Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Mediebranschens ordningsman

Som Allmänhetens Pressombudsman har Ola Sigvardsson ett viktigt jobb. Han ska hålla ögon på sina gamla kollegor på redaktionerna så att de inte går över gränsen. Han ska hantera allmänhetens missnöje med publiceringar, även när de egentligen inte är hans bord. Och inte minst – han ska hålla politikerna borta från det svenska systemet där mediebranschen själva städar efter sina misstag. I den första delen i en intervjuserie med mediebranschens makthavare möter Timbro Medieinstituts Andreas Ericson mannen som är satt att hålla ordning på en bransch i snabb förändring.

När vi träffas på Ola Sigvardssons kontor har han varit Allmänhetens Pressombudsman i snart sex år. Han tog över en institution om inte i gungning så i alla fall i lätt darrning. Företrädaren Yrsa Stenius hade med några kontroversiella beslut och uttalanden retat upp bland annat Expressen som lämnat systemet. Under Ola Sigvardssons ledning verkar dock stormen ha lagt sig och i en tid när sanna och fejkade nyheter, näthat och alternativmedia är mer omdiskuterat än någonsin spelar han en nyckelroll i det allt stormigare medielandskapet.

Det Ola Sigvardsson jobbar med är säkert välbekant för många, men detaljerna är knappast välkända. Han rör sig bland begrepp vi alla har hört men få av oss har reflekterat särskilt mycket kring. Hur blir man kränkt? Vad är ett allmänintresse? Och hur resonerar han egentligen när han tycker att vissa tidningar gått över gränsen?

Kan du beskriva det pressetiska systemet översiktligt för mig?

– När jag är ute och föreläser om det brukar det ta två timmar.

Men dra det viktigaste då!

– Ja, syftet med det är ju att ge enskilda människor som blivit oförsvarligt illa behandlade av tidningar upprättelse genom offentlighet.

Så långt är jag med. Hur gör man om man vill ha upprättelse?

– Om man har blivit illa behandlad av en tidning kan man anmäla det till mig, enklast genom att vår hemsida där det finns en elektronisk anmälningsblankett. Man kan också skriva brev.

– När anmälan kommit in gör jag en första bedömning. Om det till exempel gäller en publicering som är äldre än tre månader, eller om personen som anmäler inte är personligen berörd av det som är publicerats, så avskriver jag det direkt.

– Annars skickar jag anmälan till tidningen för yttrande som sedan skickas tillbaka till anmälaren, som då antingen kan förklara sig nöjd med det beskedet eller välja att driva saken vidare, vilket är det vanliga. Ofta utväxlar man ytterligare ett eller två brev där man lägger fram sina argument, men det finns exempel på när det handlat om tiotals inlägg. Eftersom man varje gång har två veckor på sig att svara kan det alltså ta ganska lång tid.

– Under tiden kan jag skaffa mig information på annat sätt, som genom att läsa offentliga handlingar som berör det som har inträffat, exempelvis en dom.

– När allt beslutsunderlag finns fattar jag ett beslut, Det ser ut ungefär som en dom i en domstol. Det har tre delar; detta har hänt, detta säger parterna och detta anser jag. Mitt beslut kan antingen vara att avskriva ärendet, eller också att hänskjuta saken till pressens opinionsnämnd med en rekommendation om att tidningen ska fällas. Men i beslutet i nämnden är jag inte inblandad.

Vad är det för typ av skada man kan ha lidit av en publicering?

– Olika. Det kan vara ett intrång i privatlivets helg. Eller att man på grund av en felaktighet fått sin heder skadad. Alltså att man inte bra ut allmänhetens ögon.

Heder? Går folk omkring och har en sådan? Och spelar den någon roll?

– Ja, för den som råkar ut för det. Vänta du till det drabbar dig. Men jag vet inte om ordet ”heder”, just är det bästa uttrycket. Anseende tror jag man kan säga.

Okej, och sedan ska den här skadan vägas mot tidningens intresse…

– Nej, mot allmänintresset! Det är inte tidningens intresse, utan det är just allmänintresset.

