Upp till bevis, Alliansen

Det sägs att om någon säger en sak och gör en annan, är det vad hon gör som räknas. Det är tur för Alliansen att så många väljare verkar resonera tvärtom. Under nästan en hel mandatperiod har de curlat den rödgröna regeringen, samtidigt som de pratat sig varma för den borgerliga politik de vägrat driva.

– Alliansen är större än regeringen och Löfvenregeringen borde inte tillträtt. Men nu ska den bort, lovade Ulf Kristersson på valnatten. Det är i linje med vad han lovat under valrörelsen, och vad hans kollegor i Allianspartierna sagt. Nu är det upp till bevis. Kommer äntligen de borgerliga partierna att ta strid för sina väljare, eller kommer de fortsätta acceptera regeringen Löfvens varje nyck?

Framför allt gäller frågan Centerpartiet och Liberalerna. De har båda en historia fläckad av S-samarbeten, och de har både i ord och handling klargjort att de föredrar socialdemokratisk politik framför borgerlig politik med stöd av Sverigedemokraterna. Minns exempelvis deras svek i frågan om misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist. Hade inte de valt att ge honom sitt stöd i sista stund hade Alliansen lyckats fälla en djupt problematisk socialdemokratisk minister.

Sedan har vi Centerpartiets beslut att splittra Alliansen och stödja den så kallade Afghanlagen, trots att regeringens förslag om att ge 9 000 asylsökande utan asylskäl uppehållstillstånd fått frätande kritik från Lagrådet. Dessutom kan man ifrågasätta om det är god politik att bevilja den gruppen asyl när det finns gott om asylsökande med faktiska asylskäl som behöver resurserna.

Kommer äntligen de borgerliga partierna att ta strid för sina väljare, eller kommer de fortsätta acceptera regeringen Löfvens varje nyck?

Jan Björklund har å sin sida sagt rakt ut att han kan tänka sig att bilda regering med Socialdemokraterna, hellre än att driva borgerlig politik med stöd av Sverigedemokraterna. Som om frihet och marknadsekonomi inte betyder mer för C och L än att de tappar allt värde om fel parti röstar för dem.

Kristdemokraterna har i rättvisans namn gjort ett ärligt försök att få till stånd den gemensamma Alliansbudget som hade kunnat fälla regeringen. Övriga partier har vägrat, och som av ett sammanträffande har KD gjort ett succéval. Det rör sig knappast om stödröster.

Det finns förstås inga garantier för att Sverigedemokraterna skulle stödja en Alliansbudget, vad besvikna Alliansväljare än vill tro. SD är inget borgerligt parti, och skulle lika gärna stödja en socialdemokratisk regering som en borgerlig. I den enda frågan som inte verkar vara en förhandlingsfråga för Sverigedemokraterna ligger partiet närmare en socialdemokratisk regering utan Miljöpartiet, än en Alliansregering med Centerpartiet.

Med andra ord är det mycket möjligt att vi står inför ytterligare fyra år av vad som i praktiken är Vänsterpartiets politik by proxy. Skattehöjningar som går till glasögonbidrag och symbolpolitik medan statens kärnuppgifter lämnas därhän. En ständig kamp mot den fria företagsamheten.

Nu väntar vi med spänning på att se om valrörelsens vackra ord varit lika tomma som de stundtals känts.

Då kanske det verkar likgiltigt om Alliansen lägger en gemensam budget och ser den nedröstad eller om den låter bli. Tvärtom: Det gör all skillnad i världen. Om Socialdemokraterna får regera trots att Alliansen försökt ta makten, inte på grund av att den låtit bli, kommer skulden att vara Sverigedemokraternas. Om Sverigedemokraterna väljer en vänsterbudget framför Alliansens, eller en vänsterregering framför en borgerlig, kommer de äntligen att kunna ställas till svars för sina val, i stället för att komma undan med att rikta ett anklagande pekfinger mot Alliansen.

Och vem vet, kanske skulle de högerväljare som tror de röstat på ett borgerligt parti med lite striktare invandringspolitik äntligen tänka om. Det krävs en imponerande talang för självbedrägeri för att inbilla sig att man röstat höger, om partiet man röstat på aktivt väljer Socialdemokraterna (och Vänsterpartiet) före Alliansen.

Allt detta kräver dock att samtliga Alliansens partier lever upp till sina löften om att driva borgerlig politik. De måste stå fast vid sina ord, och inte bestämma sig för att de hellre stödjer ett dåligt S-alternativ än ser SD stödja det bättre borgerliga alternativet.

Nu väntar vi med spänning på att se om valrörelsens vackra ord varit lika tomma som de stundtals känts. Det vore ju synd om de borgerliga som röstat på exempelvis Centern eller Liberalerna återigen görs till Socialdemokraternas stödväljare.

Kan vi lita på Alliansen den här gången?