Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Essä

Det såg ut som Dresden i Deje efter brukets nedläggning. Mitt i samhället låg fabriksruinen, ett resultat av globalisering, misslyckade omstruktureringar och ineffektivt statligt stöd. Jan Jörnmark berättar om en magisk men hårt prövad plats.

Det här fotoreportaget är en del av en serie där Jan Jörnmark, med utgångspunkt i svensk ekonomisk historia tar sig an ämnen av betydelse för vår samtidsdebatt.

”Nere vid järnvägen såg det ut som Dresden efter kriget när jag började”, sade Jan Ceder när han satte sig ned vid bordet i caféet. Under åren kring millennieskiftet hade han haft i uppdrag att försöka städa upp i Deje, samtidigt som han skulle försöka skapa någon form av framtidstro i den värmländska orten, där bruket hade lagt ned i omgångar under en tjugoårsperiod. Den som gett honom jobbet var Angelica Rage, som 1995 hade börjat arbeta som kommunalråd i Forshaga/Deje. På politiska möten i Deje mötte hon bara förolämpningar och påhopp som ”Rage, du pratar bara en massa skit. Det blir inte ordning på nåt innan man öppnar bruket igen…”. 

Att fabriksruinen låg mitt i samhället gjorde inte bara att den var omöjlig att undvika. Den var dessutom förlamande därför att folk trodde den skulle starta igen.

Det Ceder och Rage berättade var egentligen en typisk historia, om hur den nya internationella konkurrensen inte bara förstörde själva grunden för de traditionella svenska brukssamhällenas existens. I hög grad förvandlades dessa samhällen till rena ruinområden. 

Reidar Nordlander, som varit fackordförande innan han blev politiker var lika tydlig:

Att fabriksruinen låg mitt i samhället gjorde inte bara att den var omöjlig att undvika. Den var dessutom förlamande därför att folk trodde den skulle starta igen. Så jag bad Roine Carlsson som var försvarsminister att skicka in ingenjörstrupper för att riva den. Men han sa att ‘Reidar, det förstår du att det inte går. Det vore rent ministerstyre’.

Därför fick fabriken stå kvar, vilket gjorde Deje till den perfekta ruinen när jag kom dit första gången. Bara sättet vi upptäckte den var fantastiskt: jag hade kört upp mina två pojkar till en musikfestival i Borlänge och på vägen hem hade jag fått för mig att jag inte skulle tanka förrän vi nådde ett bensinpriskrig som pågick i södra Värmland. Men när den röda varningslampan lyst i fem mil svek nerverna, så jag lämnade riksvägen och svängde in mot Deje. Efter tankningen såg Dennis att det växte björkar på taket av en stor fabrik. Det första vi såg när vi stannat var sensationellt, för slängd i gräset låg en rostig Lustenbåt.

Järnvägsstationerna var stängda i Deje…
…Lusten Tio låg slängd på redden…

Fyndet var häpnadsväckande, för fem dagar tidigare hade Dennis frågat mig om vad jag allra mest ville hitta på en övergiven plats. ”Tja, när jag var liten fanns det en sorts båtar som gick med timmer på Klarälven, Lustenbåtar kallades dom. En sån vore kul att se…” svarade jag.

Med upptäckten av Lustenbåten stod det klart att platsen var förtrollad. Därför blev vi inte förvånade när vi fortsatte vår vandring genom hoppressade balar av norska margarinpaket som legat övergivna så länge att björkarna slagit rot och vuxit meterhöga i dem. När vi kom in i massafabriken visste förfallet inga gränser. I manöverhytten som övergetts 1978 låg telefonkatalogen med mina för länge sedan döda släktingar framme. När vi kommit längst upp i den fyrtio meter höga byggnaden och tittade ned på det rostiga kaoset utbrast Dennis: ”Egentligen står djävulen här bredvid oss och därnere arbetar tusen av hans slavar. Men vi kan inte se honom, för vi är inte döda”.