Vad är det för något?

– Den klassiska definitionen är den information som medborgaren i ett öppet och demokratiskt samhälle har rätt att ta del av.

Kan du utveckla lite?

– För det första måste man skilja allmänintresse från begreppet ”allmänhetens intresse”. ”Allmänhetens intresse” handlar egentligen om det som skulle vara kul att veta. Det man helt enkelt är nyfiken på. Men för att något ska vara ett ”allmänintresse” ska det finnas någon form av samhällelig koppling, att det är viktigt ur ett större perspektiv än bara nyfikenhet. ”Viktigt att veta” och ”kul att veta” är väl de två begrepp man kan ställa mot varandra för att beskriva skillnaden mellan ”allmänintresse” och ”allmänhetens intresse”.

Viktig för vem? För samhället i stort?

– Det behöver inte vara viktigt för samhället i stort, utan information som man kan tycka det är rimligt att medborgarna får ta del av. Det är exempelvis inte i normala fall viktigt att vi får reda på namnet på en grovt kriminell person, men däremot så har man ju då en form av praxis inom det pressetiska systemet, som säger att vid mycket grov kriminalitet så har allmänheten rätt att få veta vem det är som är skyldig, för att exempelvis minska risken för ryktesspridning kring andra personer,

I normala fall när man lider skada av det någon annan gör har vi ju polis och domstol. Om du krossar mitt fönster eller slår mig på käften så anmäler jag dig till polisen. Men när det gäller tidningar så gör man inte alltid så, utan man går till dig istället, som en slags privat rättskipare. Varför är det så?

– Ja, det är ju inte rättskipare jag är. Vi skipar inte rätt, det gör domstolar. Vad vi gör det är att bedöma om den publicitetsskada som uppstått är försvarlig eller oförsvarlig.

– Sedan är det är ju fritt fram att gå till domstol också. Då blir vanligtvis fråga om förtal och de får de flesta driva som ett enskilt åtal, eftersom det är inte är så vanligt att åklagare väljer att öppna ett allmänt åtal. Men det är väl ett av skälen till att det är bra att det finns ett institut som vårt. Den juridiska vägen är svår och man riskerar väldigt stora kostnader. Nu finns åtminstone någon som kan ge en rätt, även om man inte får något skadestånd eller något liknande.

Men måste det vara så? Skulle man inte kunna tänka sig att man helt enkelt likställer den skadan man får av en publicering med ett slag på käften, så att man inte behöver driva det som enskilt åtal, utan att rättsväsendet utreder och åtalar?

– Det får du ta upp med lagstiftarna, det har jag inga som helst synpunkter på.

”Det får du ta upp med lagstiftarna, det har jag inga som helst synpunkter på.”

Ansvarig utgivare är ett centralt begrepp i det du gör. Varför har vi sådana?

– Det har vi haft så länge vi haft en tryckfrihetsförordning. Det är för att det alltid ska finnas någon som ska ta det juridiska ansvaret för det som publiceras, det ska alltid går att få tag på en sådan, Det är ju också enligt tryckfrihetsförordningen tillåtet att publicera sig anonymt, så länge det finns en utgivare som tar det juridiska ansvaret.

– Jag kan tycka att det är bra. I länder där tryckfriheten hotas går man i väldigt hög utsträckning på de enskilda reportrarna och jag tror det är lättare att skrämma dem än att skrämma en hel tidning, eller dess ansvariga utgivare. Så jag tycker det är ett bra system.

Men om man tycker att en publicitetsskada orsakats av en enskild skribent, är det inte då ganska naturligt att det är just den personen som man som du säger, går på? Och inte den ansvarige utgivaren?

– Det system som vi har när det gäller rättsväsendet är att justitiekanslern har möjlighet att väcka tryckfrihetsåtal mot ansvarig utgivare. Om man som enskild medborgare tycker att det är egentligen reportern som är ansvarig är det ju en helt annan frågeställning.

