Macrons kamp mot fackförbunden

I nästa månad är det 50 år sedan studentrevolten drog fram över Frankrike och fullständigt lamslog landet i protester och kravaller. Annat är det nu, så klart, men politiskt är vi inne i en väldigt turbulent försommar i Frankrike.

Det har bara gått elva månader sedan Emmanuel Macron blev president och hans nyskapade parti LREM blev en ”tredje kraft” med en väldigt bekväm majoritet i nationalförsamlingen att luta sig mot.

Fackförbunden verkar närmast ha blivit tagna på sängen av presidentens snabbhet och målmedvetenhet. Det borde de inte borde vara. Till skillnad från många andra snackande politiker genomför Macron verkligen det han gick till val på. Fackförbunden hade bara behövt läsa innantill.

Presidenten och fackförbunden

Det är fackförbund som egentligen kör samma konfrontatoriska retorik de gjort de senaste 50 åren. Macron ser dem som monumentala bromsklossar mot allt framåtskridande när han nu med sin regering trummar igenom den ena strukturella förändringen efter den andra på arbetsmarknaden. Allt för att få ner arbetslösheten, minska den offentliga sektorn, göra fransk ekonomi och produktion internationellt konkurrenskraftig, och i förlängningen försöka återskapa allmänhetens förtroende för politikerna.

Till saken hör att den fackliga anslutningen i Frankrike bara är 11 procent, något vi har svårt att fatta när vi ser bilder på militanta demonstrationståg i täta led genom Paris breda boulevarder. Men siffran är ett faktum. I kapitalistiska USA är den jämförelsevis mer än dubbelt så hög.

Det var 7 maj i fjol som Emmanuel Macron blev president genom att få dubbelt så många röster som Marine Le Pen i den andra och avgörande omgången. Den 18 juni vann hans nybildade centeristiska parti LREM en jordskredsseger i parlamentsvalet och fick sammanlagt 350 av de 577 platserna i nationalförsamlingen. Det krävs 289 för egen majoritet.

Till skillnad från många andra snackande politiker genomför Macron verkligen det han gick till val på.

Macron har verkligen rivstartat genom att överraskande ta in både avhoppade socialister och konservativa som ministrar i sin regering. Inrikesministern och försvarsministern är före detta socialister. Finansministern är konservativ.

Han har fått igenom en hel del redan. Det har blivit lättare att avskeda anställda och därmed också lättare att anställa. Fransk ekonomi växte under 2017 med 1,9 procent (mer än Storbritanniens), den största ökningen på tio år. Arbetslösheten har minskat från 9,7 procent till 8,9 procent i februari i år. Både investeringar, export och privat konsumtion ökar. Ett orosmoln är så klart att den offentliga sektorn slukar över 56 procent av budgeten.

Finansminister Bruno Le Maire, som Macron för övrigt plockade från det konservativa partiet Republikanerna, ser nu ett franskt budgetöverskott 2022. Det har inte hänt sedan 1974.

Macron är milt sagt udda och ny som politikertyp, lite av en ensamvarg som sägs inte ha fullt förtroende för någon annan än sin hustru Brigitte. Eller som någon sagt: ”Det är en person som hellre attackerar Mount Everest ensam utan syrgas, i stället för att göra gemensamt toppförsök från baslägret med hela expeditionen”.

Sedan den 3 april rasar en hätsk järnvägsarbetarstrejk som är bestämd ända till den 28 juni med mängder av inställda tåg. 4,5 miljoner fransmän har enorma problem att ta sig till och från jobbet. Konflikten följer ett rullande schema där det är strejk under två dagar och normaltrafik de efterföljande tre.

Men låt oss gå tillbaka en bit i händelserna.

