Pöbeln, turismen och klimatet
Under hela efterkrigstiden har resande blivit billigare och därmed möjliggjorts för fler. Samtidigt som sevärdheter översvämmas av turister har flygandet upphört att vara en statusmarkör. Nu mobiliserar eliterna för att återigen göra utlandssemestern till en exklusivitet för ett fåtal.
Europas huvudstäder svämmar över av turister. Utanför de stora sevärdheterna som Louvren, Colosseum och British Museum ringlar köerna långa. Mona Lisa går knappt att se bakom horden av asiatiska turister som trängs för att ta en selfie med konstverket. Nästan varje traditionellt turistmål lider av övermättnad, och trängseln ökar för varje år.
Den som är ute på sin peregrineringsresa riskerar att drabbas av upprepade besvikelser. Nästan inga av mänsklighetens och historiens underverk görs rättvisa i mitten av en buffelhjord med selfiesticks och funktionskläder. Det är lätt att drabbas av en önskan att de övriga besökarna befann sig någon annanstans. Helst hemma hos sig.
Ännu på 1960-talet var flygresande förbehållet en begränsad, välbeställd grupp i samhället. Den som vill få en dramatiserad bild av flärden kan ta del av flygscenerna i tv-serien Mad Men, om cyniska reklamkonsulter på 60-talets Manhattan. I Europa var de statliga flygbolagen nationella prestigeprojekt, som försökte överträffa varandra i lyx och flärd. Att kunna flyga mycket var en statusmarkör som satte avtryck i själva språket. Än i dag händer det att välbärgade eliter benämns som ”jetset”.
Det var en tid då sådana som jag och min familj inte kunde flyga på semester. Långresor i Europa skedde med tåg eller bil om de gjordes över huvud taget. Resor utanför Europa var ytterst ovanliga för det stora flertalet. Under 1970-talet kom charterturismen, då vanliga svenskar en masse reste till solen på Kanarieöarna och Mallorca. Flygresor hade blivit något som gemene man hade råd med åtminstone en gång om året, och jetsetet blev tvunget att dra sig längre bort för att upprätthålla sin känsla av exklusivitet.
Flygresor hade blivit något som gemene man hade råd med åtminstone en gång om året, och jetsetet blev tvunget att dra sig längre bort för att upprätthålla sin känsla av exklusivitet.
Under 2000-talet har marknaden för lågprisflygbolag fullkomligt exploderat till följd av avregleringar på flygmarknaden. Konkurrensen har pressat ned priserna och i dag har människor med en normal månadsinkomst råd att resa utomlands flera gånger om året om de prioriterar det. Det kan rentav vara billigare att flyga från Stockholm till London eller Berlin än att ta tåget till Göteborg. Denna utveckling har i sin tur satt fart på resandet. Människor reser som aldrig förr, inte bara svenskar utan för människor över hela västvärlden har nöjesresandet ökat. Mest ökar det emellertid utanför västvärlden. Som Johan Norberg påpekade i en krönika i Aftonbladet ökar antalet flygresenärer med 300 000 personer om dagen.
Åtgärder för att försvåra och fördyra för svenska flygresenärer har med andra ord en försumbar effekt på det totala flygandet och därmed också på de globala utsläppen. De stränga ropen på minskat flygresande tycks handla om något annat. Självspäkelse är säkert en komponent, men en minst lika betydelsefull beståndsdel verkar vara en önskan om att pöbeln skall hålla sig hemma. De som inte har råd att ta Teslan till kontinenten kan gott semestra på hemmaplan. Så att resandet kan göras exklusivt igen.
Att delar av miljörörelsen inte drivs av en genuin önskan om att komma tillrätta med verkliga miljöproblem är uppenbart. Se bara på den tyska miljörörelsens kompakta motstånd mot kärnkraft, enligt FN:s klimatpanel IPCC helt nödvändig för att komma tillrätta med klimatproblemen, som lett till ökad brytning av brunkol. Den svenska miljörörelsen följer efter. När IPCC meddelande att utbyggd kärnkraft var nödvändig för att rädda klimatet avfärdades panelen av Sveriges klimatminister Isabella Lövin (MP) som i andra sammanhang brukar hänvisa till panelen som en auktoritet.
Som när Isabella Lövin försvarade sin makes gamla dieselbil, av ett slag som hon vill förbjuda, med att han ”arbetar med väldigt tunga stenar”, eller när hennes företrädare på språkrörsposten Åsa Romson lät måla familjens båt med giftig bottenfärg av ett slag som hennes parti drivit på för att förbjuda. Eller kanske mest relevant i detta sammanhang, när Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström häromåret reste på semester till Kap Verde och för nyhetssajten KIT försvarade sin inkonsekvens med att:
– Det viktiga är inte vad jag gör. Jag förstår att när jag säger det här till dig kommer det höras i alla debatter. Då kommer jag säga ”fuck you”, det är ett fegt sätt att angripa mig.
Och fortsatte:
– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.
Inte nog med att den nya miljörörelsens ledande gestalter, som kändismeteorologen Pär Holmgren och klimatprofessorn Jörgen Randers, ifrågasätter demokratin, de vill också underkasta den övriga befolkningen regler som inte skall gälla för dem själva. Så fungerar alla totalitära system. Det upplysta fåtalet skall vara undandragna de försakelser de lägger på den övriga befolkningen.
Mänskligheten har hanterat miljöproblem framgångsrikt tidigare. Vägen har i de flesta fall varit teknisk innovation effektivare resursanvändning. Två boktips på området är Mattias Svenssons Miljöpolitik för moderater, och Roger Scrutons Green Philosophy.
Totalitära samhällsexperiment har sällan eller aldrig inneburit några vinster för miljön. Välståndsutveckling och tekniska innovationer har dock skapat samhällen med bättre förutsättningar att ta sig an och begränsa miljöproblem. Fattigdom är varken bra för människor eller miljö, men kanske kan den få den som fortfarande har råd att flyga att åter känna sig som en del i en utvald skara. Frågan är bara hur de tänkt sig att få kineserna att sluta flockas kring Mona Lisa.