 360 invånare per kvadratkilometer så tar Demokraterna över. Och urbaniseringen dundrar på. År 1960 bodde sextio procent av amerikanerna i urbana områden. I dag är siffran åttio procent.

Så länge Republikanerna bara noterar runt tio procent i New York, Los Angeles, Chicago, Cleveland, Detroit och San Fransisco så kommer de få allt svårare att vinna val. Sedan 1988 har de bara lyckats vinna flest presidentvalsröster vid ett enda tillfälle, nämligen 2004 när landet befann sig i krig och inte litade på Demokraternas kandidat John Kerry.

I alla andra länder hade detta beskrivits som en djup kris. Republikanerna har i stora drag undgått den beskrivningen tack vare systemet med elektorer och att de lyckats väl i kongressval under mellanårsval, framför allt 1994 och 2010. Men på sikt – och kanske redan nu – är läget ohållbart. Det starka republikanfästet Texas blir allt jämnare, tack vare inflyttning från liberala Kalifornien. Detsamma gäller Arizona där Biden nu ser ut att ha vunnit.

Innerstädernas utanförskap är ett blödande sår på den amerikanska samhällskroppen.

Det hade varit en sak om Demokraterna hade lyckats väl i de städer där de så länge har styrt utan minsta republikanska konkurrens. Men verkligheten ser inte ut så. Innerstädernas utanförskap är ett blödande sår på den amerikanska samhällskroppen. I Baltimore, som svenskar kanske främst känner från den fenomenala polisserien The Wire (2002–2008) har mer än tre hundra mord skett årligen de senaste fem åren. Detta i en stad som är mindre än Göteborg.

Det borde inte kräva ett valstrategiskt geni för att här kunna se en viss efterfrågan på den lag och ordning-politik som Republikanerna torgför. Inte minst när konkurrensen inkluderar Seattles borgmästare Jenny Durkan, som mycket minnesvärt beskrev gatuockupationerna tidigare år som en ”Summer of Love”.

Allt detta måste Republikanerna diskutera på djupet, men kanske kommer det inte att vara möjligt innan Donald Trumps ande slutat sväva över oss alla.

Han måste skrivas ut ur den handling han själv författade.

På det sättet är det nästan lite synd om Trump. Han pekade ut den väg som Republikanerna enligt alla väljarstudier behöver gå, och nådde vissa framgångar där. Men hans personliga tillkortakommanden var så många och hans förakt för den politiska anständighetsgränsen så stort, att han måste skrivas ut ur den handling han själv författade.

Nu är det för all del inte troligt att Trump själv anser och inser detta. Om siffrorna står sig och han tvingas ut ur Vita huset är det fullt möjligt att han försöker göra en Grover Cleveland och få en andra presidentperiod fyra år efter att den första avslutats, om hälsan tillåter. Hans popularitet bland gräsrötterna skulle sannolikt bära honom genom primärvalen, inte minst eftersom andra tronpretendenter antagligen skulle välja att vänta ut honom.

Men för både Republikanernas och Amerikas skull hoppas jag att det inte blir så. Hans parti kan komma tillbaka såväl politiskt som idémässigt. Men det kräver att de lär av Trumps framgångar, och framför allt av hans misslyckanden.

Hur angenämt det än var på den där valvakan måste politik handla om betydligt mer än att förarga etablissemanget.