Överdriven politisering av skönlitteratur
När skönlitteratur blir så politisk att den inte kan stå på egna ben utan de ideologiska poängerna, tappar den sin trovärdighet. Maria Svelands nya bok Gråleken är ett bra exempel. Den är tänkt att vara en relationsroman, men blir i själva verket en inlaga i jämställdhetsdebatten.
Gråleken (Harper Collins, 2019) inleds med en blinkning till August Strindbergs Fröken Julie. Och visst, här finns en klassdimension. Mest handlar det dock om kön. Den pladdriga övre medelklasskvinnan Julia träffar den tyste, norrländske arbetargrabben Jesper på en bar. De går hem tillsammans och inleder ett stormande erotiskt kärleksförhållande. Snart är Julia oplanerat gravid. De bestämmer sig för att behålla barnet, men när flickan är född övergår kärlek och närhet till bråk och gräl.
Romanen utspelar sig främst under några semesterveckor på den danska ön Anholt i Kattegatt. Julia och Jesper har bestämt sig för att de behöver vila och lugn från vardagens stress. Men mycket snart blir relationsproblemen värre. Bråken avlöser varandra i en fart som gör läsaren smått utmattad. Det skriks, springs iväg och kräks av för mycket vin och ångest. Däremellan skriker dottern. Trots det höga tonläget tröttnar man snabbt. Intensiteten i bråken tilltar, men historien utvecklar sig inte riktigt.
Romanen skiftar mellan kärleksdramat på ön och tillbakablickar från huvudpersonernas barndom och från tiden då Julia och Jesper var nyförälskade. På så vis får läsaren lära känna romanfigurerna och förstår varför det blir som det blir. Relationen mellan Julia och Jesper känns inte osannolik på något vis, men beskrivningarna av deras personligheter, familjer, vänner och intressen är stereotypa och överdrivna.
I Julias bildade medelklassfamilj läste fadern Anna Karenina för barnen när de var små. Modern har så klart perfekt lackade vinröda naglar och målar tavlor. Här bjuds det på champagne och alla älskar att mingla, för det gör ju alla i Stockholm. Paris är familjens andra hem, vännerna jobbar med media.
Skildringen av Jespers norrländska arbetarklassfamilj är även den platt och orealistisk. Dagens LO-arbetare och småföretagare dricker tydligen grogg på renat, ser husvagn som det självklara semestervalet och åker aldrig utomlands, om man får tro Svelands beskrivning av Jespers familj. Det blir nästan lite genant, men har nog snarare att göra med författarens tendens till övertydlighet än okunskap om hur ”vanligt folk” har det.
Många av scenerna känns som hämtade ur en feministisk livsstilsbloggares rapportering från slitiga småbarnsår.
Spännande blir det dock när Sveland blandar in mystiska väsen – en kvinna i blont, lockigt hår visar sig någonstans borta i sanddyn men försvinner sedan hastigt, mystiska glasbitar dyker upp på golvet alldeles bredvid dottern, är det någon där ute på verandan? Genom Julias möten med öborna, som berättar historier om förlista skepp och försvunna flickor från en svunnen tid, antyds att det kanske spökar på ön. Kanske går vålnader igen på samma sätt som patriarkatet spökar i alla relationer? Här finns ett korn till en idé som eventuellt skulle kunna gå att ro i hamn. Dessvärre tappar Sveland trådarna och läsaren får aldrig veta om den mystiska kvinnan och de skrämmande ljuden om nätterna bara var Julias fylleillusioner eller på riktigt.
Kanske gör man bäst i att tolka Gråleken som ett inlägg i en debatt om den ojämlika relationen mellan en man och en kvinna som ofta uppstår när första barnet kommit. Den politiska ambitionen är övertydlig på bekostnad av det litterära. Det blir helt enkelt inte trovärdigt som litteratur. Många av scenerna känns som hämtade ur en feministisk livsstilsbloggares rapportering från slitiga småbarnsår.
Det är svårt att skriva bra skönlitteratur med politiska ambitioner. Särskilt om författaren är rädd för att poängen inte ska gå fram, vilket Sveland uppenbarligen är. Likt Gudrun Schyman framför ett block trycker boken upp budskapet i ansiktet på läsaren: ”Det! Är! Synd! Om! Kvinnor!”. Sveland litar inte på sina läsare, vilket leder till att läsaren inte heller litar på henne.
Gränsen mellan bra skönlitteratur med vass samhällskritik och politiska pamfletter i romanform är inte hårfin. Litteratur kan vara hur politisk som helst, men kan den inte stå på egna ben utan samtidstillvända ideologiska budskap faller det. Politiskt sett är Gråleken engagerande, men som litteratur håller den inte.