Mikael Sandström:
Socialdemokraterna har glömt Göran Perssons läxa
Samhälle Essä
Progressiv fastighetsskatt, avskaffat överskottsmål och slopad valfrihet är några av de frågor som Socialdemokraterna i Stockholms stad vill gå till val på. Det är inte bara dålig politik som pekar tillbaka till 1980-talet. Det är också långt ifrån vad väljarna vill, skriver Mikael Sandström.
Göran Persson har vidgått ett stort misstag. Han lät Per Nuder få som han ville, när han borde ha bestämt själv. Det var före valet 2006 och gällde fastighetsskatten. Persson beskriver i sin memoarbok, Min väg, mina val (2007), att han ansåg att frågan var farlig och borde desarmeras, som inför tidigare val. Finansminister Nuder, som med Perssons ord, blivit ”skatteavdelningens fånge”, sade nej. Statsministern orkade inte, som han uttryckte saken, köra över sin tredje finansminister i frågan.
Fastighetsskatten var avgörande för valförlusten 2006, menar Persson. Vi inom Alliansen, ville tro att andra faktorer spelade in, som att väljarna var trötta på Socialdemokraterna och att vi hade bättre jobbpolitik. Men tveklöst vann fastighetsskatten röster åt oss.
Andra ledande socialdemokrater har dragit samma slutsats. Trots att partiet föreslog betydande skattehöjningar i valet 2010, fanns fastighetsskatten inte med bland återställarna. Samma sak i valen 2014 och 2018. När frågan kommer upp, deklarerar finansminister Magdalena Andersson, att fastighetsskatten inte höjs under hennes vakt.
Därför är det pikant att Socialdemokraterna i Stockholms stad lyfter fram just kraftigt höjd, progressiv fastighetsskatt som en prioriterad reform. Det sker i en ”partidistriktsmotion” till Socialdemokraternas kommande partikongress.
Även i övrigt föreslås en tvär vänstergir. Andra skatter ska också höjas, i massiv skala. I stället för att förenkla arbetsrätten enligt uppgörelsen mellan Svenskt Näringsliv, PTK och några LO-förbund, ska den stramas åt. Bland annat ska undantaget från turordningsreglerna tas bort. Normalarbetstiden sänks till 35 timmar i veckan. Det finanspolitiska ramverket ska plockas sönder, genom att överskottsmålet avskaffas och en särskild ”investeringsbudget” införs. Ersättningar i transfereringssystemen ska höjas. Valfrihet i skolan föreslås avskaffas, liksom alla vårdval.
Det är ingen nyhet att Stockholmssossarna tillhör partiets vänsterflygel. Det som kan förvåna, är att arbetarekommunen tror sig nå framgång med ett så uttalat Stockholmsfientligt program.
”En progressiv fastighetsskatt” drabbar främst stockholmarna. Det är i Stockholm husen är dyrast. Dessutom föreslås att det kommunala skatteutjämningssystemet ska göras om, eftersom det nuvarande anses missgynna glesbygd. Även andra skattehöjningar skulle ha en slagsida mot Stockholm.
Mellan riksdagsvalen 1973 och 2006 tappade Socialdemokraterna över åtta procentenheter i riket som helhet. I Stockholms stad tappade man nästan dubbelt så mycket. De senaste tre valet har det däremot gått bättre i huvudstaden än i resten av landet. I valet 2018 vann partiet till och med röster, tvärtemot den nationella förlusttrenden. Inte bara plånboksfrågor avgör hur väljarna röstar, men stora skattehöjningar, som uttryckligen träffar stockholmarna, och som uttryckligen ska användas i andra delar av landet, är knappast bästa receptet för att bygga vidare på denna framgång.
Eftersom tanken att politiken i grunden varit fel, är smärtsam att tänka, så blir slutsatsen att partiet inte varit tillräckligt radikalt.
Det kan alltså inte vara väljarpopulism som ligger bakom förslagen. Vad är då motivet? Jag tror orsaken är det felslut som politiska partier ofta gör när det går dåligt. Eftersom tanken att politiken i grunden varit fel, är smärtsam att tänka, så blir slutsatsen att partiet inte varit tillräckligt radikalt.
Vi såg det i Moderaterna efter 2002 års val. Historien tog sedermera en annan vändning, men direkt efter valet ansåg många att vi tagit i för lite. Bo Lundgren skulle inte ha föreslagit bara 130 miljarder i skattesänkningar. Han skulle sagt 230 miljarder! Tony Blair har i sina memoarer målande beskrivit hur Tony Benn övertygade sitt parti att skälet till Margaret Thatchers seger 1979 var att den förlorande Labourledaren, James Callaghan, var för högervriden.
