Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Maria Eriksson: Reflektioner från någonstans

I en värld som antas bestå av somewheres och anywheres riktas ett förnyat intresse mot idéer om nationell gemenskap. Men bevare oss väl för Folkhemmet 2.0. Det är en tankefigur som stärker den politiska elitens makt, och det är knappast en utveckling som gynnar vare sig kosmopoliter eller lokalpatrioter.

 

”Det här är paradiset på jorden”, säger han. Vi har nyss passerat ett gäng renar från Idre sameby som traskar runt på vägen, och sedan, av en lycklig slump, sett skylten där det står ”Öppen fäbod”. I ett av de timrade husen sitter en man och gräddar jönnbröd. Han beskriver denna ytterst lokala delikatess. En smet gjord med grädde från gårdens kor, som gräddas i rånjärn över öppen eld och serveras med messmör och hemkärnat smör. Fäboden har anor sedan 1600-talet och drivs av samma familj sedan generationer.

”Ah, en någonstansare”, tänker jag. Den brittiske författaren David Goodhart har ju beskrivit hur världen består av dem som känner sig hemma någonstans, somewheres, och dem som kan känna sig hemma var som helst, anywheres. Medan hälften av befolkningen, i Goodharts uppskattning, består av någonstansare, utgörs den politiska eliten till överväldigande del av varsomhelstare. Detta glapp antas förklara den framväxande populismen och fenomen som Brexit och Trump. Tesen har fått ett stort genomslag och bland annat applicerats på svenska förhållanden av statsvetaren Katarina Barrling, som menar att Folkhemmet bidrog med ett någonstans, som sedan gått förlorat.

Medan hälften av befolkningen, i Goodharts uppskattning, består av någonstansare, utgörs den politiska eliten till överväldigande del av varsomhelstare.

Bara några dagar senare träffar jag på en annan man, på en annan plats, som säger samma sak. ”Det här är paradiset på jorden.” Vi är i min fars hemby i Jämtland. Ett tjugotal personer bor här året runt. Sista biten är grusväg.

I föreningshuset serveras kaffe med våfflor under sommaren. En dam visar sig vara en ingift släkting. ”Jodå, min dotters exman är barnbarn till Karl som ju var kusin med din farmor. Så mina barnbarn och du är släkt. Har du inga funderingar på att flytta tillbaka hit?”, undrar hon.

Tillbaka? Jag är ju inte ens härifrån, även om rottrådarna uppenbarligen finns kvar. Uppväxt i Uppsala, universitetsutbildad och med en handfull utlandsresor per år. Jag antar att jag i Goodharts klassifikation är en av dessa varsomhelstare. Även om jag tycker att det verkar fint att finna sitt eget lilla paradis på jorden.

När jag frågar damen som serverar kaffe om dem som har hus i byn inser jag dock att de där kategorierna inte är så skarpskurna. De flesta har visserligen sitt ursprung här. ”Men de där bor i Luxemburg”, säger kvinnan och pekar mot ett hus. ”Han där i Göteborg, och de där i Sundbyberg.”

Egentligen är det väl självklarheter. Människor reser och flyttar på sig. En del mer, en del mindre. Vilka är för övrigt dessa anywheres som kan tänka sig att bo var som helst? Bland mina över 300 Airbnb-gäster har jag träffat på många globetrotters och kosmopoliter, men ingen som stämmer in på den beskrivningen. Frågan är om inte etiketterna riskerar att förstärka, mer än förklara, den politiska polarisering som redan finns.

Historien har gott om exempel på att det ofta krävs hårda nypor för att bygga nationella identiteter.

När jag några veckor senare semestrar i södra Italien träffar jag på människor som verkar lika fästa vid sin hemort. Den unge kalabresaren beskriver entusiastiskt platser i omgivningen och den lokala maten. Men visar sig ha en flickvän från Tokyo. Dessutom ska han flytta, som så många unga gör, från denna region i det fattiga syd. Någonstansare eller varsomhelstare?

I Italien är fortfarande de regionala identiteterna viktigast. Det nationella projektet stod på sin höjdpunkt under Mussolinis fascism – ungefär samtidigt som det svenska Folkhemmet växte fram. Jag säger inte detta i ett försök att smeta på något slags associationsskuld, men historien har gott om exempel på att det ofta krävs hårda nypor för att bygga nationella identiteter.

Jag betvivlar att detta verkligen ligger i någonstansarnas intresse. I synnerhet om någonstans är en specifik plats och inte en abstrakt nationell idé. Jag menar: Hur folkligt var Folkhemmet? Makarna Myrdal? Den sociala ingenjörskonsten? Det var lika mycket ett elitprojekt som de politiska institutioner som kritiseras av dagens populister.

Klyftan mellan folk och överhet, ja, den finns. Men nya storslagna politiska projekt lär knappast minska den. Alternativet till att försöka få den politiska eliten att gå i takt med ett tänkt folk är att helt enkelt minska dess inflytande.