Statsministern förstår inte parlamentarisk demokrati
Statsminister Stefan Löfven må sakna politisk erfarenhet, men det ursäktar inte hans påståenden att parlamentarism innebär att alla partier är skyldiga att genomföra regeringens politik, eller att riksdagen måste ha förtroende för regeringen. Riksdagen är överställd regeringen på alla sätt och vis.
Två saker är säkra i svensk politik just nu. Talmannen Andreas Norlén (M) bjuder på kakor och charmar byxorna av folket, och statsministern försitter inte en chans till förtalsliknande förolämpningar och skämmer ut sig själv i parti och minut. En titel och invektiv är allt han har kvar.
Kanske är det därför han skaldar så fritt kring hur den svenska parlamentarismen fungerar. I söndags publicerades en intervju som SVT:s Mats Knutson gjort med Stefan Löfven. Sviterna efter misstroendehotet mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som Vänsterpartiet tog initiativ till är påtagliga. Han är arg på Jonas Sjöstedt (V) och det är kanske rimligt, men uttalandet ”Vi måste alla stå upp för ett avtal” är ändå något alldeles extra.
Varför skulle Sjöstedt ha något som helst ansvar att stå upp för Januariöverenskommelsen – ett avtal som ska säkerställa att just Vänsterpartiet inte får något inflytande över svensk politik? Det är inte så lite magstarkt.
Därur följer det enkla val som väntar alla andra partier när Löfven regerar: Stöd regeringen eller var emot demokratin. Det är den praktiska versionen av när statsministern säger att om Sverige ska kunna styras ”måste vi faktiskt respektera parlamentarismen”. Statsministern är nu inte statsvetare, men flera av hans närmaste medarbetare lär antingen vara det själva eller ändå ha lyckats lista ut hur parlamentarismen fungerar. Det bör ha och har förhoppningsvis kommit upp i den skolning Löfven fick, under såväl hans faktiska skolgång som den han fick när han blev vald till partiordförande.
Varför skulle Sjöstedt ha något som helst ansvar att stå upp för Januariöverenskommelsen?
Parlamentarismen bygger på majoriteter. Antingen har du en eller så har du inte det. Och den som saknar majoritet för sitt förslag måste söka ytterligare stöd för det. Riksdagen kan inte rå för att Löfven valde att basera sitt maktinnehav på en minoritet. Det får han faktiskt själv stå för.
Riksdagen är rikets främsta valda beslutande församling. Regeringen får fortsätta arbeta så länge den åtnjuter riksdagens förtroende, inte längre. Ändå har statsministern under sina fem långa år vid makten flera gånger låtit påskina att riksdagen måste agera på ett visst sätt innan den får genomföra en misstroendeomröstning. Till exempel hävdade Löfven att riksdagen var ”oseriös” om den inte inväntade konstitutionsutskottet innan den förklarade sitt misstroende i samband med både regeringens anstötliga hantering av skandalen på Transportstyrelsen och hanteringen av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Anne-Marie Begler.
Rent juridiskt finns det inga felaktiga grunder för riksdagen att tappa förtroendet för en minister. Också i politiken är förtroende något man förtjänar. Om det så beror på att riksdagen avskyr en minister för att den luktar illa så är det ett tekniskt giltigt skäl att rösta bort vederbörande. Att man tenderar att visa större värdighet än så i kammaren är både önskvärt och ett faktum.
I SVT-intervjun menar Löfven dessutom att oppositionen måste ha en egen politik att erbjuda som alternativ om den ska sätta sig emot regeringen. Sanningen är dock att riksdagen inte behöver göra någonting. Om den så behagar kan den rösta emot precis alla förslag och rikta misstroende mot varenda minister. Riksdagen är högst upp i den politiska näringskedjan – inte regeringen.
Det är värt att fråga sig hur det står till med den svenska demokratin. Det är inte ett sundhetstecken att statsministern i flera års tid gör uttalanden som visar att han inte förstår, eller låtsas inte förstå, hur grunderna för den fungerar.