Ja, men jag gör samma jämförelse igen, ifall det är just du som slår mig på käften, då polisanmäler jag ju dig och inte din chef. Att någon annan är ansvarig för dina handlingar, skiljer ju sig ganska mycket från den normala konstruktionen att man ansvarar själv?

– Ja, det gör det kanske. Men det ingår inte i mitt uppdrag att arbeta med just den frågan.

Nej, men jag undrar vad du tycker. Om du funderat på det?

– Jag tycker ju att det system som vi har är viktigt därför att jag tror att det stärker det fria ordet i Sverige och det fria ordet har en särskild vikt, och betydelse för samhället. Att vi har den ordningen tycker jag det är bra.

På vilket sätt stärker det här systemet det fria ordet?

– På det sättet som jag berättade för dig, att det alltid finns någon att ställa till ansvar. Det innebär att reportern inte behöver tänka på annat än sitt jobb. Man skriver den artikel man vill skriva men sedan så är det ansvarig utgivare som bestämmer om den ska publiceras eller inte.

Jag googlade lite på dig och jag hittade ett uttalande från dig från förra året: “Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.” Kan du utveckla det där? På vilket sätt kräver politikerna det? Hur märker man det?

– Det märker man på att det genom historien har kommit förslag om att man bör begränsa yttrande- och tryckfriheten när man från politiskt håll ansett att den har missbrukats. I mitten på 1800-talet hade vi diskussioner kring skandalpressen, samma sak i början på 1900-talet när de så kallade “notisskrivarna” härjade. Och inte minst på 50- och 60-talet när medierna var relativt brutaliserande och man namngav på ett helt annat sätt än man gör idag.

– Sedan har det gjorts andra inskränkningar kring vad man kan publicera. Vissa saker har blivit mindre tillgängliga, passregistret är ju stängt idag till exempel. När jag var ung journalist var det självklart att när man behövde visa bild på någon fixade man det snabbt och lätt från passregistret. Det kan man ju inte längre eftersom man ansåg att det missbrukades. Det är ju ett klassiskt exempel, det var i samband med Estoniaförlisningen, där Expressen använde sig av passregistret väldigt extensivt och dessutom visade det sig att man hade fel, vissa som levde framstod som döda och tvärtom. Det är ett exempel på vad jag menar med att man ska agera ansvarsfullt för att det vi idag tar för givet inte ska komma att begränsas.

Så det var ett oansvarsfullt agerande av Expressen som ledde till den inskränkningen?

– Jag tror inte man kan säga det på det kategoriska sättet, det var ju så alla medier jobbade då. Men det som ledde till en diskussion var just den här stora Estonia-publiceringen. Och så mycket vet jag att när jag talade med utredaren som föreslog en ändring så nämndes Estonia-publiceringarna.

Så den påverkade antagligen på något sätt?

– Ja, jag tror den hade viss betydelse. Du bad om ett exempel på när mindre ansvarsfulla publiceringar har påverkat, och jag menar att det är ett sådant exempel.

Men var det inte bra att man stängde passregistret om det nu missbrukades?

– Jag var emot det.

Varför det?

– Ja, när detta skulle beslutas hade jag möjlighet att prata med utredaren. Då markerade jag att jag tyckte att det var fel, att det var bättre att passregistret vara öppet för medierna att utnyttja och genom till exempel det institut jag nu arbetar med kritisera dem som missbrukar det.

Varför skulle vara det bättre om tidningarna skulle ha tillgång till det?

– Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker det är bra att det finns tillgång till offentligt material.

Det beror väl på vilket typ av material det är, jag tycker till exempel inte att det skulle vara bra om sjukvårdsjournaler var offentliga.

– Nej, det tycker inte jag heller, men det är ju för att sjukjournaler berör något som är väldigt integritetskänsligt. Och om en tidning publicerar känsliga uppgifter om en persons hälsa är det någonting som vi ser väldigt allvarligt på. Men att publicera ett porträtt på en person är ju inte känsligt, utan det som möjligen kan vara det är det som omger själva porträttet, alltså vad som skrivs och på vilket sätt.

