Idéer Åsikt
Slarvigt skrivet, slarvigt tänkt
Johan Sjölander på Arbetet vill gärna att Trumps auktoritära höger är resultatet av eller sammankopplad med nyliberalism. Det är slarvigt tänkt och slarvigt skrivet, skriver Fredrik Segerfeldt i ett svar.
Högern har en existentiell kris. Det menar partigängaren Johan Sjölander, i ett svar på min text i Smedjan om vänsterns förhållningssätt till nationalpopulismen.
Jag är inte så säker på det. Här i Sverige sitter högern vid makten, precis som den i olika varianter och schatteringar gör i såväl USA som i flera av EU:s stora länder, som Tyskland, Frankrike, Italien och Polen. I själva verket verkar högern starkare än någonsin, medan vänstern inte har haft ett enda relevant svar på en enda relevant fråga de senaste 35 åren.
Däremot har liberalismen – som också den tar sig olika former – en kris, djupare än någonsin tidigare under mitt vuxna liv.
I Sverige styr Kontinentaleuropas traditionellt mest marknadsliberala högerparti utan att liberalisera. Detta trots att det ledande skiktet i partiet kommer från två av de tre mest liberala generationerna någonsin. Samtidigt har de två andra liberala partierna tillsammans svagast stöd sedan den allmänna rösträtten infördes.
Det här är en del av en global trend. Runt om i världen går det sedan ett drygt decennium eller så ett rungande rop på ordning och kontroll. Stämningen präglas av reaktion och repression.
Vänstern vill så gärna att den auktoritära rörelsen ska vara en konsekvens av nyliberalism.
Vänstern vill så gärna att denna metarörelse ska vara en konsekvens av nyliberalism, ett begrepp de sällan definierar. Ena stunden är det medlemmar i Mont Pelerin Society, i nästa stund är det alla som vill ha ordning och reda i statsfinanserna. Det torde vara uppenbart för de flesta att ett begrepp som sätter Ayn Rand och Göran Persson i samma kategori när det gäller ekonomisk ideologi inte har något större förklaringsvärde i en seriös analys.
Sjölander invänder genom att luta sig mot den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama. Jag har stor respekt för honom och har lärt mig mycket av hans böcker. Men just när det gäller klassisk liberalism, eller som man säger på amerikanska libertarianism, är Fukuyama en slarvig tänkare. I The Origins of Political Order skriver han att ”[m]any parts of Sub-Saharan Africa are a libertarian’s paradise”. Detta för att de har lägre skattetryck än i många avancerade länder.
Det är naturligtvis nonsens. I ett klassiskt liberalt samhälle är grunden ett våldsmonopol, en rättsstat och en liten, icke-korrupt stat som är väl fungerande nog för att kunna skydda medborgarnas grundläggande rättigheter och att bygga en jämn spelplan för företag och invånare. Det är detta som är en stats centrala funktion, som ofta fallerar i Afrika söder om Sahara, vilket också är skälen till att länder där tenderar att inte utvecklas. Det lustiga är att detta har jag lärt mig inte minst av tusentals sidor text av just Francis Fukuyama.
***
När man som svenska socialdemokrater är marinerad i självgodhet tar man det för givet att orsaken till att något negativt uppstår är för lite makt åt de egna krafterna och för lite genomslag åt de egna idéerna. Det leder sedan till en arrogans som fördunklar det egna intellektet. Det är därför folk som Sjölander slänger sig med påståenden om att globalisering och ökade inkomstskillnader är orsaken till nationalpopulismens segertåg över världen.
Statistiken talar dock ett annat språk.
Det är osannolikt att det skulle vara några ”ökade klyftor” som lyft upp hindunationalismen till den mest framträdande positionen i indisk politik. Särskilt inte som ginikoefficienten i dag är lägre än 2004 och fattigdomen de senaste 30 åren sjunkit från knappt hälften av befolkningen till en dryg tiondel.
Det är svårt att förklara nationalpopulismen med för låga skatter när denna rörelse har haft stora framgångar i alla åtta av de länder som har högst skatter i världen.
Och det där med att Donald Trump tilltalar arbetarväljare som är påstådda förlorare i globaliseringen är till stor del en myt. I valet 2016 tjänade en genomsnittlig Trumpväljare mer än medianamerikanen.
Inte heller verkar det sannolikt att orsaken till att Socialdemokraterna gör allt de kan för att lägga sig så nära Sverigedemokraterna som möjligt när det gäller det repressiva skulle vara att de senaste tio åren svenska ”nyliberalism”. Socialdemokraterna har trots allt suttit vid makten under åtta av dessa tio år.
Och det där med att Donald Trump tilltalar arbetarväljare som är påstådda förlorare i globaliseringen är till stor del en myt.
Om jag var lika slapp i tanken som Sjölander och tuggade teser skulle jag skriva att orsaken till den auktoritära tidsandan är en sklerotisk västvärld som inte liberaliserat sina ekonomier, backat tillbaka den offentliga maktutövningen och åter gett kraft till samhällen, näringsliv och människor. För i stagnerande samhällen väcks reaktionär nostalgi till liv. Just för att människor förlorar framtidshopp och inte ser några framtidsmöjligheter.
Jag är dock inte så enkelspårig. Utan jag erkänner att jag inte riktigt vet varför det har blivit så här. Globala metatrender är svåra att förstå. Jag vet bara att vi måste motarbeta denna antiliberalism.
Sjölander kallar Trumpismen för auktoritär nyliberalism. Det är i sig en oxymoron. Men man måste också fråga sig hur en politik som vänder sig mot rörlighet över gränser, för såväl varor som människor, ska kunna kallas nyliberal? Hur en dirigistisk näringspolitik som går ut på att staten ska peka ut just vilken sorts företag det är som ska växa – nämligen tillverkningsindustrin – ska kunna kallas nyliberal?
Ronald Reagan sa en gång “I believe the very heart and soul of conservatism is libertarianism.” Begränsad statsmakt, rättsstat, maktdelning, marknadsekonomi och fri företagsamhet, frihandel och fri rörlighet för människor över gränser är några av grundbultarna i detta idéarv. Den politik som Donald Trump, och därmed Ronald Reagans parti, nu bedriver varken är eller har orsakats av någon nyliberalism, utan är dess raka motsats.
PS. För övrigt var Sjölanders text lika slappt redigerad som den var skriven. Jag blev benämnd inte bara Segerfeldt, utan även Segerfledt och Segerstedt. DS