I Socialdemokraterna ser vi nu en liknande process. Visserligen lyckades Socialdemokraterna gå fram något i valet 2014 – tre promilleenheter – men om man räknar från 2002, Socialdemokraternas senaste riktiga segerval, har partiet tappat nästan en tredjedel av mandaten. Socialdemokraterna sitter inte vid makten tack vare valframgångar, utan trots en långsiktigt nedåtgående trend.
Få andra partier har någon anledning att jubla. Vänsterpartiet och Miljöpartiet står och stampar sedan 2002. Den traditionella mitten, Centerpartiet och Liberalerna, har tappat en dryg fjärdedel av sina mandat. Den traditionella högern, om man kan kalla Moderaterna och Kristdemokraterna så, har gått fram något. Det traditionella vänsterblocket har tappat en fjärdedel av sina mandat sedan 2002 och de forna Allianspartierna ungefär en tiondel.
Det som har hänt, som borde vara uppenbart för alla, men som partistrateger av olika kulörer envist vill förtränga, är att Sverigedemokraterna gått från 0 till 62 mandat på mindre än tio år. Och att denna framgång beror på missnöje med hur övriga partier – inte minst Socialdemokraterna – har hanterat invandringspolitiken.
Läs också:
Socialdemokraterna har, åtminstone sedan 2006, försökt hitta ”en ny berättelse”. Berättelsen om en misslyckad migrations- och integrationspolitik är plågsam att berätta. Därför gör Socialdemokraterna som Tony Benn och intalar sig att felet är att programmet inte varit tillräckligt radikalt.
Ett problem för Socialdemokraterna är att väljarna rört sig i motsatt riktning. Av SOM-institutets undersökningar framkommer att andelen väljare som identifierar sig som ”höger” är kring 40 procent, medan 32 procent identifierar sig som ”vänster” och 28 procent som ”varken eller”. Under hela 2000-talet har ”vänster” bara haft övervikt vid två tillfällen, 2002 och under Alliansregeringens mörkaste tid, 2008.
Även avseende invandringspolitiken går folkopinionen i fel riktning för ett parti som vill prata om annat. Varje år sedan 1990, har andelen som velat minska flyktingmottagandet varit större än andelen som vill öka mottagandet. Länge minskade gapet, men trenden vände dramatiskt 2015. Nu vill 58 procent minska mottagandet, medan bara 20 procent vill att det ska öka. Nästan hälften instämmer i påståendet att invandringen är ett ”hot mot svensk kultur och svenska värden”.
Tyvärr påminner den pågående utvecklingen i Socialdemokraterna om hur partiet tänkte för fyra decennier sedan, när partiet ledde oss utför backen mot 1990-talskrisen. Kjell-Olov Feldt beskrev i sin memoarbok Alla dessa dagar (1991) hur ”det var uppenbart att många socialdemokrater ville återta sin gamla roll som ’fördelare’ av välfärden. Hur den skulle skapas var man mindre intresserad av”.
Men den gången fanns motkrafter. Kjell-Olof Feldt, Allan Larsson, Göran Persson och Erik Åsbrink använde finansdepartementets kompetens och resurser för att arbeta fram tillväxtfrämjande reformer. De kämpade i motvind, men bidrog till reformer som lyft Sverige från 1970- och 1980-talens stagnation, och tog oss upp från 1990-talskrisen. Det är reformer som genomförts av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Vi fick ett nytt skattesystem, en avreglerad ekonomi, bättre fungerande arbetsmarknad och lönebildning och valfrihet inom välfärdssektorn.
Med en liten överdrift, men bara liten, kan programmet sammanfattas som en återgång till 1980-talet.
Var finns nu de tillväxt- och reformvänliga krafterna inom Socialdemokraterna? Liksom tidigare är Socialdemokraterna duktiga på att inte slösa bort en bra kris, men denna gång används den som förevändning för att höja a-kassan, sjukpenningen och föreslå förstatligande av näringslivet. Skillnaden är stor från 1990-talet, då Socialdemokraterna omprövade EU-motståndet och deltog i saneringen av statsfinanserna, reformeringen av pensionssystemet och skapandet av det finanspolitiska ramverket.
Nu har Socialdemokraterna i finansdepartementen tappat intresset för hur välfärden skapas och vill i stället ta på sig rollen som fördelare av välfärden. En illustration är Jämlikhetskommissionen, tillsatt av finansdepartementet, på beställning av Socialdemokraternas partikongress. Utredningens slutbetänkande är ett heltäckande program för höjda skatter, utbyggda transfereringar, stopp för valfrihet inom skola, vård och omsorg samt en omfattande expansion av statens kontroll över samhällsliv och ekonomin. I stora delar är det samma program som Stockholms arbetarekommun föreslår. Med en liten överdrift, men bara liten, kan programmet sammanfattas som en återgång till 1980-talet.
Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna i Stockholms stad lägger tillväxtfientliga förslag och vill vrida politiken åt vänster. Det ligger i dess natur. Men om det inte finns motkrafter inom Socialdemokraterna, då bör vi bli bekymrade.