Jag skulle inte vilja att någon tidning publicerade i mitt passfoto, för jag ser så fånig ut på det. Men de exemplen du nämner, är ju dels från 50 och 60-tal och dels från 90-talet. Men nu är det 2010-tal. Vilka politiska krafter skulle kunna börja ifrågasätta tryck- och yttrandefriheten tror du? Och i så fall på vilket sätt?

– Då rör vi oss lite grann ifrån det som är min verksamhet, och det som jag kan svara på.

Ja, men jag utgick från din kommentar om att tryck- och yttrandefriheten skulle kunna inskränkas: Vem tror du skulle kunna göra det?

– Ja, det vet jag inte. Jag uttalar mig inte om dagspolitiken, utan det var ju ett mer generellt uttalande. Idag har vi ju en diskussion som handlar om att vi har för svagt integritetsskydd i lagen, och jag är av den åsikten – vilket många jurister också är – att det handlar om kommunicerande kärl. Om man väljer att stärka skyddet för enskilda människor integritet, så betyder det samtidigt att vissa saker inte längre kan skrivas, vilket i sin tur betyder att man har minskat yttrande- och tryckfrihet. Och tvärtom förstås. I Sverige har vi åtminstone sedan mitten på 1800-talet mycket starkt betonat att tryckfrihet är något gott för alla och det har lett till att vi har kanske ett svagare skydd för den personliga integriteten än vad som finns i andra länder.

”I Sverige har vi åtminstone sedan mitten på 1800-talet mycket starkt betonat att tryckfrihet är något gott för alla och det har lett till att vi har kanske ett svagare skydd för den personliga integriteten än vad som finns i andra länder.”

Jag hittade ett annat citat från dig som jag tyckte var lite intressant. ”Traditionell journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går” och sedan säger du ”de här andra sajterna” och syftar då på Avpixlat till exempel ”kännetecknas av att de har en politisk agenda”. Jag blir nyfiken på den uppdelningen. Exempelvis att ”traditionell journalistik präglas att förutsättningslöst söka efter sanningen”, är det så?

– Ja, jag tycker att journalistik är sanningssökande. Sedan finns det ju naturligtvis journalister som inte lyckas med det, eller journalistiska genrer där man söker sanning som kanske inte är av så stort allmänintresse. Men om man talar om journalistiken generellt, alltså de traditionella medierna med ansvarige utgivare, kan de sägas kännetecknas av sanningssökande. Men som du vet finns det undantag.

Men det finns väl ändå exempel på traditionella mediers verksamhet som inte kännetecknas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen?

– Ge mig några…

Jo, när man som nu gör en intervju med en person som jag gör nu. Söker man då helt förutsättningslös efter sanningen om den personen, eller gör man det utifrån en viss förförståelse eller ett visst perspektiv?

– Men det är ju en annan sak än att säga att man inte söker efter sanningen. Det är ju ett av de stora klassiska problemen inom all journalistik. Man måste lära sig att som nyhetsjournalist är man inte opinionsbildare. Som nyhetsjournalist måste man ju sätta sig över sina egna åsikter, man måste låta båda sidor av en fråga komma till tals med sina bästa argument, oavsett vad man själv tycker. Journalister är ju inte blanka papper, utan alla har ju åsikter och tankar men knepet är kunna hantera det. Jag har sett det många gånger har sett journalister som brustit där. Det är inte alls ovanligt att man väljer att bevaka ett kontroversiellt ämne och låter de åsikter man själv har prägla det som publiceras. Det händer. Men när jag talar om sanningssökande så menar jag inte att det gäller alla artiklar, alltid. Utan det är ju en beskrivning av journalistikens kärna. Att det sedan finns de som misslyckas, det är ju en helt annan sak.

”Det är inte alls ovanligt att man väljer att bevaka ett kontroversiellt ämne och låter de åsikter man själv har prägla det som publiceras”

En fysisk person som har känt sig skadad av en tidning, kan ju anmäla det till dig, men för juridiska personer, företag exempelvis, är det annorlunda. Varför är det så?