…ett av de fyra större fabrikshusen. Graffittin var förstklassig…
…så kan man också uttrycka det…

Det fanns ett mönster i de svenska brukssamhällenas upplösning som såg ut så här: fram till 1965 fanns ett industriellt band genom landet som sträckte sig från Bergslagen upp genom södra och mellersta Norrland. Där fanns mängder av företag, som alla ansågs stå för trygghet från vaggan till graven. Sedan började bolagen slås samman, samtidigt som de investerade i större anläggningar och lade ned dussintals bruk som blev omoderna.

Redan i mitten av 1970-talet visade det sig att den strategin inte hjälpte, för investeringarna hade tyngt bolagen med skulder som behövde betalas. I det läget kom staten in med pengar, vilket inte heller hjälpte eftersom det inte gick att frysa konkurrensen. I början av 1990-talet var allt slut, och det som då återstod var en minst tio år lång sorgeperiod innan samhällena i bästa fall fick ett nytt liv som pendlarsamhällen.   

…sista lunchen serverades 1978. Men nylongardinerna hade evigt liv…
…det fanns en känsla av episk undergång därinne…

Fabriken i Deje upplevde alla dessa faser. Den hade byggts 1909 av Mölnbacka-Trysil som var ett av de stora skogsbolagen i Värmland-Närkeområdet. De andra tre var Billerud, Uddeholm samt Hällefors. I mer än ett halvsekel levde dessa bolag i fredlig samexistens. Men sedan kom det stora uppsvinget under 1950-talet, vilket både gav bra vinster och ett stort investeringsbehov. Mölnbacka-Trysil byggde i början av 1960-talet en stor kraftverksdamm i Klarälven och moderniserade pappersbruket i Deje. Det innebar att bolaget drog på sig skulder, och när konjunkturen vek ett par år senare klarade sig företaget inte längre på egen hand. Uddeholmsbolaget fick ta över. Samtidigt hände samma sak med Hälleforskoncernen, som slukades av Billerud.

Till råga på allt var den ena produkten underlagspapper för heltäckningsmattor, vilket hade en starkt vikande marknad efter miljonprogrammets kollaps. 

Uddeholm hade redan en stor och bättre belägen skogsindustri. När efterfrågan ökade ännu mer var det självklart att investera i det överlägsna läget vid Vänern. Den nya gigantiska kartongmaskinen i Skoghall stod klar 1977 och krävde då lika mycket råvara som tjugo gamla pappersbruk, vilket gjorde fabriken i Deje överflödig. Ledningen på Uddeholm lade därför ned massatillverkningen i Deje, samtidigt som man lyckades sälja papperstillverkningen till skogsägarkooperativet Vänerskog.

Vänerskog hade skapats av traktens skogsägare under en period av dåliga råvarupriser några år tidigare. Man ägnade sig därefter åt att köpa upp ett stort antal nedläggningshotade sågverk och pappersbruk som ingen annan ville ha. Köpet av Deje, där pappersmaskinerna skulle försörjas med massa som fraktades åtta mil på lastbilar, hörde till de allra sämsta affärerna. Till råga på allt var den ena produkten underlagspapper för heltäckningsmattor, vilket hade en starkt vikande marknad efter miljonprogrammets kollaps. Redan 1981 stod det klart att Vänerskog skulle gå i konkurs, och att det krävdes statliga pengar för att Deje skulle överleva.

…som Titanics kommandobrygga 4 000 meter ned i djupet…
…Jörnmarkare som för länge sedan gått bort levde vidare i telefonkatalogen…

Statsföretag AB fick därför ta över det nedslitna bruket som giftes ihop med Laxå Bruk under bolagsnamnet Delax. Den haltande lösningen överlevde tre år innan den näst sista pappersmaskinen i Deje stängde. Som en sista dödsryckning köpte företagsledningen sedan loss den sista maskinen. Den tillverkade karbonpapper, och de enda kunderna som fanns kvar för den produkten var planekonomierna i Östeuropa. När muren föll 1989 klämtade klockan för Deje. Samtidigt lade också järnvägen ned, vilket efterhand förvandlade spårområdet till en härjad ruin.

