Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Miljöpartiet är Magdalena Anderssons akilleshäl
Miljöpartiets nyvunna självförtroende gör oppositionen mer delad än vad den vill ge sken av. Amanda Linds framtida politiska krav lär kullkasta Socialdemokraternas planer. Det skriver Bean Khalil.
Foto: Jessica Gow/ TT
Det sprack upp bland molnen i den annars lätt grådisiga Almedalsparken när det var Miljöpartiets tur att tala. Med självsäkra steg intog Amanda Lind scenen. Med på scenen hade hon varken Daniel Helldéns målande beskrivningar av den natursköna svenska skogen eller Åsa Romsons gröna klimattröja. Språkröret representerar ett parti som i opposition och med distans till tiden i regeringsställning återfunnit sitt självförtroende. Hon behövde därmed inget annat än sig själv och sitt manus.
Bakgrunden är att partiet inte längre är allas favoritparti, men inte heller är riksdagens mest utskällda. Väljarna har glömt bort Miljöpartiet. Och trots hårda ord om regeringens klimatsvek gjorde Amanda Lind ikväll ingenting drastiskt för att försöka ändra på den saken. För just den låga profilen är en framgångsfaktor.
Hittills har Amanda Lind inte velat prata om sin politik. Varje gång sakfrågor diskuterats har hon antingen duckat eller förklarat att partiet i god tid före valet kommer gå fram med sin egen politik och att alla intresserade får vänta. Även om kvällens tal innehöll förslag som att införa en kulturell allemansrätt och bredda civilplikten, så är de till sin natur sådana som inte omedelbart väcker antipati.
Egentlig sakpolitik spelar mindre roll så länge partiet känns “rätt”.
MP-ledningen gör det som tidigare gjort partiet framgångsrikt – de tillåter partiet att bli en projektionsyta för välutbildade storstadsväljare. Likt hur det var under storhetstiden i början av 2010-talet så bryr sig väljarna inte riktigt om vad partiet egentligen står för. Att upplevas vara för allt bra och emot allt dåligt räcker långt. Egentlig sakpolitik spelar mindre roll så länge partiet känns “rätt”. Miljöpartiet har därför återigen kunnat göra det partiet är bäst på: att bara vara. Och det verkar ge resultat – partiet ligger för tillfället lite över Duplantis-nivåer och fick 6,5 procent i årets SCB-undersökning.
Men även om Miljöpartiet idag upplevs som mindre relevant är dess påverkan på en framtida S-ledd regering det som lär få Magdalena Andersson att sträcka sig efter huvudvärkstabletten.
Magdalena Anderssons försök att vara höger i frågor som kriminalitet och migration men vänster i allt annat har än så länge varit framgångsrikt. I hennes laguppställning återfinns Teresa Carvalho, som försökt spela lika med Gunnar Strömmer i lag och ordning, och Lawen Redar, som tagit varje tillfälle att försäkra alla om att Tidöpartierna inte har en integrationspolitik. Men Linds närvaro tydliggör att strategin snart kommer att möta en vägspärr: den kommer förr eller senare möta Miljöpartiet. För till skillnad från på Almedalsscenen där Lind överhuvudtaget inte nämnde frågan, lär MP i en skarp förhandling inte undvika att försöka mjuka upp migrationspolitiken.
Vad som däremot blir tydligt är att Miljöpartiet kommer att bli ett socialdemokratiskt problem.
Det som vilar bakom Linds välskrivna tal och försök att erövra ordet “frihet” är frågan om vilken politik som kommer bli slutprodukten av ett regeringsunderlag där MP sitter med.
Kommer ett regeringsunderlag där Miljöpartiet bidrar med sina riksdagsmandat att stödja utbyggnaden av kärnkraft eller kommer det återigen att stängas reaktorer? Kommer Tidöregeringens paradigmskifte i migrationspolitiken stå kvar eller tillåts politiken att återgå till den tidigare av Miljöpartiet dikterade linjen? Kommer Teresa Carvalho få införa en visitationszon över södra Stockholm eller kommer hon att tvingas driva ett justitiedepartement som avbryter den renovering av svensk straffrätt som behövs för att besegra gängen? Många frågor, inga svar.
Vad som däremot är tydligt är att Miljöpartiet kommer att bli ett socialdemokratiskt problem. Oavsett hur många gånger Andersson, Carvalho och Redar understryker att det är deras politik som gäller så säger det svenska valsystemet något annat. Förr eller senare kommer allt som sägs att behöva kompromissas med Daniel Helldén och Amanda Lind.
Miljöpartiet har med Amanda Lind uppenbart anledning att känna självförtroende inför nästa års val. Frågan är bara hur väl detta självförtroende kommer tas emot av de andra samarbetspartierna. Den rödgröna röran blev nyss ännu rörigare.