Rökförbudet skadar fler än det hjälper

En diskret förändring har skett i gatubilden i Sveriges städer under sommaren. En och en, eller i mindre grupper, står rökare på trottoaren och blossar. Det är samma rökare som tidigare satt på uteserveringar eller tog en rökpaus utanför entrén till jobbet, som nu har tvingats ut på trottoaren av rökförbudet. Röker gör de fortfarande; allt förbudet har bidragit med är ännu ett vardagsbesvär.

Men poängen var inte heller att få folk att sluta röka. När socialminister Annika Strandhäll gjorde ett halvhjärtat försök att motivera förbudet skrev hon rakt ut att syftet är att ”avnormalisera rökningen” och säkerställa att barn och överkänsliga ska ”kunna vistas i offentliga miljöer”. Det senare är en överdramatisering, och om inte annat behövde man inte vara klärvoajant för att förstå att rökarna bara skulle flytta sig ett par meter ut på trottoaren. Alltså återstår avnormaliseringen. Syftet med förbudet är i praktiken att skicka en signal till de medborgare och skattebetalare som brukar tobak att de folkvalda inte gillar deras livsstil.

Det finns många invändningar mot den sortens symbolpolitik. Att förbjuda rökning på uteserveringar är långt bortom vad politiker bör använda sin tvångsmakt till. Det är skrattretande i kontrast till de verkliga problem som samma politiker misslyckas med att hantera. Men inte bara det: Efter enbart en månad har rökförbudet visat sig orsaka betydligt allvarligare problem än passiv utomhusrökning.

I Aftonbladet kunde man till exempel läsa att rökförbudet är en säkerhetsrisk i nattlivet. Tidigare hade många nattklubbar en regel att den som lämnar klubben inte får komma tillbaka utan att ställa sig i kön och visa sin legitimation på nytt. Syftet, berättar säkerhetschefen på en Stockholmsnattklubb, är att gäster inte ska kunna gå ut och hämta droger eller vapen. Nu har klubben i fråga slutat upprätthålla regeln – det fungerar inte längre, när gästerna måste lämna klubben för att röka.

Som Jan Höglund, ledamot i branschförbundet Sveriges Förenade Ordningsvakter, påpekar: Lagen känns inte helt genomtänkt.

Riksdagen har ingen rätt att göra småföretagare och deras anställda till collateral damage i kampen mot vuxna människors fria val.

Lägg därtill att rökförbudet redan har skördat offer på arbetsmarknaden. I nättidningen Fplus beskrivs hur ett hundratal vattenpipekaféer har tvingats lägga ned, eller förändra sin verksamhet i grunden. Dessa kaféer, som personer som är överkänsliga mot cigarettrök knappast har frekventerat tidigare, får nu inte erbjuda vattenpipor där det serveras mat. Rökrum får finnas, men bara på en mindre del av kaféets yta.

Ett exempel på vad dessa regler får för konsekvenser är Lemon Garden i Göteborg. Det före detta vattenpipekaféet har tvingats göra om sig till glassbar, och säga upp sex av åtta anställda på kuppen. Sex personer har gjorts arbetslösa och en egenföretagare har förlorat möjligheten att driva den verksamhet han valt att driva – för att regering och riksdag vill signalera att de inte gillar rökning.

Antitobakslobbyn och dess vänner i politiken kanske vill tro att det nya rökförbudet får människor att sluta röka, och att det ändamålet helgar medlen. Men rökförbud trollar inte bort nikotinberoende och det är inte mindre rök i de offentliga miljöerna för att rökarna har tvingats flytta på sig ett par meter. Inte ens totalförbud har genom historien lyckats få människor att sluta med vare sig alkohol eller droger, och inte ens ett totalförbud mot tobak skulle få folk att sluta röka.

Vissa beteenden måste man helt enkelt acceptera att andra människor har, hur lite man själv än gillar dem. Riksdagen har ingen rätt att göra småföretagare och deras anställda till collateral damage i kampen mot vuxna människors fria val. Försöken kommer inte bara att misslyckas; om man envisas med att försöka gör man större skada än nytta.