– Jag tror att i från början har man nog helt enkelt så att man har bestämt att juridiska personer inte kan kränkas på det sättet som enskilda människor kan. Det finns ju ingen kränkning av juridisk person i ärekränkningslagstiftningen. Man kan inte kränka ett företag, en församling eller en fotbollsklubb.

– Men det finns ju flera undantag, juridiska personers rätt att få svara på kritik prövar vi ganska ofta. Både rätten till genmäle och möjligheten till uppföljande publicering med rättelse. Det händer att jag tar kontakt med ansvarige utgivaren och då händer det ibland ärendet kan avslutas med att det kommer in ett genmäle. Det är ett sätt för en juridisk person att i offentligheten visa att den bild tidningen har givit inte var korrekt.

– Det andra exemplet som dyker upp med jämna mellanrum är när en person och ett företag är nästan samma sak. Exempelvis Olssons rör, en enmansfirma som drivs av Kalle Olsson. Skriver man att Olssons rör har, misskött sig grovt betyder det ju inte bara den juridiska personen, utan också Kalle själv. Då kan vi pröva det skett en kränkning av en enskild person.

Hur har anmälningsstatistiken hade utvecklat sig? Har det skett några förändringar?

– För det första är ju det att vi har fått ett betydligt större antal anmälningar sedan vi börjat med e-anmälan och dessutom haft ett antal ganska uppmärksammade fall, så vi har ju gått från ungefär 300 anmälningar om året till mellan 500 och 600.

På det senaste decenniet då eller?

– På senaste fem åren, sedan vi införde då e-anmälan i april 2012. Det var då det vände. Vi har även haft en del uppmärksammade ärenden – till exempel när drottningen anmälde flera tidningar som publicerat en bild av Elisabeth Ohlson Wallin som hon ansåg kränkande – vilket också lett till ökande mängd anmälningar hos oss.

– Bland anmälarna finns en väldigt stark manlig dominans, som dessutom har ökat. Andelen män har ökat, från någonstans kring 60 procent till 75 procent eller någonting i den stilen.

– En annan sak som har skett det är att man anmäler snabbare nu än förr, förr i tiden kunde man gå och grubbla några veckor på en kränkande publicering och sedan skicka in, idag är det vanligt att vi får anmälningarna samma dag som publiceringen. Anmälningarna mot storstadstidningarna och kvällstidningarna har ökat, anmälningarna mot landsortstidningarna har minskat.

Vad kan det bero på?

– Jag tror att det kan ha med professionalisering av journalistkåren att göra. När jag började som journalist var det väldigt vanligt att man inte hade någon utbildning alls, men idag så är ju praktiskt taget alla journalister, även på lokaltidningar, på ett eller annat sätt utbildade. Det har lett till ett större fokus på de etiska frågorna.

Hur många av de här 5-600 fallen är det som arbetar vidare med, som du inte kan skriva av direkt av olika skäl?

– Det finns ju flera nivåer i detta, det sker en första sorteringen utifrån formella krav. Då försvinner en mycket stor andel. Ett vanligt exempel från senare år är att det partiet som man stödjer har blivit illa behandlat i medierna, i allmänhet Sverigedemokraterna. Om det har skett en viss publicering om Sverigedemokraterna kan jag få 10-15 anmälningar, men eftersom anmälaren inte är personligen berörd avskriver jag dem direkt. Det gör vi via en mall, vi har inget särskilt resonemang kring varje enskilt fall, utan bara konstaterar att man inte är personligen berörd, eller att det är en för gammal artikel eller så. De artiklar som vi sedan inleder utredningar kring… jag har inte någon statistik på det, men jag skulle gissa på att mer än hälften av de vi börjar utreda också slutar i att vi inte tycker att personen i fråga har utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada.

”Om det har skett en viss publicering om Sverigedemokraterna kan jag få 10-15 anmälningar, men eftersom anmälaren inte är personligen berörd avskriver jag dem direkt.”

Hur många är ni som jobbar här på kansliet?

– Vi är fyra personer varav två utredare, jag och en biträdande, som fattar beslut. Så vi hanterar mellan 5- och 600 ärenden på två personer.

