Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
SvD underkänner läsarnas negativa bild av skolan, eftersom Sverige gjorde ”comeback” i Pisa-undersökningen 2015. Men svensk skola är fortfarande undermålig, och då har inte effekterna av regeringen Löfvens politik kunnat utvärderas ännu. Som så ofta annars i politiken är risken att den sittande regeringen tjänar röster på sina företrädares meriter.
Hotbilden mot den liberala demokratin reds ut i två nya amerikanska böcker. Även Sverige har allvarliga brister, både vad gäller liberalism och demokrati. Demokratier dör sällan med en smäll, utan efter många små urholkningar av principerna som håller den uppe. Sverige behöver både starkare institutioner och en bättre politisk kultur innan det är för sent.
Näthatarna behöver de seriösa makthavarna för att nå en publik. Att bjuda dem på det är bara dumt. Politiker och debattörer borde fokusera mer på sina seriösa motståndare, om inte för sin egen så för väljarnas och det demokratiska samtalets skull.
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Rätten att avstå från att rösta är lika viktig som rätten att göra det. Det kan inte vara ett självändamål att så många som möjligt deltar i ett val; däremot bör det vara ett självändamål att de som röstar faktiskt vet vad de röstar på.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Folkviljan versus eliten har blivit ett standardnarrativ, och ett av de tydligaste uttrycken för folkviljan anses vara folkomröstningar. Samtidigt är det ovanligt att en fråga dör ut för att ”folket har fått säga sitt”. Och hur väl uttrycker egentligen folkomröstningar folkviljan? I själva verket är problemen så många att folkomröstningar bör ske så sällan som möjligt.
Äntligen rör det på sig i valhemlighetsfrågan. Det svenska systemet har länge gjort det för enkelt att dra slutsatser om hur andra röstar, och för svårt att värja sig mot insyn i röstningsförfarandet. Nu är en förbättring inom synhåll, men först efter valet.