Samhälle Åsikt
Unga svenskar har dålig bidragsmoral
Unga svenskar tycker i betydande utsträckning att det är acceptabelt att fuska med offentliga bidrag. Sverige behöver återupprätta en samhällsmodell som främjar arbete och skötsamhet, skriver Nima Sanandaji.
Det finns i välfärdsstater en tendens att generösa offentliga ersättningar över tid kan leda till ökad acceptans fö r att överutnyttja bidrag. Detta påpekade ekonomen Friedrich Heinemann 2008 i en studie baserad på data från World Values Survey.. Teorin överensstämmer väl med utvecklingen i Sverige.
I början av 1980-talet höll 46 procent av unga i Sverige med om att det aldrig är acceptabelt att ta emot offentliga ersättningar som man inte är berättigad till. Runt 2010-talets början hade den andelen minskat till 27 procent, i linje med Heinemanns observationer.
Efter den omfattande debatten om arbetslinje och bidragsutnyttjande, och reformer för att göra det mera lönsamt att jobba jämfört med att leva på bidrag, har normerna mot bidragsfusk stärkts något på senare tid. I de senaste mätningarna, från 2020-talets början, anser 33 procent av unga i Sverige att bidragsfusk aldrig är berättigat.
Endast en tredjedel av unga svenskar har starka normer mot bidragsfusk.
Trots förbättringen tillhör Sverige i dag de länder där lägst andel unga håller med om att bidragsfusk aldrig kan vara berättigat. Endast en tredjedel av unga svenskar har starka normer mot bidragsfusk. Liknande uppfattningar finns i bland annat Finland och Norge, men även i USA. I Tyskland, Italien och Storbritannien anser däremot en majoritet av de unga att bidragsfusk aldrig kan vara berättigad.
Allmänhetens normer mot bidragsfusk i Sverige skiljer sig kraftigt mellan generationerna. Bara en tredjedel av unga (upp till 29 år), men två tredjedelar av medelålders (30–49 år) och tre fjärdedelar bland äldre (50+ år), anser att det aldrig är acceptabelt att ta emot offentliga ersättningar som man inte är berättigad till.
Felaktiga utbetalningarna från välfärdssystemen beräknas kosta statliga myndigheter i Sverige mellan 13 och 16 miljarder varje år. En uppskattning finns inte för landets regioner och kommuner. För hela den offentliga sektorn rör det sig rimligtvis om större belopp.
Svaga normer om bidragsfusk finns överlag bland unga i de nordiska välfärdsstaterna, men Danmark skiljer ut sig. Nära hälften av de unga menar där att det aldrig är berättigat att överutnyttja offentliga ersättningar. Sverige, Finland och Norge har dock en problematisk situation där två tredjedelar av de unga inte håller med om detta. I Frankrike är det nära åtta av tio unga som inte håller med att om det aldrig är berättigat med bidragsfusk, men annars är denna norm typiskt starkare i andra utvecklade ekonomier jämfört med i Norden.
Man skulle kunna tänka sig att förändringen i attityder drivs av migration, men det är inte mönstret som data pekar på. Bland de som är inrikesfödda i Sverige är det 62,8 procent som håller med om att bidragsfusk aldrig är berättigat. Bland befolkningen som helhet är siffran närmast identiska 62,6 procent. Norge och Finland, som har haft mindre migration relativt sin befolkning, har samma svaga normer om bidragsfusk bland unga som Sverige har.
Bidragsmoralen var mycket stark i tidigare generationer, och var grunden till uppbyggnaden av en välfärdsstat. För att Sverige ska ha en sammanhållen och välfungerande välfärd också i framtiden, är det avgörande att bidragsmoralen åter stärks bland den unga generationen. Den omfattande gap i synen på bidragsöverutnyttjande som finns mellan generationerna är alarmerande och manar till förebyggande arbete.
Att ytterligare stärka drivkrafterna till arbete, jämfört med bidrag, är den viktigaste förändring som behöver ske. Krafttag behövs mot bidragsutnyttjande, men också att belöningen för den som jobbar hårt och gör rätt för sig stärks. Normerna anpassar sig till den ekonomiska modell som finns – Sverige behöver åter en samhällsmodell som främjar arbetsamhet och skötsamhet. Bidragsfusk och acceptansen för den underminerar i dag i grunden samhällskontraktet, situationen är långsiktigt ohållbar och manar till förändring.