De måste ju ha varit en våldsamt ökad arbetsbörda på de här fem åren då?

– Ja, dessutom så har vi minskat personal, från tre till två utredare.

Så du jobbar mycket effektivare än dina företrädare, eller?

– Det här med mallavskrivningar har jag uppfunnit, nu kan jag fatta beslut på någon minut. Medan däremot större utredningar, som till exempel när Sverker Martin-Löf anmälde Svenska Dagbladets granskning av SCA, får jag ägna många, många veckor åt.

Jag vet att du har haft fall där det har publicerats felaktigheter, men som sedan snabbt rättats och tagits bort. Men även sådana publiceringar det kan ju fortfarande innebära en publicitetsskada, eftersom det en gång har funnits där och dessutom kan ha fastnat i arkivtjänster. Hur brukar du principiellt resonera när tidningen faktiskt har försökt att rätta det som blivit fel?

– Det beror ju på vad det är som är publicerat, hur länge det har legat uppe till exempel. Vi hade ett fall när Expressen publicerade en historia, som handlade om en rektor som var misstänkt för att ha haft en sexuell relation med en fjortonårig elev. Texten var korrekt och helt anonymiserad, men den publicerades med en genre-bild på en skolgård vilket ledde till att samma morgon började rektorn för den skolan som bilden föreställde bli uppringd och bli utskälld. Han tog kontakt med Expressen och efter en halvtimme var bilden borttagen. Expressen gjorde verkligen allt de kunde för att lindra skadan för den här personen. Men han anmälde och tidningen fälldes.

Jag kan tänka mig att den typen av situationer blivit vanligare?

– Ja. Är saker publicerade i en tidning så är de publicerade i tidningen, men på nätet så finns en hel palett med åtgärder som en tidning kan välja; man ta bort en uppgift, man kan lägga till en annan, man kan anonymisera… När vi bedömer tittar vi på publicitetsskadan samlat, både den ursprungliga publiceringen och hur tidningen hanterat situationen senare.

Den här tre månaders-gränsen, gäller den också det som ligger på nätet? För på en webbplats publiceras en artikel ju hela tiden?

– Jo, det gäller för det också, det är ett beslut som är taget i Pressens samarbetsnämnd. Vi får inte pröva sådant som är äldre än tre månader. Vilket leder till en intressant frågeställning, eftersom väldigt gamla publiceringar ligger kvar som kanske inte längre är relevanta.

– Jag har begärt att få en förändring, för att kunna ta upp gamla publiceringar, för att de ligger kvar åtkomliga på ett helt annat sätt än tidigare. Vi måste försöka utvecklas i takt med mediernas utveckling. Pressens samarbetsnämnd gjorde en utredning som jag deltog i och jag rekommenderade då att man skulle införa en möjlighet för oss ta upp gamla publiceringar. Och kunna rekommendera tidningar att ta bort det som inte längre är av allmänintresse men ligger kvar och skadar på ett oförsvarligt sätt. Men Pressens samarbetsnämnd sa nej till det.

Ett begrepp som dök upp när jag läste saker du skrivit ”samhällsbärare”. Det är någonting jag bara har hört i titeln till en Leif GW Persson-roman. Kan du utveckla vad du menar med det?

– Uttrycket ”offentlig person” är ett ganska vanligt begrepp i diskussionen kring pressetik. Inte minst utgivare använder sig av begreppet i sina yttranden till mig, där de säger att ”det här är en offentlig person som tåla en mera närgången granskning”.

– Min uppfattning är att det är ett lite för grovt sätt att resonera. Det finns åtminstone två olika sorters offentliga personer. Den ena är politiker, ledande tjänstemän, höga domare, militärer, kanske också företagsledare, och också brukar också räkna jag in de grovt kriminella eller terrorister. Alltså de som de på ett eller annat sätt antingen bygger eller river vårt samhälle.

Journalister då?