Avskaffa 120 000 offentliga jobb

För mindre än två år sedan tittade sig den då ganska okända Emmanuel Macron i spegeln och började allvarligt fundera på om han skulle bilda ett nytt parti och försöka bli Frankrikes president. Bara att ens tänka tanken förklarar väl en hel del av hans märkliga personlighet.  Men Macron hade rekordsnabbt tröttnat på jobbet som finansminister i François Hollandes famlande socialistregering. Det var ingen hemlighet att han, som tidigare jobbat som investeringsrådgivare och bankman, var marknadsliberal och varm anhängare av marknadskrafterna, men kände att han ständigt bromsades.

Som kortvarig finansminister försökte han försiktigt öppna upp flera rigida regelverk som landet hukade under. Han var exempelvis väldigt irriterad över att den kommunala busstrafiken inte fick konkurrensutsättas av privata företag, och över den märkliga alliansen mellan de militanta facken och katolska kyrkan (!) för att fortsatt förbjuda söndagsöppna affärer.

Under fem år har Macron lovat att avskaffa 120 000 offentliga jobb och privatisera delar av förvaltningen. Det behövs.

När valkampen rasade för fullt i fjol ska man veta att det var väldigt trötta och frustrerade fransmän som etablissemanget försökte engagera och locka till röstlokalerna. Hela 57 procent av väljarkåren valde att stanna hemma. Bara 43 procent röstade. Dessutom gjorde över 4 miljoner av väljarna en aktiv handling genom att rösta blankt. Politikerföraktet, och den frustrerande känslan av att vara orepresenterad och osedd, var monumental.

På ett sätt kan man säga att det här var en väljarkår som hade vissa likheter med den som förde Donald Trump till makten i Washington. Men med en stor skillnad: Medan Trump valdes på sin protektionism, inskränkthet och nationalism lyckades Macron föra den franska väljargruppen, som i princip hade samma utanförkänsla, mot optimism, öppenhet och öppna gränser. Mot den politiska mitten. Vilket innebar att tillräckligt många ”galna” röstade på Macron som därmed räddade Europa från Marine Le Pen.

Emmanuel Macron är vid sidan om sin bakgrund som bankman djupt kulturell och kan sina författare och filosofer. I unga år ställde upp i pianisttävlingar. Han avskyr nationalism men är en glödande patriot vilket så klart är en enorm skillnad. Och han började sin omvälvande förändringsplan främst för att kunna tackla sin egen obehagskänsla över att Frankrike slutat leverera framtidshopp till sina medborgare.

Precis som han utlovade i sin valrörelse vill han effektivisera den offentliga sektorn, som i Frankrike verkligen är ofantlig. Under fem år har han lovat att avskaffa 120 000 offentliga jobb och privatisera delar av förvaltningen. Det behövs. I Frankrike slukar den offentliga sektorn över 56 procent av BNP. Som parentes kan nämnas att Frankrike har fler brevbärare än Tyskland vars befolkning är 20 miljoner större. Ett annat exempel – Sverige har 290 kommuner med varsin administration. I Frankrike finns det över 37 000.

Attacken mot facken

Under hela vintern har det varit en hel del fackliga konflikter och demonstrationer från både lärare och sjukhusanställda över vad de uppfattar som försämrade anställningsvillkor. Det har dock inskränkt sig till en del kortare punktaktioner, utan egentliga konsekvenser.   

Visst, en nationell demonstrationsvåg den 22 mars mot Macron samlade över 300 000 ilskna människor ute på gatorna. Men vid en upprepad manifestation den 19 april hade antalet deltagare sjunkit till 120 000.

Järnvägsfacken acceptera att livstidsanställningarna upphör, en förmån från förstatligandet 1937.

Den allvarligaste utmaningen mot president Macrons hårdhänta men genomtänka reformprogram började den 3 april. Det rör sig om ”Frankrikes juvel” – det statliga järnvägsmonopolet SNCF (motsvarande vårt SJ) – som blöder pengar likt ett öppet sår. Hittills har den statliga jätten under åren lyckats få ihop en skuld till franska staten på svindlande 47 miljarder euro, och som stiger med tre miljarder euro om året.

