Samhälle Krönika
Myterna om skärmar gränsar till konspirationer
Johan Pehrson och Jakob Forssmed såväl som flera socialdemokratiska politiker har tagit strid mot skärmar och sociala medier. Men den upptrissade retoriken saknar uppbackning av forskning och fakta, skriver Rutger Brattström.
Christine Olsson/TT
Utbildningsminister Johan Pehrson har gått ut på korståg mot skärmarna. Nyligen har han läst boken Den ängsliga generationen (2024) av socialpsykologen Jonathan Haidt och tagit stort intryck. Enligt Haidt har smartphones och sociala medier lett till ökande psykisk ohälsa, framförallt i USA. Pehrson vill nu basera sin politik på slutsatserna och komma med ”kollektiva lösningar”. Utbildningsministern verkar dock ha missat att boken har sågats vid fotknölarna av en hel rad seriösa forskare.
I en recension av Haidts bok i den kända vetenskapliga tidskriften Nature skriver psykologiprofessorn Candice L. Odgers att det inte finns några bevis för att sociala medier-plattformarna har skapat en epidemi av psykisk ohälsa.
En stor forskningssammanställning av kopplingen mellan sociala medieanvändning och psykiska sjukdomar som publicerades 2024 kom till slutsatsen att det inte finns något forskningsstöd för att användning av sociala medier leder till psykiska sjukdomar. Forskarna bakom sammanställningen vänder sig direkt till politiker som sprider ogrundad rädsla mot ny teknik och vädjar till dem att använda en mindre upptrissad retorik.
Forskarnas uppmaning har dock inte nått Johan Pehrson som dundrade ”Vi vet att sociala medier är ett enormt socialt, fysiskt och psykiskt problem” i en intervju i DN i början av oktober. Om man faktiskt sätter in sig i forskningen visar det sig att Pehrsons uttalande är grovt överdrivet. Pehrsons föreslagna åtgärder som förbud, åldersgränser och punktskatter mot sociala medier står på mycket lösa grunder.
Pehrsons föreslagna åtgärder som förbud, åldersgränser och punktskatter mot sociala medier står på mycket lösa grunder.
Tyvärr är Johan Pehrson inte ensam. Socialminister Jakob Forssmed har sagt att barnen är slavar under algoritmer och uppmanat EU-kommissionen att agera. Det är inte bara politikens högersida som sprider myterna. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa ”Vi vet i dag att sociala medier kan påverka barn och unga väldigt negativt.” Socialdemokraterna vill också ”tygla algoritmerna”, som om det skulle bo vildhästar i koden som styr våra flöden.
Politiker är inte forskare och alla politiska beslut är inte baserade på vetenskap. Det står partierna fritt att propagera för hyresreglering eller prisregleringar på mat trots att forskningen visar att politiken får negativ eller ingen effekt på problemen man försöker lösa.
Politikerna bör dock sätta sig in i forskningsläget innan de uttalar tvärsäkert om vad vi vet och inte vet. Inte nog med att kopplingen mellan sociala medier och psykisk ohälsa inte kan beläggas i forskningen – det är långt ifrån självklart att psykiska sjukdomar blir vanligare, något som de antar i bara farten.
Pehrsons, Forssmeds och Socialdemokraternas uttalanden balanserar på gränsen till att sprida konspirationsteorier, men i mångt och mycket agerar de bara papegojor till Jonathan Haidt.
Vad är det då som gör att Jonathan Haidt, som framförallt är känd för sin forskning om moral, emotioner, politik och kulturens påverkan på våra värderingar, får fel om sociala medier och psykisk ohälsa?
Enligt Haidt har smartphones och sociala medier lett till ett ökande psykiskt lidande. Det psykiska lidandet har visserligen gått upp bland tonåringar i USA sedan 2010, men det ökade också mellan 1950 och 1990. Toppen som noterades 1990 var lika hög som i dag, trots att det varken fanns internet eller sociala medier. Det ökande internetanvändandet korrelerade alltså inledningsvis med en tydlig förbättring av amerikanska tonåringars psykiska hälsa mellan 1990 och ungefär 2010.
I USA sammanföll alltså starten på en ökning i psykisk ohälsa med att smartphones lanserades. Ett sådant samband går dock bara att hitta i vissa engelskspråkiga länder, bland annat USA, Kanada och Storbritannien.
För större delen av resten av världen, inklusive EU som helhet, finns inte det sambandet. I de olika länderna har den psykiska ohälsan gått både upp och ner, men eventuella ökningar sammanfaller inte med ökad användning av skärmar. I Sverige har det psykiska lidandet inte ökat de senaste åren i någon grupp utom unga kvinnor. Sjukdomsbördan för depression är i själva verket oförändrad sedan mätningar började göras 1990. Ändå har politiker, både höger och vänster, under lång tid utmålat befolkningens psykiska mående som en stor kris.