– Ja journalister kan i vissa fall räknas dit. Det ska finnas någon form av offentligt ansvarsutkrävande, även om man förstås inte kan säga så om terrorister och grova brottslingar. Men om en politiker misslyckas med sitt uppdrag finns det ett offentligt ansvar att utkräva. Och då tycker jag att begreppet “samhällsbärare” är rimligt. De som på ett eller annat sätt bidrar till att bygga vårt samhälle, de som har positioner som innebär att de kan påverka oss andra.

– Den andra gruppen av offentliga personer är artister, skådespelare, tv-kändisar, väderpresentatörer, idrottare, och så vidare. De agerar på den offentliga arenan, men bygger inte upp eller river ner samhället och det finns inget offentligt ansvar att utkräva av dem.

– Som exempel: om någon som serverar kaffe här nere på Vetekatten kör rattfull finns det ju inga skäl att rapportera det. Men om Sveriges överbefälhavare Micael Bydén åker fast för rattfylleri finns det rimligt skäl att berätta det. Om han visar så dåligt omdöme är det någonting som allmänheten har rätt att få reda på.

– Men låt oss då som exempel säga att Laleh kör rattfull. Vi har inget offentligt ansvar att utkräva av Laleh. Jag tycker grundregeln är att hon i princip har samma rätt som icke-offentliga personer i den situationen. Men säg att Laleh är på väg till en konsert i Saabarena i Linköping och blir tagen för rattfylleri i Nyköping. Då kan det mycket väl vara så att det plötsligt finns ett allmänintresse som gör att det är rimligt för Östgöta-Correspondenten att berätta för de 5000 besvikna personerna på Saabarena som fick gå hem att det berodde på att Laleh satt i fyllecell i Nyköping.

”Då kan det mycket väl vara så att det plötsligt finns ett allmänintresse som gör att det är rimligt för Östgöta-Correspondenten att berätta för de 5000 besvikna personerna på Saabarena som fick gå hem att det berodde på att Laleh satt i fyllecell i Nyköping.”

Den här uppdelningen, kommer den konkret till uttryck i de beslut ni fattar?

– Ja.

Är det du som har fört in tanken om samhällsbärare i PO:s praxis?

– Det vet jag faktiskt inte riktigt, jag tror att det är jag som har gjort det. Men jag vill inte ta äran från någon av mina föregångare om de också har tänkt likadant.

Det var en annan sak jag är nyfiken på vilka personer som är offentliga och vilka som kan namnges i olika sammanhang. Expressen publicerade 2013 namn och bild på ett antal personer som uttryckt sig rasistiskt i kommentatorsfält. Personerna var inte med din terminologi att se som samhällsbärare, ändå så friade du den här publiceringen. Vilket allmänintresse fanns i att veta få namn och bild på en signatur på en rasistisk sida?

– Ja, det var inte självklart. Man måste som alltid i den pressetiska övervägningen att se till de, omständigheter som gäller just i det här fallet. Jag skulle vilja säga att ett av de absolut tyngsta argumenten mängden inlägg som den här personen hade gjort, om inte jag minns fel var det bortåt 5000 inlägg. Det gjorde att det fick en annan ställning än om person kanske hade skrivit ett eller tio inlägg.

– Min bedömning var att den som går ut på en offentlig arena och diskuterar den här typen av frågeställningar som den här personen gjorde, med mycket starka åsikter, kan inte räkna med anonymitet. Att vi skulle få skriva och göra nästan vad som helst på nätet och få vara anonym… jag tror inte på ett sådant förhållningssätt.

Jo, det är ju en sak. Men vilket allmänintresse fanns som motiverade att publicera namn och bild på en sådan här person?

– Ja, det berodde på alltså på mängden kommentarer och på kommentarernas karaktär, som ju var explicita får man väl säga. Man kan ju föra det resonemanget på andra områden också, vad finns det för allmänintresse att namnge en mördare till exempel? Jag menar, han sitter ju inom lås och bom, i så fall kan man ju komma fram till att man aldrig borde namnge. Men jag att det finns ett antal sammanhang där man inte kan räkna med anonymitet, som politisk debatt på offentlig plats, Lika lite som man kan räkna med anonymitet om man är en grov brottsling.

