Modernismens födslovåndor – Gabriele D’Annunzio och protofascismen

Det är i en grafiskt och formmässigt suggestiv bok som det nu återigen görs ett försök att förstå gåtan Gabriele D’Annunzio (1863–1938) och fascismens födelse. Konstfackprofessorn Magnus Bärtås och författaren Fredrik Ekman tecknar på över 500 sidor en exposé över Italien vid modernismens rand och fascismens förhistoria, och söker nycklarna hos den narcissistiske och provokative diktaren, kvinnokarlen, kaparen och kondottiären D’Annunzio. Att det finns material för en omfattande studie vore milt sagt en underdrift – här rör vi oss i en tid när de sista resterna av det gamla feodala Europa slutligt gav vika, och genom första världskrigets stålstormar föds en ny värld, där både den liberala demokratin och kommunismen vill göra sig gällande som språkrör för den befriade mänskligheten. Samt, förstås, den motreaktion som uppstod i fascismen. Nästan ingen randfigur eller potentiell inspirationskälla lämnas därhän, och långsamt blickar läsaren ut över ett suggestivt kultur- och idéhistoriskt ruinlandskap.

D’Annunzios väg mot berömmelse och litterär framgång blir för en nutida betraktare ett bestiarium av changerade skådespelerskor och försmådda grevinnor, maniska manusförfattare, bedagade goddagspiltar, dekadenspoeter, excentriker, parfymörer och dynamitarder kring förra sekelskiftet. När första världskriget bröt ut hade D’Annunzio redan hunnit fylla femtio år, och kunde blicka tillbaka på en sagolik och skandalomsusad diktarkarriär. Han hade förtrollat en hel värld med sin parfymerade övermänniskolyrik, och lämnat otaliga hotelldirektörer och antikhandlare med astronomiska obetalda räkningar på vägen dit. Men verkligheten hann aldrig ikapp D’Annunzio, då det runt hörnet alltid tycks ha väntat ett nytt äventyr. Han deltog i kriget som både pilot och torpedbåtskapten, och klarade flera gånger livhanken med blotta förskräckelsen.

Kanske bidrog D’Annunzio till att helt i onödan, och på bekostnad av hundratusentals människoliv, provocera in Italien i första världskriget. Det är dock svårt att skapa sig en klar bild av hans egentliga betydelse för händelseutvecklingen, då han ofta framstår som både politisk demiurg och pajas på en och samma gång. Italien satsade förvisso på rätt sida, även om krigsinsatsen inte utmynnade i mer än en halvmesyr. När den kollapsade Donaumonarkin efter den hårda freden skulle styckas upp fick Italien därför inte mer än några småsmulor, och den tapperhetsdekorerade D’Annunzio hällde ständigt bensin på den italienska vreden över det vunna kriget men likväl förlorade freden. Det var wagnerianen som trädde in i massmediernas tidsålder, och bebådar 1900-talets crescendo i pompa, våld och eld.

Fristaten förvandlas till D’Annunzios eget Neverland, med en författning tillägnad ”musiken” och nattliga militärparader i facklornas sken, finansierat med frimärksutgivning och sjöröveri.

När D’Annunzio så 1919 själv skred till praktisk revolutionär handling och tog över den kroatiska kuststaden Fiume för att försöka införliva den i Italien, skapades under ett drygt års tid ett av de underligaste statsbyggen Europa har skådat. Fristaten förvandlas till D’Annunzios eget Neverland, med en författning tillägnad ”musiken” och nattliga militärparader i facklornas sken, finansierat med frimärksutgivning och sjöröveri. När pojkdrömmen till slut kollapsade hade den mer administrativt begåvade Mussolini redan dragit sina lärdomar hemma i Italien, och stod beredd att ta över den porösa italienska staten med en medelklassanpassad version av estetik och våld som metod.

