Vakna Liberaler, det är kris!

– Det blir inte alls bra.

Maria Duval suckade och skakade på huvudet när hon såg fotot av Lars Leijonborg. ”Det blir ett riktigt, riktigt uselt val”, berättade den franska spåkvinnan för Aftonbladets reporter. Analysen baserade hon på lika delar ”tarotkort, sin inre syn och astrologi”.

Detta var i april 1998. Fem månader senare fick Folkpartiet 4,7 procent. Det sämsta valresultatet någonsin.

Hittills, kanske man ska skriva. I de senaste opinionsmätningarna har Liberalerna fått 4,8 (Novus) 4,9 (Demoskop) och 3,3 procent (Inizio). Det är inte ett jättepopulärt parti som nu samlas till landsmöte i Västerås.

2017 har ju annars varit ett hyggligt år för Europas liberala partier. D66 gick kraftigt framåt i Nederländerna. FDP återvände till förbundsdagen i Berlin. Och så Frankrike förstås. Emmanuel Macrons seger var ”en glädjens dag för Europa” och ”en seger för liberala värderingar”, sade Jan Björklund.

Faktum är att stödet för liberal politik tycks ha ökat även i Sverige. Det är bara det att det är andra som kapitaliserar på det. Ungefär samtidigt som Folkpartiet döpte om sig till Liberalerna blev Centern det liberala partiet i väljarnas ögon. Och även om de allra mest lättflyktiga medgångssupportrarna nu tycks återvända till Moderaterna förblir Centern dubbelt så stort som Liberalerna. Sådana proportioner har inte setts till sedan Ola Ullstens dagar.

Ungefär samtidigt som Folkpartiet döpte om sig till Liberalerna blev Centern det liberala partiet i väljarnas ögon.

Och medan liberala ungdomar lockas till CUF så är det Stefan Löfven, inte Jan Björklund, som skriver debattartikel ihop med Macron. Inte ens den tidigare ohotade rollen som borgerlighetens viktigpettrar tycks Liberalerna få ha ifred, nu när Moderaterna under Ulf Kristersson hotar med att börja föra vuxna samtal.

Det borde alltså vara kris. Ja, rent objektivt är det kris. Liberalerna löper en reell risk att ramla ur riksdagen. Men vet de om det? Det är i alla fall inte uppenbart när man lyssnar på partiets företrädare. De visar lika gott humör som vanligt.

Kanske är de helt enkelt vana vid att förlora. Inget annat parti har backat så frekvent: Liberalerna har förlorat väljarstöd i inte mindre än 15 av de 19 senaste valen. Den folkpartist som kliver in på en valvaka löper alltså statistiskt sett tre gånger så stor chans att få uppleva en motgång som en framgång.

Sådant odlar karaktär. Och en partikultur där valresultat kanske trots allt inte är så viktigt.

Något mer kuriös är den lika avslappnade inställningen till politiskt inflytande. I ett internationellt perspektiv utmärker sig Liberalerna genom att de så sällan suttit i regering. Liberala partier runtom i Europa har annars varit skickliga på att utnyttja sin mittenposition till att regera med såväl vänster- som högerpartier. I den egna självbilden ingår ofta en övertygelse om att detta inte bara är till nytta för dem själva utan också för landet och demokratin. Det ligger en del i det; flerpartisystem förutsätter i praktiken någorlunda promiskuösa mittenpartier som är villiga att byta sängpartners för att få ligga kvar i värmen.

Men i Sverige har Liberalerna regerat nästan lika sällan som ytterkantens Moderater. Det är udda.

Den folkpartist som kliver in på en valvaka löper alltså statistiskt sett tre gånger så stor chans att få uppleva en motgång som en framgång.

Ska partiet vända trenden behöver man nog ställa sig frågan om det här landet verkligen är stort nog för att rymma två liberala partier. De allra flesta länder har bara ett liberalt parti i parlamenten, i länder med två liberala partier handlar det vanligen om ett vänsterliberalt och ett högerliberalt. Det finns inget annat parlament med två liberala partier som är så ideologiskt lika varandra som Centern och Liberalerna.

Just nu är det Liberalerna som förlorar på detta. Partiet har ett liknande problem att profilera sig mot Centern som Birgitta Ohlsson hade gentemot Jan Björklund, det vill säga en oförmåga att rakt och tydligt förklara skillnaden.

En sammanslagning är förstås ett ständigt närvarande alternativ i teorin, men lär inte bli av den här gången heller. Det finns alltid tillräckligt många som har för mycket att förlora på det.

Återstår då en Celebrity Liberal Death Match. Eller åtminstone en rejäl politisk debatt som synliggör skillnaderna. Det borde inte vara så svårt. Är det nånting liberaler är bra på är det att vara osams med varandra.

Men då måste Liberalerna först välja politisk riktning. Här är landsmötet viktigt, med symboliskt – och ideologiskt – viktiga strider om exempelvis konfessionella skolor. Det mångkulturella samhället tvingar fram förändrade ideologiska kartor och inget parti i Sverige har ännu hittat fram till en genomtänkt och sammanhängande position. Den som gör det först har mycket att vinna.

Är det nånting liberaler är bra på är det att vara osams med varandra.

För det andra måste man göra upp med föreställningen att partier behöver vara vänner innan valet för att kunna regera ihop efteråt. För sanningen är ju att borgerliga partiers framgångar nästan alltid bygger på andra borgerliga partiers förluster.

Folkpartiets succéval 2002 handlade lika mycket om Moderaternas kollaps. Kristdemokraternas framgång 1998 berodde till icke oväsentligt del på att Lennart Daléus och Lars Leijonborgs samlade utstrålning fick Alf Svensson att framstå som det hetaste sen skivat bröd. Sedan valet 2014 har många väljare bytt, och bytt tillbaka, men nästan bara inom de politiska blocken.

Visst kan en vänsterliberal sväng attrahera somliga högersossar. Men den lägst hängande frukten utgörs av de andra allianspartiernas väljare. Det som är bra för Liberalerna är inte nödvändigtvis bra för den övriga borgerligheten.

Alliansen var till nytta så länge det fanns en realistisk chans att de borgerliga partierna vann egen majoritet. Just nu är Alliansen snarast en obehaglig påminnelse om borgerlighetens oenighet i regeringsfrågan. Och så länge den fortsätter stå i centrum kommer inte Liberalerna ha en chans att på allvar profilera sig idépolitiskt gentemot väljarna. Då krävs inga spåkvinnor för att förutse att det blir ett riktigt, riktigt uselt val.