Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Andra världskrigets stora gåta

Varför anföll inte tyskarna de allierade vid Dunkerque? Den frågan förblir obesvarad i Chrisopher Nolans storfilm Dunkirk. Martin Neuding Skoog har sett en riktig nagelbitare där det historiska skeendet, snarare än individuella människoöden, driver handlingen framåt.

Dunkirk (2017) Christopher Nolan 

I den typiska krigsfilmen brukar publiken få följa ett antal distinkta rollfigurers öden och umbäranden. Antingen är det chauvinistiska John Wayne-arketyper som mot alla odds besegrar en stereotyp Fritz i stålhjälm, eller skräckslagna Remarque-soldater som snarare utkämpar i en existentiell kamp mot sina egna nerver än mot fienden. Det gemensamma med dessa två traditionella dramaturgiska grepp är att rollfigurerna tidigt introduceras och skildras i berättelsen.

Också i filmen Dunkirk får förvisso både episka hjältar och traumatiserade nervvrak samsas i berättelsen, men regissören Christopher Nolan väljer att göra enskilda rollfigurers öden och inbördes relationer till något underordnat. De namnges endast undantagsvis och vi får aldrig riktigt lära känna dem närmare.

Genom att istället låta själva det historiska skeendet – den massiva räddningsaktionen – driva handlingen framåt, blir Dunkirk därför till något kvalitativt annorlunda än många andra samtida filmer i samma genre. Nolan har i detta avseende ganska överraskande dammat av ett närmast dokumentärt berättartekniskt grepp som var vanligt i 1960- och 1970-talens krigsskildringar. Här smälter populärkulturen samman med historieberättelsen, på ett mycket aptitligt vis.

Trots att det hos regissören finns en tydlig ambition att förklara, är filmen inte någon särskilt pedagogisk historielektion. I likhet med andra moderna krigsfilmer ställer den relativt höga krav på publikens historiska förförståelse. Det blir inte mycket till förspel, och publiken förväntas känna till detaljerna kring andra världskrigets första krigsår och skälen till den brådstörtade evakueringen vid Dunkerque.

 I likhet med andra moderna krigsfilmer ställer den relativt höga krav på publikens historiska förförståelse.

Någonstans i filmen ställs i förbigående också den fråga som historikerna ofta tvistat om: ”varför anfaller inte tyskarna?” Detta är ett av andra världskrigets stora mysterier. Trots att den tyska armén genom sina hastiga manövrar snabbt inringade den brittiska expeditionskåren (som vid tiden utgjorde en stor del av den tillgängliga brittiska yrkesarmén) vid Dunkerque, valde tyskarna att avvakta och avstod från att utdela dödsstöten. Andrummet möjliggjorde för britterna att genomföra en marin räddningsaktion som troligen skulle ha fått avgörande betydelse, om tyskarna hade genomfört den samma år planerade invasionen av England.

Bortsett från några tjutande Stukabombare, dödsbringande torpeder från osynliga ubåtar och skott från gömda prickskyttar är fienden osynlig i berättelsen. Detta är något som snarast förstärker den olycksbådande stämningen. Publiken förstår snabbt att soldaterna i handlingen till varje pris vill ta sig över kanalen till säkerheten i England. Men det är först i filmens slutscen som alternativet anas: tysk krigsfångenskap. Utelämnandet av denna information bidrar naturligtvis till filmens dramatik, men lämnar flera frågor obesvarade. Först i slutet av filmen, knyter Nolan ihop säcken, när han med hjälp av Churchills berömda tal förvandlar berättelsen till en slags prolog till andra världskrigets fortsättning.

I filmen framstår räddningsoperationen också som något underdimensionerad. I verkligheten evakuerades omkring 300 000 soldater från stränderna vid Dunkerque under en febril vecka på försommaren 1940, varvid närmare 700 civila engelska fiske- och fritidsbåtar vid sidan av militära fartyg deltog i överskeppningen av soldater. I de intensiva luftstriderna över Dunkerque sköts totalt omkring 300 allierade och tyska plan ner. Skälet till att publiken endast får se något tusental soldater i bild samtidigt, några dussin båtar och endast småskaliga luftstrider, är dock behjärtansvärt.

Nolan har nämligen valt bort avancerade digitala specialeffekter och istället filmat på plats i Dunkerque – med statister, riktiga fartyg och flygplan. Detta är naturligtvis en mycket imponerande bedrift, men konsekvensen blir också att filmens räddningsoperation framstår som mer begränsad och småskalig än verklighetens.

Nolan har valt bort avancerade digitala specialeffekter och istället filmat på plats i Dunkerque – med statister, riktiga fartyg och flygplan.

Varför prisas då en film som Dunkirk, som bara erbjuder vaga personskildringar och en rätt enkelspårig och rätt opedagogiskt presenterad historisk handling? Förklaringen är nog att den nya filmteknikens knivskarpa bilder, skärpedjup, kameravinklar och autentiska ljudspeglingar, möjliggör för publiken att komma så nära en krigssituation man kan komma, utan att själv vara där. Den mest extrema tänkbara situationen en människa kan försättas i, kan genom tekniken upplevas i en slags portionsförpackad hyperrealitet i biostolen. Naturligtvis utövar ett sådant erbjudande en stark lockelse på biobesökaren.

Upplevelsen blir i princip helt frikopplad från den i själva verket ganska vaga handling och de fragmentariskt presenterade rollfigurer som berättelsen erbjuder. Att publiken likväl är beredd att betala för att se en sådan film indikerar att den upplevda hyperrealiteten smäller högre än själva berättelsen. Filmen Dunkirk kan alltså snarare sägas vara en upplevelse än en berättelse. Det gör den dock icke desto mindre sevärd. Som krigsfilm är den både nyskapande och oerhört spännande. Den är stundtals en riktig nagelbitare och för den som vill ha just en upplevelse kan den varmt rekommenderas.