Det förstår jag och det tror jag ingen har ifrågasatt. Men eftersom att vi väl överens om att publicitetsskadan torde varit avsevärd måste allmänintresset också varit väldigt stort. Det räckte inte med att få reda på hur gammal personen var och vad han hade för jobb, utan det fanns ett allmänintresse i just namn och bild. Och alltså inte en allmän nyfikenhet som vi pratade om tidigare utan just ett allmänintresse?

– Ja, och min bedömning utgick från att det handlade om politisk debatt på en offentlig arena, det vara många inlägg med ett explicit innehåll. Och den bedömningen gjorde ju också. väl att märka enhälligt, Pressens opinionsnämnd.

Du sa att folk ibland hör av sig om att en tidning har varit osaklig i fall som inte gäller någon person, vilket då faller utanför det du har att bedöma. Vad tror du, skulle man kunna tänka sig en institution, antingen PO eller någon annan, som skulle kunna bedöma saklighet?

– Det är naturligtvis fullt tänkbart att någon skulle kunna göra en sådan bedömning, Men det blir ju i så fall inte enskilda personers vägnar utan för att man tycker det är bra att tidningar är sanningsenliga.

Det verkar ju finnas en efterfrågan på den typen av rättelser? Om så mycket folk hör av sig till dig menar jag?

– Ja, oja, vi får ständigt in anmälningar om tidningar inte har varit sanningsenliga eller fullständig i sin rapportering. Sen ska man ju veta det att när vi prövar om en publicering har medfört en oförsvarlig publicitetsskada för en enskild person är sanningshalten en del av vår bedömning.

För även sanna uppgifter kan orsaka skada…

– Ja, och det är det normala. Men om det är en lögn som skadat så fäller vi inte en tidning för att den ljugit, utan för att lögnen har skadat någon.

 

 

Fakta

Det svenska pressetiska systemet bygger på självreglering. Det är branschen själva som formulerat reglerna och instiftat de institutioner som bevakar att de följs. Bakom Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd står pressens huvudorganisationer: Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben.

Alla periodiska tidskrifter på papper med ansvarig utgivare prövas av Pressombudsmannen. Tidningar som bara finns digitalt kan själva anmäla sig via en blankett på PO hemsida.

Beslut om fällningar publicerar regelbundet på Pressombudsmannens hemsida. Vill man ta del av frianden och ytterligare dokumentation kan man be att få dessa skickade till sig.

Pressombudsmannens kansli ligger på Kungsgatan i Stockholm, i samma lokaler som Tidningsutgivarna.

 

Pressombudsmän genom tiderna

1969–1979 Lennart Groll (hovrättsassessor)

1980–1990 Thorsten Cars (jurist, domare och författare)

1990–1992 Hans-Gunnar Axberger (jurist och författare)

1993–2000 Pär-Arne Jigenius (journalist, författare, debattör)

2000–2007 Olle Stenholm (journalist)

2007–2010 Yrsa Stenius (journalist, författare och krönikör)

2010 – Ola Sigvardsson (journalist)

Källa: Wikipedia

 

Fakta Ola Sigvardsson

Född: 1954 i Linderöd

Karriär (urval): Medverkade i Rödluvan (Sveriges Kommunistiska Partis ungdomstidning ), reporter och redaktionschef Dagens Nyheter, chefredaktör Östgöta Correspondenten. Numera kolumnist i tidningen Journalisten.

Utmärkelser: Stora Journalistpriset 1997, Guldspaden 1998.

 

Några viktiga årtal

1874 – Publicistklubben grundas som ett uttryck för tidningarnas växande inflytande och önskan att vara accepterade aktörer i samhälle.

1900 – Publicistklubben kommer med sina första skriftliga rekommendationer. Detta efter en debatt där man bland annat slagit fast att artiklar om brott ”borde skrifvas af insiktsfullt folk och ej af foörste, bäste slusk”.

1916 – Pressens Opinionsnämnd inrättas som en hedersdomstol för pressen.

1969 – Allmänhetens Pressombudsman instiftas.