Varje fransk toppolitiker som i ett trettiotal år försökt göra något åt eländet har tvingats retirera, oavsett om de hetat Chirac, Sarkozy eller Hollande. När premiärminister Alain Juppé försökte ändra pensionsreglerna för de järnvägsanställda 1995 gick över en miljon människor ut i strejk.

Men Emmanuel Macron backar inte.

Hans populäre premiärminister Edouard Philippe sade nyligen:

– Vare sig fransmännen tar tåget eller inte, betalar de allt mer för en offentlig service som fungerar allt sämre. Så kan vi inte ha det!

De nationella tåglinjerna fungerar bra, medan de regionala och lokala är rena katastrofen. Så här vill Macron lösa konflikten: Den enorma skulden försvinner genom att den sprids ut och sugs upp i den övriga offentliga sektorn. Regeringen lovar dessutom att under tio år skjuta till 10 miljoner euro om dagen för att effektivisera och förnya. Men så kommer kraven som Macron lagt hela sin tyngd bakom:

Järnvägsfacken acceptera att livstidsanställningarna upphör, en förmån från förstatligandet 1937. Dock gäller ändringen bara dem som anställs efter första januari 2020.  De som redan jobbar får ha den kvar. Den nuvarande pensionsåldern vid 52 år avskaffas för alla som har mer än fem år kvar till den åldersgränsen och förflyttas upp till 62 år.

Macron inser helt klart att han går på glödande kol och är därför som synes ganska modest i sina krav. Men han är väldigt medveten om att det är just här och nu som den avgörande striden mot facken utkämpas. Det gäller att få allmänna opinionen på sin sida. Båda parter vet att det handlar om prestige och trovärdighet. Om det ryker för en part, är det kört.  

Går Emmanuel Macron segrande ur det här vet vi redan vad hans nästa steg blir. Det handlar om att avskaffa de nu 37 olika spretande franska pensionssystemen och slå ihop dem till ett enda.

Macron räknade helt riktigt med att allmänheten skulle bli upprörd och irriterad över järnvägsarbetarnas glassiga avtal.

Finns det då ingen på den fackliga sidan som har självinsikt och som inser att Frankrike trots allt måste genomgå svidande och omtumlande förändringar? Absolut. Men inte de militanta fackförbunden som under de senaste 30 åren framgångsrikt saboterat och bromsat de flesta ekonomiska reformplaner i landet. Mer realistiska fackliga krafter inser att det folkliga stödet minskar på grund av den insikten att att det inte går att trycka tillbaka omvärlden.

Macron poängterar mycket noga att han INTE vill privatisera den franska järnvägen, som vänsterfacken skräms med. Han vill i stället göra SNCF till ett hårdbantat och separat statligt företag med affärsmässigt och kommersiellt ansvar. Inte minst för att EU konkurrensutsätter det europeiska järnvägsnätet från 2020. Frankrike måste stå slimmat och rustat.

Just verbet ”privatisera” är ett rött skynke för många fransmän som är fortsatt uppfyllda av den revolutionära glöden och som ser det som en mänsklig rättighet att vara jourhavande på barrikaderna, när och hur ofta man vill.

”Det är inte vi anställda som orsakat skulden på 47 miljarder euro”, säger facket för övrigt och tvår sina händer. ”Det är företagsledningen.”

Barrikaderna står halvtomma

När järnvägsarbetarstrejken drog i gång den 3 april gick 48 procent av de anställda ut i strejk. Det kan tyckas få. Men i Frankrike behöver inte den enskilde fackmedlemmen hörsamma strejkuppmaningarna utan bestämmer själv. När en ny strejkomgång började den 18 april hade de strejkande sjunkit till 19,8 procent.

I början av strejken tvingades SNCF ställa in ett av tre distanståg (TGV). Nu i den senaste tvådagarsomgången var det ”bara” ett tåg av åtta som drabbades.

