Samhälle Essä
Skolan ska inte styras av mig som 13-åring
När killar på högstadiet får styra skolans innehåll har vi visserligen kul, men det sker till priset av ökade sociala klyftor, kunskapsrelativism och sjunkande resultat i den svenska skolan. Det skriver Hugo Burén i det vinnande bidraget i essätävlingen på Timbros utbildning Skolboost.
Mitt 13-åriga högstadie-jag trivdes som fisken i vattnet i grundskolans socialkonstruktivistiska värld. Skolan var för mig en plats där jag skulle ha roligt, skratta och träffa kompisar. Det här med auktoriteter eller göra tråkiga saker såg jag ingen vidare poäng med. Att gymnasiet senare skulle komma att stå för dörren var inga problem. Jag med mina medelbetyg var ändå mer eller mindre garanterad att komma in på det program jag ville, och dessutom hade jag lovat mig själv att börja anstränga mig under högstadiets sista år.
Jag och mitt gäng har berövat våra gamla klasskamrater på ett och annat skolår.
Timbros vd Benjamin Dousa skrev tidigare i år i Svenska Dagbladet att “Om fem minuter av varje 40-minuterslektion går åt till att få lugn i klassen, motsvarar det under grundskolan ett helt skolår som eleverna missar”. Och tro mig, det gör mig och mitt gäng skyldiga till att ha berövat våra gamla klasskompisar ett och annat skolår.
Vi var aldrig dumma mot någon och nog fanns det långt värre elever än oss. Men det var tråkigt att vara i skolan. Lektionsupplägget som jag uppskattade mest var när genomgången vid katedern var så kort som möjligt, och följdes av att vi satte oss i ett grupprum för att se på Youtube. Efter en timmes Youtube-tittande började lektionen lida mot sitt slut. Skönt.
En av få regler som vi elever gladeligen upprätthöll under högstadiet var den om att läraren måste komma inom 15 minuter från det att lektionen börjar. Hade läraren då inte dykt upp övergick lektionen automatiskt till håltimme. Den regeln höll vi till den grad att vi vid ett tillfälle till och med sprang på vår lärare vid utgången efter 16 minuters väntan. Men läraren kunde enligt vårt sätt att se på skolans regler inte göra mycket. Läraren var sen. Och regler var regler, åtminstone när det passade oss.
Läs också:
Jag är övertygad om att min upplevelse av högstadiet, på en kommunal skola i mellanstor stad, inte är särskilt unik bland mina generationskamrater. Sedan 1960-talet har individuellt arbete som andel av skoltiden fördubblats samtidigt som klassisk katederundervisning har sjunkit med nästan en tredjedel. Och nog klarar sig många väl ändå, men andra gör det faktiskt inte.
Den progressiva pedagogiken som ända sedan mitten av 1900-talet fokuserat på att motivera och engagera elever har frångått den klassiska undervisningens koncept om att kunskap är något konkret och definitivt som går att överföra mellan två parter. Istället har den progressiva synen byggts på tanken att elever lär sig bäst genom att individuellt konstruera sin egen kunskap tillsammans med sin omgivning. Därav begreppet socialkonstruktivism.
Under 1990-talet fastslog Skolverket att kunskap inte går att överföra från en individ till en annan. Då behövs det inte längre någon katederundervisning eller tråkiga glosförhör, för eleverna lär sig lika bra genom att sätta sig i ett grupprum och komma fram till kunskapen på egen hand. Läraren är i denna syn på kunskap mer av en handledare än en auktoritet, läraren finns för att stödja eleverna i sin egen jakt på kunskap.
Om kunskap är något som alla elever i en klass skapar på egen hand är steget till relativism inför kunskap och fakta inte jättelångt.
Risken med detta synsätt på kunskap är även att man urvattnar själva grundfundamentet till kunskap. Om kunskap är något som alla elever i en klass skapar på egen hand är steget till relativism inför kunskap och fakta inte jättelångt. En postmodern effekt som kanske inte är nödvändig i en värld med ökande polarisering och sociala klyftor.
