Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Kan de ta uteserveringarna från rökarna så kan de ta vad som helst

Lagom till sommaren förbjuds rökning på uteserveringar. Ännu enkelt nöje för många svenskar faller offer för riksdagen – men regleringsivern borde oroa även oss icke-rökare. Anser de sig ha rätten att ta uteserveringarna ifrån rökarna så är de beredda att ta vad som helst från vem som helst.

De små stegens tyranni kallar man det när individens frihet och egenmakt bit för mikroskopisk bit begränsas, tills de till slut bara finns kvar i teorin. Det förbud mot rökning på uteserveringar som riksdagens socialutskott nyligen ställde sig bakom är ett sådant litet men tyranniskt steg. Den här gången var det rökarna som drabbades, men nästa gång kan det vara din livsstil som hindras av en maktfullkomlig regering eller riksdag.

Den som värnar sin egen frihet, borde även värna rökarnas.

Egentligen gäller förbudet inte bara uteserveringar. Rökning ska även förbjudas vid busshållplatser, idrottsplatser, allmänna lekplatser och entréer till allmänna utrymmen. Och inte bara cigarettrökning, utan e-cigaretter, som inte utsöndrar något värre än små moln av vattenånga. Just rökförbudet på uteserveringar är dock värre än på de andra platserna, eftersom det inte ens handlar om allmänna utrymmen. Det är caféer, restauranger och barer som erbjuder uteservering, och nu inte ens ska få välja om de vill unna sina kunder det enkla nöjet att ta en cigarett till ölen en sommarkväll.

Det är dock bara rökare som har anledning att vara upprörda över socialutskottets beslut.

På ett sätt är det löjeväckande att våra folkvalda politiker, som borde kunna hitta allvarligare samhällsproblem att hantera, lägger sin tid och energi på att reglera var man får röka. Men även för rökare är de långa ljusa kvällarna på en uteservering en av sommarens största lockelser. Att exkludera dem ur detta nöje, bara för att de då och då tar risken att avnjuta en cigarett, har något genuint missunnsamt över sig. Socialutskottet väljer att sätta retliga icke-rökares önskemål framför rökarnas – inte bara i det offentliga rummet utan på privata verksamheters uteserveringar – trots att det är en intressekonflikt som utan problem kan lösas utan statens inblandning.

Busshållplatser är kanske det tydligaste exemplet. Nästan varje gång någon tänder en cigarett i väntan på bussen går han eller hon en bit bort, eller frågar personerna i närheten om det är okej att han/hon röker. Säger någon nej respekterar rökaren nästan alltid det, eftersom rökare – till skillnad från regeringens socialutskott – i allmänhet är toleranta människor med respekt för andra.

Det är dock inte bara rökare som har anledning att vara upprörda över socialutskottets beslut. I praktiken är det den här gången enbart den rökande minoriteten som drabbas, men principen är desto allvarligare. Varje människa har en rätt att agera och leva på det sätt de tror kommer att göra dem lyckliga (the pursuit of happiness, som det formuleras i den amerikanska självständighetsförklaringen). Rökförbudet är inte bara ett förbud mot rökning, utan en inskränkning av den rätten.

Om våra politiker tycker sig ha rätten att detaljstyra vår vardag till den grad att de förbjuder rökning på uteserveringar, då är de förmodligen beredda att göra vilka ingrepp i människors privatliv som helst.