I opinionsmätningarna har Emmanuel Macrons reformlinje hela tiden haft ett knappt majoritetsstöd medan han ständigt hånats och bespottats i sociala medier. Senaste mätningar visar att stödet för hans linje ökat från 51 procent till 62 procent. Det verkar som att facken tvingats inse den bittra sanningen att det blivit svårare att mobilisera strejkande medlemmar, samtidigt som den allmänna opinionen vill se ett effektiviserat SNCF.  

Kort sagt är folk hjärtligt trötta på inställda avgångar och fladdriga tidtabeller. Att det under strejkdagarna plötsligt tar 3,5 timmar med tåg till jobbet i stället för 40 minuter – i vardera riktningen – tär ju naturligtvis på förståelsen.

Att Emmanuel Macron valde konfrontation med järnvägsarbetarna är ingen slump. Han räknade helt riktigt med att allmänheten skulle bli upprörd och irriterad över järnvägsarbetarnas glassiga avtal. Genom välregisserade tv-intervjuer om att ”ta det här till slutet” paketerar han sitt budskap till allmänheten. Som exempelvis:

”Jag tror precis som facken att vi behöver en stark järnvägsservice, ett starkt SNCF och jag respekterar den kampen. Men jag ber de strejkande också beakta behoven för våra landsmän som måste stå ut med det här. Och för de företag som kanske går under på grund av den här”.

Hittills har dock bara fyra av landets 70 större universitet drabbats av studentprotester och ockupationer.

Under tiden som järnvägsarbetarstrejken rullar vidare men i allt mindre omfattning, nås vi även av rapporter om omfattande strejker bland personalen på Air France. Men att piloterna kräver sex procent lönelyft är egentligen inget som engagerar de breda franska folklagren. Inte heller den pågående ”studentrevolten” som är en väldigt blek kopia av förlagan från maj 1968. Studenterna är upprörda över att deras president och utbildningsminister vill skärpa studiekraven med olika kontrollstationer och menar att det urholkar deras frihet.  

Hittills har dock bara fyra av landets 70 större universitet drabbats av studentprotester och ockupationer. Studenterna har heller inte lyckats få med sig ”arbetarna” efter att nyhetsprogrammen i tv rikligt delat med sig av reportage om hur svårt vandaliserade föreläsningssalarna blivit av studenterna med klotter och krossad inredning som staplats som barrikader. En mätning bland ungefär 16 000 studenter i Strasbourg nyligen, visar dessutom att 72 procent av dem tröttnat och vill att undervisningen återupptas.

Macrons reformarbete fokuserar inte bara på hans älskade Frankrike, utan också på EU och Europa i stort, med sin pågående identitetsneuros. Kommer den nyblivne 40-åringen att lyckas i sitt omvälvande förändringsarbete? Målet för ”Le Kid” som en del partivänner kallar honom, är att han med bredare penseldrag tillsammans med Angela Merkel i Tyskland tar ledningen för en ny europeisk ”tredje väg”, färdig att lanseras mer detaljerat inför valet till Europaparlamentet våren 2019. Vi får se.

Vid sidan om de nu till synes hanterbara strejkerna på hemmaplan finns dock andra orosmoln. Ett som nu seglar upp är kritiken mot hans förslag på skärpt flyktingpolitik med snabbexpediering ut ur landet för ”ekonomiska flyktingar” som inte bedöms ha skäl att få stanna. Det är lagskärpningar som många av hans egna parlamentariker tycker är inhumana.

Det här blottlägger något som hittills inte diskuterats särskilt mycket, men som kan innebära både osäkerhet och uppförsbacke för presidenten: att ganska många av hans ledamöter i LREM som valdes in i nationalförsamlingen i juni i princip helt saknar erfarenhet av det politiska maskineriet. Det är ledamöter som ännu inte är nedmalda av kompromisser utan fortsatt drivs av renodlad idealism och humanitet. Hur ska han få dem att räta in sig?

Just nu viner partipiskan ganska hårt över de trilskande, medan deras unge chef fortsatt stakar ut Frankrikes framtid i mängder av riktningar och mot mängder av mål. Allt enligt devisen:

”Yes, oui can!”

Och det verkar han kunna. Fortfarande.