Riksrevisionen visar att kejsaren är naken
Riksrevisionens nya granskning visar hur regeringen systematiskt gör fantasikalkyler för sina jobbinsatser. I stället för att lägga energi på misslyckade subventioner borde regeringen satsa på företagsklimatet i stället.
Jobblöften brukar vara paradnumret i varje valrörelse. Partierna har nya strategier för hur tiotusentals nya arbeten kan skapas, samtidigt som kompetensbristen i de allra mest personaltörstande branscherna avhjälps. När valet är vunnet kamoufleras sedan de nya jobbprogrammen i djungeln av andra Arbetsförmedlings-åtgärder, för att dölja de misslyckade fantasikalkylerna.
Riksrevisionen visar i en ny granskning hur politiker systematiskt överskattar effekterna av sina jobbåtgärder och dessutom räknar fel på kostnaderna. Granskningen fokuserar på åren 2006–2015, då fler än 20 nya insatser introducerades. Tre av fyra gånger blev deltagarantalet mindre än hälften av vad regeringen bedömde på förhand.
Flera av de undermåliga insatserna var Alliansregeringens verk, men skillnaden mellan bedömning och utfall har ökat över tid. Enligt Yvonne Thorsen på Riksrevisionen beror överoptimismen på ”att man har analyserat nya insatser istället för tidigare insatser. Man har använt dem som mål snarare än en diagnos”. Det är som när Stockholms skolborgarråd sade att ”Forskning är viktig, men den tittar bakåt. Som politiker tittar jag framåt”, på ett Timbro-seminarium härom veckan.
Stefan Löfvens politik är ett pedagogiskt exempel på överoptimism. Riksrevisionen klär också av hans skamliga metod för röstfiske. Kejsaren visar sig vara naken. Socialdemokraterna lovade 32 000 Traineejobb i förra valrörelsen, men det tog tolv månader att få fram ett enda. Åtgärden fick senare läggas ner på grund av de katastrofala resultaten. Av de 20 000 Utbildningskontrakten för arbetslösa ungdomar, hade det i februari 2018 endast blivit 3 500. Även de 5 000 beredskapsjobben har skrala resultat och av dem som deltar är de flesta anställda direkt av Arbetsförmedlingen.
Extratjänsterna har fått upp volymerna, dels på bekostnad av nystartsjobben som minskat i ungefär samma omfattning, dels eftersom högutbildade tvingats in i åtgärden. Dessa hade kunnat få riktiga jobb men offras, sannolikt för att regeringen vill ”lyckas” med åtminstone en åtgärd. Socialdemokraterna vill lägga 30 miljarder på extratjänsterna de kommande åren. För skattebetalarna blir det en dyr förvaring av arbetsföra personer – samtidigt som de verkligt utsatta lämnas därhän. Arbetsförmedlingen har också själv konstaterat att vissa insatser har negativa effekter för deltagarna och alltså leder dem längre bort från arbetsmarknaden.
I stället för att tänka på den arbetslösas bästa uppmuntras arbetsförmedlare att placera människor i de insatser som gynnar regeringens statistik.
Jobblöften blir ofta efterhängsna prestigeprojekt för politikerna. När påvra resultat inte kan sopas under mattan kastas pengar på problemet. Samtidigt som viktiga delar av välfärden går på knäna, badar därför Arbetsförmedlingen i resurser.
Det ligger i myndighetens uppdrag att försöka spendera detta överdåd, men eftersom jobbinsatserna blivit ett sådant fiasko är det en mycket svår uppgift. Åren 2006–2015 lämnades i snitt en miljard tillbaka till staten varje år. Under 2016 var det 2,3 miljarder kronor.
Självklart är det bra att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka överblivna slantar till statskassan, men att pengarna är öronmärkta för specifika åtgärder skapar skadliga incitament. I stället för att tänka på den arbetslösas bästa uppmuntras arbetsförmedlare att placera människor i de insatser som gynnar regeringens statistik.
Låtsasjobb har testats i decennier. De har aldrig fungerat särskilt bra, och kommer inte heller göra det i framtiden. Ändå envisas regering efter regering med att införa nya versioner av dem. De tror naturligtvis inte att något nytt kommer ske – insatserna är ju snarare ett valverktyg för dem själva, än hjälp till de arbetslösa.
Politiker skapar inte jobb, det är företagen som gör det – men för att underlätta detta måste arbetsrätten göra mer flexibel och skatterna måste sänkas. Det vill inte facket och anställningssubventionerna har därför blivit ett alibi för att slippa ta den striden. Frågan är hur länge detta ska få pågå. Hur länge ska skattebetalarna behöva betala miljarder för att mäktiga samhällsintressen inte vill släppa in lågutbildade på arbetsmarknaden och låta dem bli självförsörjande?
Det är också viktigt att lägga ner Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form. Då kommer det inte längre gå att använda myndigheten som en förvaring av arbetslösa, eller som strykpojke när fantasiprojekt misslyckas.