Staten förlorar kapprustningen mot de kriminella
Medan de kriminella blir allt bättre på att organisera sig, har det offentliga hamnat efter. Uppklarningsstatistiken visar att rättsvårdande myndigheter har svårt att hålla jämna steg med brottsligheten. Det är ett hot mot individens frihet. Ett liberalt samhälle kräver ett starkt försvar för lag och ordning.
På bara några år tycks verksamhetsutvecklingen inom området vardagsbrottslighet ha tagit snabba steg framåt. Från en situation som i dag tycks närmast idyllisk, där en mindre andel av ett relativt homogent samhälles medborgare hamnade på fel sida av lagen och valde att försörja sig på inbrott och stölder i mestadels oorganiserade verksamheter, har vi hamnat i ett läge där vardagskriminalitet bedrivs alltmer professionellt.
En påtaglig verksamhetsutveckling och förädling, för att låna managementvärldens ord, präglar dagens brottsutövning. Spaning, planering, finansiering och genomförande av exempelvis lägenhets- och villainbrott sker i alltmer professionaliserade former. ”Brottsformat” erbjuds mot betalning villiga personer, som ofta kommer från andra länder inom och utom EU – om man ska tro den rapportering som finns inom området.
Motsvarande verksamhetsutveckling och professionalisering tycks staten inte ha förmått sig till inom rättsvårdande myndigheter och inom ordningsmakten, polisen. I stället för att fokusera på verksamhet och metodutveckling har intresset, hos polisen och hos politikerna, riktats mot organisationen i stort där sammanslagning av polismyndigheterna stått i fokus under de senaste åren. Omorganisationen av polisen, om än vällovlig till sitt syfte, kommer förmodligen behöva några år på nacken innan vi ser en förbättring av organisationens resultat. Och då har sannolikt brotts-sidan av samhället hunnit förädla sin verksamhet flera gånger om.
Spaning, planering, finansiering och genomförande av exempelvis lägenhets- och villainbrott sker i alltmer professionaliserade former.
Politiken har en oförmåga att fokusera på hur man ska lösa vanligt folks upplevda otrygghet. I stället hamnar diskussionen om lag och ordning ofta i vad som liknar seminarier i sociologi. Vi söker orsaker till varför brott begås och fastnar i långsiktiga och allmänt hållna utsagor om att det är ojämlikhet eller segregation eller kanske patriarkala maktstrukturer eller rasism eller religion som är orsaken till brottsutvecklingen och den ökande känslan av otrygghet.
Den här utvecklingen är verkligt farlig för oss som har en liberal grundsyn. Just i ett liberalt samhälle, där den enskilda individens möjligheter och rätt att uttrycka sig, röra sig fritt, satsa på sin utveckling och göra egna livsval står i centrum, behövs lag och ordning som mest. Egendom måste skyddas mot intrång som inbrott i hem och stölder av bilar. Brott måste utredas och brottslingar bestraffas, snabbt, korrekt och lika inför lagen.
Läser man Hayeks Frihetens grundvalar framgår tydligt att utvecklingen under senare år både bekräftar Hayeks teser och ger en skrämmande bild av vilket allvarligt hot mot den liberala samhällsordningen som vi står inför.
Den snabba verksamhetsutvecklingen hos brottsutövarna är i sig en illustration av en fantastisk förmåga till spontan och decentraliserad innovationskraft som står i bjärt kontrast till en centraliserad och av politik genomsyrad offentlig sektor. I den senare sker inte en spontan anpassning till nya förhållanden, utan mer ett förvaltande av traditioner från gångna tider.
En metod som Grannsamverkan, som kanske var effektiv på 1980-talet, utövas till exempel på ett närmast pinsamt amatörmässigt och analogt sätt som ett av de främsta medlen för medborgarna själva att ta hand som sin säkerhet. Polisen tillhandahåller visserligen statistik och säsongsuppdateringar om de senaste metoderna och tillvägagångssätten, men inte mycket mer. Det är som att bemöta en tränad angreppsmakts spetskommandon med otränade hemvärnssoldater.
Omorganisationen av polisen är ett läroboksexempel på en centraliserad stats misslyckanden i att få till stånd innovationer och nytänkande.
Omorganisationen av polisen är ett läroboksexempel på en centraliserad stats misslyckanden i att få till stånd innovationer och nytänkande. Brist på dynamik, information och möjlighet att agera i rätt tid med rätt medel blir tydliga. Interna maktstrider och revir blir viktigare än resultat. De som vill förändra och driva utveckling gör det snarare trots organisationen än tack vare.
Skyddet för den enskildes fri- och rättigheter genom en effektiv stat som bevakar lag och ordning är grunden för den frihetliga liberala samhällsordning bedriven inom lagens råmärken som Hayek lyfter fram. Statens våldsmonopol är här en väsentlig grundsten. Nu rör vi oss från detta ideal med allt större steg, och det är rimligt att förvänta sig försämrad livskvalitet och ökad osäkerhet i samhället som resultat. Individerna möjligheter att uppfylla sina drömmar och livsmål blir lidande. Ekonomisk utveckling kommer att gå långsammare och samhället att alltmer vittra.
En liberal politik måste sätta lag och ordning i fokus. Vi behöver konkreta åtgärder som ger effekt i medborgarnas vardag när det gäller upplevd säkerhet och ordning. Det räcker inte att begära mer resurser till polisen, även om det säkert kan behövas. Vi behöver fokus på enkla tydliga åtgärder, till exempel minst en dygnetruntbemannad polisstation i varje kommun och varje stadsdel i större städer, och en ökad polisiär närvaro i vardagen.
Därtill behövs åtgärder för att öka innovationskraften hos polis och rättsväsende. Kanske ska vi försöka konkurrensutsätta vissa verksamheter, för att höja utvecklingstakten. Kanske bör vi decentralisera polisen i stället för att centralisera den. En statspolis och en kommunpolis har vi haft förr; det är kanske modellen även för framtiden.