Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Vårdgarantin är fortfarande tandlös
Vårdgarantin garanterar inget, och en ny utredning missar en viktig möjlighet att stärka patienternas rättigheter, skriver My Pohl.
Långa vårdköer har plågat den svenska sjukvården i decennier. Och många regeringar har försökt korta köerna utan att lyckas. Framförallt drabbas patienterna, men det resulterar även i en ohållbar arbetsmiljö för de anställda och stora samhällsekonomiska förluster när människor tvingas gå sjukskrivna i väntan på vård.
Vårdgarantin, som infördes 2005, syftar till att begränsa köerna genom att sätta en övre gräns för hur länge en patient ska tvingas vänta på vård. Idag består garantin i den specialiserade vården av 90 plus 90 dagar – det vill säga nästan ett halvår för en väntande patient som först behöver träffa en specialist och därefter få en operation eller annan åtgärd. Det finns två problem med den nuvarande vårdgarantin: För det första att den inte är en riktig garanti, för det andra att tidsgränserna är alltför generöst satta. En garanti utan konsekvenser är ingen garanti. Patienter som inte får sin utlovade vård står utan kompensation och har mycket lite att sätta emot.
Med en ambition om att effektivisera vårdgarantin har utredningen Behovsstyrd vård tillsatts och resultatet presenterades på en presskonferens på onsdagen. Utredaren Anna Nergårdh, som efter avslutat utredaruppdrag nu blir hälso- och sjukvårdsdirektör för Region Gotland, lade fram flera förslag för att tillgängliggöra vård och stärka patientens ställning.
Bötfäll långsamma regioner och inför helt fri patientrörlighet.
Det är utmärkt att Nergårdh föreslår kortade tidsgränser. Det är också utmärkt att regionerna föreslås kunna få viten om de inte informerar väntande patienter om deras rättigheter. Men det är beklagligt för Sveriges patienter att det inte, även om denna utredning genomförs, kommer att finnas en faktisk garanti för att få vård i tid. Utredaren borde varit modigare, och föreslagit att vite ska kunna utdömas när patienter inte får vård inom vårdgarantin. Då skulle de ekonomiska incitamenten förändras. I dag kostar det inte regionerna något att låta patienten vänta på vård. En väntande patient är ”gratis”. Att däremot skicka patienten vidare till en annan region eller en privat vårdgivare – det kostar. För att fler ska få vård i tid måste det kosta mer att inte leverera vård i tid, än att göra det.
I förra veckan skrev Henrik Dalgard här i Smedjan om förväntningarna inför denna utredning. Företrädare för pensionärsorganisationen SPF Seniorerna, vårdgivaren Aleris och tankesmedjan Synaps betonar alla vikten av att införa sanktioner mot de som bryter mot vårdgarantin. Några sådana förslag presenterades dock inte av utredaren. Det är beklagligt.
Det närmsta vi kommer är förslaget om ett vite vid överträdelser av informationsgarantin. Att vite tillämpas på detta område och inte vid försenad vård är en förlorad möjlighet. Nu blir det upp till remissinstanserna, regeringskansliet och slutligen våra folkvalda i socialutskottet och riksdagen att våga ställa sig på de väntande patienternas sida. Bötfäll långsamma regioner, inför helt fri patientrörlighet och nyttja den nationella vårdförmedlingen så att också patienter kan ställa frågor till den om ledig kapacitet.
Utredningen som presenterades i dag tar steg i rätt riktning, men för att komma till bukt med de stora problemen behöver vårdkön prissättas. Det skulle stärka incitamenten för regionerna att leva upp till vårdgarantin och patienter skulle kompenseras för sin uteblivna vård. Att få pengarna tillbaka om man inte får sin utlovade tjänst eller produkt är en mycket rimlig princip. Den gäller i stort sett överallt, och sjukvården borde inte vara ett undantag. Makten måste flyttas från regioner, till patienter.