När kronofogden dök upp bestod styrelsen av en målvakt som befann sig i en park utanför Systembolaget i Strömstad. 

Med den slutliga nedläggningen inleddes de allra hårdaste prövningarna. Företaget som köpte fabriksområdet gick under namnet Aviation Consulting Partners, och deras verksamhet bestod i att skära ned allt som fanns av värde i fabriken. Det innebar att elledningar av koppar och annan metall försvann samtidigt som flera bränder härjade anläggningen. Bolaget betalade  dock inga räkningar. När kronofogden dök upp bestod styrelsen av en målvakt som befann sig i en park utanför Systembolaget i Strömstad. 

Det var i det här läget som Rage tillträdde som kommunalråd, vilket förklarar den enorma bitterhet som rådde på orten, men också varför hon visste att något bruk aldrig skulle öppna igen. För att göra något åt den nästan hopplösa situationen samlade hon ihop olika statliga anslag som syftade till att stötta de dussintals bruksorter som befann sig i samma katastrofala läge som Deje.

…min gissning är att gardinen hängt där sedan 1963…
…det säga att det gick organiserade turer från Karlstad med graffare…

Samtidigt som Jan Ceder startade upp ”Dejeprojektet” med de pengarna köptes bruksområdet på exekutiv auktion av ett återvinningsföretag. Eftersom Ceders projekt lyckades städa undan de värsta bombkratrarna vid järnvägen och ett visst liv återvände till bruksområdet grodde en kort tid en optimistisk uppfattning om att Deje nu skulle bli en ”återbruksort”.

Men bruksplundrarnas verksamhet hade eliminerat infrastrukturen på fabriksområdet, som el och vattensystem. Det gjorde återvinnarnas arbete hopplöst. Rage beskriver hur ett besök på bruket fick henne att inse vidden av problemen: ”Plasthögarna, de puttrande dieselaggregaten och en man som slog med en sopborste för att få loss skräp som fastnat i det hemgjorda löpande bandet gjorde att de inte visste om de skulle skratta eller gråta.” Därefter följde en serie skandaler i återvinningsbranschen, vilket gjorde att det mesta av verksamheten flyttade till Baltikum. Kvar i Deje blev plasten som Dennis och jag mötte sommaren 2006.  

…den spektakulära utsikten gjorde det hela ännu mer overkligt…
…som en värmländsk saga av Selma Lagerlöf.

På plaståtervinningen blev platschefen Ulf Nilsson kvar. Som alla vi mötte i Deje hade han en mjuk humor, som jag tänker på som den värmländska lättsinnighet jag själv en gång i tiden växte upp till att bli en del av. Dagen före julafton 2008 fotograferade jag honom. Vi stod och skrattade åt en räv som grävde i sitt gryt bland plastbalarna. Det var ett fullständigt magiskt ögonblick. Plaståtervinningen beskrev han mycket levande:

Här kom in 250 kubikmeter plast om dygnet, och varje kubik vägde 50 kilo. Du förstår vad mycket märkligheter det dök upp på bandet. Uppblåsbara Barbaras, dildos, ja herrejösses.

På sitt skämtsamma sätt hade han också tryckt upp visitkort som det stod Ulf Nilsson, Brukspatron på. Vilket verkligen var det han blev: den siste brukspatronen.

Fotnot: Jag mötte Ceder, Rage, Nordlander och Nilsson tillsammans med Mattias Göransson när vi gemensamt gjorde ett långt reportage om Deje för Magasinet Filter. Flera av citaten är hämtade från den artikeln.

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark

Vill du ha Jan Jörnmarks texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!