Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Låt inte Socialdemokraterna bestämma lönenivåerna

Liberalerna vill lagstifta om minimilöner. Visserligen behöver det bli möjligt jobba till lägre löner än kollektivavtalen i dag tillåter om nyanlända ska kunna komma in på arbetsmarknaden, men det är något arbetsmarknadens parter måste komma överens om. Det finns många orsaker till det, men framför allt: minimilön är ett verktyg som kan bli väldigt skadligt i händerna på till exempel Socialdemokraterna.

I sin vårbudget skriver Liberalerna att partiet vill inför en lagstadgad minimilön. Förslaget innebär att nyanlända och unga ska kunna få en månadslön mellan 14 000 och 16 000 kronor. Ambitionen har funnits i partiet sedan tidigare eftersom arbetsmarknadens parter haft svårt att komma överens. Nu har man alltså tröttnat på att vänta. Enligt partiledaren Jan Björklund är det visserligen ett avsteg från den svenska modellen, men eftersom parterna misslyckats och läget är så akut måste politikerna ta saken i egna händer.

– Sverige håller på att skapa en permanent underklass och de kommer aldrig att komma ur den situationen om vi inte gör stora förändringar, säger Björklund till Dagens Nyheter.

Faktum är också att både fackförbund och arbetsgivarsidan mer eller mindre har kapitulerat i frågan och vädjat till staten att kliva in. Från LO:s sida handlar det dock inte om att staten ska sänka löner, utan om att det offentliga ska ta på sig utbildningsansvar för gruppen som saknar utbildning, så de kan kvalificera sig för arbetsmarknaden. Det är naturligtvis bra med utbildning, men det är inte rimligt att en 40-årig analfabet ska sätta sig i skolbänken för att på ett främmande språk ta igen tolv år i grundskola och gymnasium, vilket i dag är vad som krävs för att få ett jobb.

När LO öppnade för sänkta ingångslöner i så kallade ”utbildningsjobb” var det visserligen historiskt, men förslaget vänder sig främst till dem som redan står relativt nära arbetsmarknaden. Det är egentligen en utvidgning av yrkesintroduktionsanställningarna, vilket är bra – med det hjälper inte den grupp som behöver de enkla jobben.

Arbetsgivarsidan å sin sida har längre påtalat att det behövs fler enkla jobb. I Sverige har vi endast 5 procent enkla jobb, vilket kan jämföras med Danmarks 11 procent och Tysklands 8 procent. Men eftersom facket vägrar ge efter för en sådan utveckling och hjälpa den allra mest utsatta gruppen in på arbetsmarknaden, är det inte konstigt att arbetsgivarsidan känner uppgivenhet.

Liberalernas förslag är egentligen ett i raden av liknande initiativ från borgerligt håll. Centerpartiet har tidigare föreslagit lagstadgade minimilöner om parterna inte kan komma överens och Kristdemokraterna vill lagstifta om den nya anställningsformen introduktionsanställning, där lönen kan vara 75 procent av den kollektivavtalade lönen. Moderaterna vill inte lägga sig i lönenivåer, men däremot har de föreslagit en förstajobbet-anställning som liknar LO:s utbildningsjobb.

Att ge vänsterpartierna en sådan makt över lönenivåerna skulle utan tvekan få samma konsekvenser som bidragspolitiken. Klåfingrigheten skulle inte veta några gränser.

Att lagstifta om minimilöner är en kortsiktig lösning. Av naturliga skäl sätts lönenivåer mest effektivt i en förhandling mellan dem lönenivåerna berör. Att lägga makten över lönerna i politikernas händer kommer med största sannolikhet leda till rakt motsatt effekt än den avsedda. Att ge vänsterpartierna en sådan makt över lönenivåerna skulle utan tvekan få samma konsekvenser som bidragspolitiken. Klåfingrigheten skulle inte veta några gränser.

Från tidigare erfarenheter vet vi också hur det går när staten tar över arbetsmarknadsregleringar – vårt rigida anställningsskydd (LAS) är ett tydligt exempel på hur fel det blir.

En märklig sak är att fokus i diskussionen ständigt läggs på ”löner”. Egentligen är det naturligtvis den totala arbetskraftskostnaden som är intressant. Över den har politikerna makt, inte minst genom den bedrägliga arbetsgivaravgiften som utgör över 31 procent av bruttolönen.

Rut-reformens succé visar exempelvis hur skattesänkningar släpper in människor på den ordinarie arbetsmarknaden. I stället för att lägga fram förslag om lagstiftade lönenivåer bör ett parti som kallar sig liberalt fokusera på att sänka skatten. Många tunga akademiska institutioner har också påpekat att själva lönerna måste ner, men detta bör politikerna överlåta till företag och anställda att komma överens om.