Det är som att blicka in i ett svunnet universum, trots att det inte ligger mer än ett sekel bakom oss – men framställningens rikedom blir ibland överlastad och spretig. Det är därför bitvis svårt att hålla isär de figurer och livsöden som staplas på varandra, och berättelsen svävar ofta iväg från den utstakade kursen. Anekdoterna om försmådda älskarinnor, åsidosatta äkta och oäkta barn och kokainmissbrukande legosoldater får nära nog boken att kollapsa under sin egen vikt, även om Bärtås och Ekman gör flera försök att knyta ihop säcken. Det gäller även den centrala frågeställningen om proto- och metafascismens väsen – som inleds intressant med ett besök hos dagens fascister i Italien, i form av husockupanterna i ungdomsrörelsen Casa Pound. Den tråden återupptas dock först på bokens sista sidor – men frestelsen att berätta en ännu större historia skymmer tyvärr sikten och lämnar flera tänkvärda trådar hängande i luften. Det är också som reseskildring boken lyser starkast i berättarkraft.

Boken har skrivits under fem års tid, och ger en mycket omfattande inläsning vid handen. Under tillkomsten hann litteraturvetaren Göran Häggs bok om samma författare komma ut (vilket för övrigt blev hans sista bok), vilken Bärtås och Ekman nästan motvilligt tycks känna sig tvungna att förhålla sig till. Häggs tes om D’Annunzio är dessutom inne på ett helt annat spår, då Hägg ser en potentiell motvikt till Mussolini i den store diktaren, som möjligen kunde ha räddat Italien (och kanske hela Europa?) om han inte blivit utsatt för ett mordförsök. Häggs mordförsöksteori avfärdar Bärtås och Ekman som resultatet av ett internt svartsjukedrama, och gestaltar i D’Annunzio i stället en förförande protofascist, som planterade mycket av den draksådd som Mussolini och i förlängningen även Hitler kom att skörda.

Boken levandegör en diktare som var mer än verkligheten mäktade med.

Förutom den gigantiska ambitionen som boken anger som utgångspunkt reser sig tyvärr flera frågetecken kring hur väl författarna faktiskt har lyckats hålla ihop helheten. Detta är synd, för ansatsen är mycket tankeväckande och berör ämnen som är högst relevanta än i dag, som hur estetiken kan ersätta etiken på det politiska området och kring ritualiseringen av våldet. Men redan på första sidan reagerar man mot upplysningen att bokens dekor ”bygger på formelement ur fascistiska och nazistiska symboler”. Det handlar om de miniatyriska och stiliserade spöknippen och meanderslingor i guld som täcker bokens omslag och rygg – alltså den romerska symbolen ”fasces” som även ingår i svenska polisens emblem och de meanderslingor från det gamla Grekland som återfinns på otaliga antika prydnadsföremål. Här är resonemanget både bakvänt och långsökt.

Flera av de otaliga anekdotiska historierna i boken borde dessutom ha kontrollerats närmare, då de flera gånger är rent felaktiga. Exempelvis låg Hitlers högkvarter i Rastenburg i Ostpreussen, inte i Bayern. Det är inte den italienske rasmystikern Julius Evola som syns på ett berömt fotografi från Hitlers högkvarter efter attentatet 20 juli 1944, vilket hade varit lätt att få reda på om författarna konsulterat Gianfranco De Turris Un filoso in guerra 1943–1945. Källmaterialet är dock nästan uteslutande engelskt, och författarna har använt sig av tolkar vid besök i D’Annunzios mausoleum och andra platser i Italien. Det är minst sagt tveksamt om man kan göra anspråk på att skriva en biografi av detta omfång över en författare vars språk man inte behärskar.

Likväl utgör boken bitvis en guldgruva över fascinerande människoöden under det dramatiska nittonhundratalets första hälft, och levandegör en diktare som var mer än verkligheten mäktade med. Som ett slags reader’s companion och reseskildring över denna tid är Bärtås och Ekmans bok mycket läsvärd.

Bokfakta

Bebådaren: Gabriele D’Annunzio och fascismens födelse (Albert Bonniers förlag, 2017).

Författare: Magnus Bärtås & Fredrik Ekman.