Som frihetligt lagd uppskattar jag att elever själva ifrågasätter sanningar och tänker kritiskt och fritt, men görs det i för stor utsträckning är inte heller steget till konspirationsteorier särskilt långt.
Med denna kunskapssyn har man i årtionden gjort skolan till ett politiskt experiment baserat på sin egna ideologi, snarare än att nyktert ta intryck av forskning och kognitionsvetenskap. Att elever bäst skulle lära sig genom att på egen hand konstruera sin kunskap, verkar inte stödjas i forskning om hur inlärning fungerar.
Specialisten i kognitiv neurofysiologi Martin Ingvar klargör i boken Kunskapssynen och pedagogiken (2017) att elever behöver ordentliga förklaringar, repeterande övning och tydliga strukturer i undervisningen. Den nya informationen ska övas och repeteras in till dess att den sitter automatiskt.
När den svenska skolan var som bäst, innan politiska ideologier kidnappade forskningen, låg fokuset på klassisk pedagogik med katederundervisning, struktur och repetition. Detta i en studiemiljö där disciplin, lärarauktoritet samt ordning och reda gällde. Visserligen låter detta inte särskilt kul och spännande. Det tycker inte ens mitt 20-åriga jag som nu för tiden sitter tyst och stilla i universitetssalen. Men faktum är att det är precis så jag borde känna.
Studier visar att eleverna själva har tyckt att skolan blivit mer och mer kul allt eftersom de progressiva konstruktivisterna gjort intåg i svenska skolan, men till priset av sjunkande resultat. Att lära sig är inte alltid kul. Och någonstans måste ändå resultat väga tyngre än att högstadieelever ska ha roligt.
Jag klarade mig väl genom högstadiet och efter att jag mognat en del blev jag mycket seriös på gymnasiet, och fick goda betyg. De kunskapskrav som premieras i dagens skola, där alla ämnen går ut på att reflektera, analysera och fundera i stället för att kunna konkret fakta, årtal och namn, passade mig väl genom hela skolgången. Jag behövde inte plugga så mycket utan kunde resonera mig fram till höga betyg.
Inte sällan byggde mina resonemang på den kunskap som jag lärt mig hemma vid middagsbordet. Tack vare det jag fick med mig hemifrån kunde jag sitta i ett grupprum och kolla på Youtube under lektion efter lektion, och ändå reflektera och analysera när det väl gällde. Men den typen av pedagogik och skola slår hårdare mot alla som inte har den sociala bakgrunden. Det skapar onödiga klyftor mellan barn, klyftor som avgörs av ens bakgrund.
Skolan ska vara en plats där alla kan utvecklas teoretiskt, en plats där hårt jobb lönar sig. Problemet blir att skolan idag har ett system som grovt missgynnar de som inte kommer från hem där man diskuterar och analyserar. En mer faktabaserad skola som har ett fokus på konkreta kunskaper skulle göra undervisningen mer likvärdig. Oavsett bakgrund skulle eleverna bli mer jämbördiga när de tar sig an ett nytt okänt ämne.
Jag tror på ett skosystem som betonar vart du är på väg. Inte vart du kommer ifrån.
Med ett skolsystem som bygger på konkret fakta är min övertygelse att fler får chansen att pröva vad de går för. Det är ett system som blir mer jämlikt än vad det i dagsläget är, även om sociala skillnader i hemförhållandena aldrig helt går att bortse från. Jag tror på ett system som betonar vart du som individ är på väg och inte vart du kommer ifrån. Ett koncept de progressiva skolförespråkarna helt verkar ha missat.
Politiska ideologier behöver ta ett steg tillbaka från skolan, till förmån för fakta och vetenskap. Skolan har blivit en plats där elevernas egna kortsiktiga agendor gått hand i hand med den progressiva rörelsen. Under min högstadietid uppskattade jag att sitta i grupprum och att inte respektera lärarnas auktoritet, för att sedan klara mig på de resonerande proven ändå. Men skolan ska inte styras av mig som 13-åring, den ska styras av fakta och resultat.