Ekonomiska sanktioner lyfts ofta fram som ett verktyg för demokratisering, men verkligheten är mer komplicerad än så. Sanktionerna mot Ryssland har exempelvis stärkt, snarare än försvagat, Vladimir Putins regim. Problemet är att sanktioner underminerar ekonomisk och individuell frihet i länderna de riktas mot. De som drabbas är först och främst är vanliga människor och företag, inte regimerna man vill skada.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
Svensk förvaltningstradition bygger på statstjänstemännens oväld och lojalitet mot den regering väljarna valt. Land skall med lag byggas, inte med värdegrunder eller allmänt tyckande. Det ”värdegrundsbrev” 261 departementstjänstemän nyligen skrev under signalerar ett allvarligt avsteg från denna princip. Nästa regering har därför en viktig uppgift i att säkerställa den opolitiske statstjänstemannens centrala roll i den svenska rättsstaten.
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Äganderätten slås fast i såväl de svenska grundlagen som i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Enligt regeringsformen får staten endast inskränka äganderätten om det sker i syfte att ”tillgodose angelägna allmänna intressen”. Trots detta drar sig inte politiker för att använda medborgarnas pengar till allt ifrån äventyrsbad och multieventarenor till melodifestivaler.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
SvD underkänner läsarnas negativa bild av skolan, eftersom Sverige gjorde ”comeback” i Pisa-undersökningen 2015. Men svensk skola är fortfarande undermålig, och då har inte effekterna av regeringen Löfvens politik kunnat utvärderas ännu. Som så ofta annars i politiken är risken att den sittande regeringen tjänar röster på sina företrädares meriter.
Hotbilden mot den liberala demokratin reds ut i två nya amerikanska böcker. Även Sverige har allvarliga brister, både vad gäller liberalism och demokrati. Demokratier dör sällan med en smäll, utan efter många små urholkningar av principerna som håller den uppe. Sverige behöver både starkare institutioner och en bättre politisk kultur innan det är för sent.