Låt inte L och SD styra EU-debatten

Året är 2022, och Jimmie Åkesson är nöjd. Efter att i flera år framgångsrikt ha drivit opinion för att Sverige ska följa Storbritanniens exempel och lämna EU börjar Sverigedemokraterna känna segervittring. Missnöjet är utbrett bland svenska väljare över den svällande EU-avgiften, som vuxit ytterligare efter Brexit och nu äter upp en stor del av reformutrymmet på hemmaplan samtidigt som Sverige är inne i en lågkonjunktur. Åkesson har dessutom lyckats lugna mer försiktiga EU-skeptiker med att han helst ser att Sverige ska vara kvar i EU:s inre marknad, om än inte till vilket pris som helst. Kraven på en folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet växer sig därför allt starkare, och SD driver frågan hårdare än någonsin i valrörelsen.

Även om en majoritet av alla svenskar i dag är för Sveriges EU-medlemskap kan ett sådant framtidsscenario inte lättvindigt viftas bort. Liberalerna har tagit SD:s Swexit-hot på största allvar, och beslutade att lägga om sin valkampanj för att sätta EU i centrum. Det var också i L:s EU-politik som Ekots partiledarutfrågning med Jan Björklund tog avstamp. Föga förvånande är L:s EU-vision raka motsatsen till SD:s: Sverige ska gå med i euron, EU ska ha beskattningsrätt och sommarens EU-stödda räddningsinsatser för att släcka skogsbränder visar att nationalstaternas tid är förbi.  

Övriga partier kan inte lämna fältet i EU-debatten fritt för L och SD, som båda representerar ytterkantspositioner i frågan om Sveriges framtida roll i Europa: SD för Swexit och L för en europeisk federation. Annars blir beskrivningen av de vägval Sverige och EU står inför otroligt onyanserade. Björklund och L:s ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson menade till exempel i en debattartikel att Sveriges val är binärt: ”antingen så följer vi Macron och Merkel eller så går vi med populisterna och nationalisterna”.

Det är en grovt förenklad verklighetsbeskrivning och en falsk motsättning: vägen framåt för Europa står inte bara mellan en allt närmare union à la Emmanuel Macron och Viktor Orbáns illiberala, nationalistiska modell. Däremellan finns till exempel Nederländernas premiärminister Mark Rutte, som i och med Storbritanniens stundande EU-utträde klivit fram som unionens marknadsliberala röst. Sverige behöver ett liknande, tydligt alternativ mellan Swexit och EU-federation.

Det går trots allt att vara EU-vän även utan att vara liberalpartist.

Trots Liberalernas stundtals tondöva EU-fori har partiet rätt i att EU bör vara en viktig fråga inför det svenska riksdagsvalet, inte minst eftersom ungefär en tredjedel av alla lagar som stiftas i riksdagen har någon form av EU-anknytning. Sveriges roll i EU är därför inte en sakfråga bland andra eftersom EU är mer än en diskussionsklubb; det är en politisk nivå. Riksdagsvalet den 9 september avgör vilka som ska representera Sverige i EU:s ministerråd, och Europaparlamentsvalet i maj nästa år är ett val till Sveriges andra lagstiftande församling.

Därför är det olyckligt att partiernas EU-politik är så otydlig. En studie från Lunds universitet som publicerades i våras visade att partierna tagit ställning till ytterst få av det 50-tal sakfrågor som kommer att stå på dagordningen när ministerrådet sammanträder i höst. EU anklagas ofta för att lida av ett demokratiskt underskott, men det beror bara delvis på att EU-kommissionen, den institution som har initiativrätt till ny EU-lagstiftning, saknar ett tydligt demokratiskt mandat. Det beror också på att partierna inte är öppna med vilken politik de faktiskt kommer att driva i Bryssel.

Det svenska EU-medlemskapet är ett av våra viktigaste åtaganden och bästa investeringar. Men om förtroendet för EU ska vara starkt i Sverige även i fortsättningen behövs en annan vision för hur det europeiska samarbetet ska drivas framåt, som både fokuserar på genuint gränsöverskridande problem och tar kritiken mot EU:s tilltagande centralisering på allvar. Nästa svenska regering bör därför ansluta sig till Mark Ruttes linje och jobba för att fullborda EU:s inre marknad, modernisera budgeten och se till så att alla medlemsländer respekterar redan ingångna avtal, vilket är både en EU-vänlig och en Sverigevänlig hållning. Det går trots allt att vara EU-vän även utan att vara liberalpartist.