Om man släpper studier på hela befolkningar och går ner på individnivå finns det många studier som undersökt korrelationen mellan tonåringars tid på sociala medier och psykiskt lidande. Resultaten är mycket blandade. Vissa studier visar en liten positiv korrelation, andra en liten negativ korrelation, men de flesta visar inget samband alls.
***
Haidt gör genomgående ohederliga tolkningar av enskilda studier i sin bok. Bland annat hävdar han att det finns ett påvisat kausalt samband mellan sociala medier och psykisk ohälsa. Alltså att man vet att sociala medier orsakar psykisk ohälsa. Det baserar han på en enda studie. Deltagarna i den studien var 143 universitetsstudenter som slumpmässigt delades in i att antingen begränsa användningen av Facebook, Instagram och Snapchat till högst 10 minuter per dag och plattform, eller att använda sociala medier som vanligt under en treveckorsperiod. I studien användes självrapporterade frågeformulär för att mäta olika indikatorer på subjektivt välbefinnande före, under och efter treveckorsperioden.
Studien hade uppenbara brister i att det helt saknades kontroller för efterfråganseffekten och placeboeffekten. Det har visat sig att när forskningsdeltagare kan gissa syftet med ett experiment och forskarnas hypotes, är de i allmänhet motiverade, medvetet eller omedvetet, att stödja denna hypotes. Detta kallas efterfråganseffekten.
Det finns säkerligen deltagare som vill visa att forskaren har fel, men generellt förvränger deltagare sina svar i en riktning som passar deras förståelse av vad forskarna vill hitta. I studien i fråga var det uppenbart att alla deltagare förstod att forskarna försökte visa att minskad användning av sociala medier skulle få dem att må bättre – vilket gör dess resultat högst tvivelaktigt.
Placeboeffekten är det enkla faktum att när människor tror att de gör något som kommer att få dem att må bättre, så får tron dem att må bättre. Man måste utforma studier så att kontrollgruppen får en inaktiv placebo, utan att deltagarna vet om de får läkemedlet eller placebon. När man exempelvis testar ångestdämpande mediciner leder placebon såväl som läkemedlet till minskad ångest. För att visa att läkemedlet fungerar måste man visa att det åtminstone har en större effekt på ångest än placebon. Placeboeffekten är mycket kraftfull för psykisk ohälsa.
Haidt hävdar bland annat att det finns ett påvisat kausalt samband mellan sociala medier och psykisk ohälsa.
I studien som Haidt citerar fanns det ingen placebo. Deltagarna i experimentgruppen visste att de var i experimentgruppen, och de i kontrollgruppen visste att de var i kontrollgruppen. Bara de i experimentgruppen hade skäl att tro att de gjorde något för att förbättra sin psykiska hälsa.
Även om studien som Haidt citerar hade visat tydliga minskningar i varje subjektiv mått på lidande som användes i studien, skulle det vara omöjligt att dra någon slutsats. Varje minskning skulle kunna tillskrivas efterfråganseffekten, placeboeffekten eller båda. Men trots efterfrågans- och placeboeffekten, fann forskarna mycket svaga och inkonsekventa effekter av interventionen på deras välbefinnandemått. De fann små effekter på självrapporterad depression, och bara för deltagare som hade högre än genomsnittlig depression innan studien.
Däremot visade studien ingen signifikant övergripande effekt på psykiskt välbefinnande (genom att kombinera måtten), ingen effekt på ångest, ingen effekt på självkänsla, ingen effekt på autonomi, ingen effekt på självacceptans. Inte ens den enda studien som Haidt använder sig av för att påvisa det kausala sambandet mellan sociala medier och psykiskt lidande är särskilt övertygande.
Johan Pehrson med flera bör kanske fundera ett extra varv innan de fortsätter sprida sina myter.
Man bör vara mycket försiktig med att förbjuda ny teknik innan man har tydliga bevis på teknikens skadlighet. Tyvärr har vi i Europa gjort det till en kontinentalsport att reglera först och fråga sen. Sociala medier medför enorma fördelar som dagens politiker verkar blunda för. Kommunikation är smidigare än någonsin och man kan hitta likasinnade vad man än är intresserad av.
Det kan rentav vara avgörande för den psykiska hälsan hos barn som är mobbade i skolan, eller av olika skäl inte kan utföra vanliga aktiviteter, att de kan hitta vänner och gemenskaper via sociala medier. Detta är såklart inte självklart för politiker som själva vuxit upp i en annan tid och sannolikt romantiserar den egna uppväxten.
Johan Pehrsson, Jakob Forssmed och Socialdemokraterna får gärna vara skeptiska till sociala medier och skärmar. Men säg då att ni vill tygla algoritmerna eller införa åldersgränser och punktskatter baserat på magkänsla. Forskningen är nämligen inte på er sida vare sig ni vill eller inte.