Vill ni hjälpa flyget, lämna det ifred
Regeringen har just slagit ett hårt slag mot flygbranschen (och skattebetalarna) genom att införa en flygskatt. Samtidigt vill infrastrukturministern storsatsa på Arlanda. I själva verket är en evig sanning att det bästa sättet för en politiker att hjälpa, oftast är att lämna ifred.
Från och med 1 april blir flygresor mellan 60 och 400 kronor dyrare. Det är inte ett dåligt aprilskämt, bara helt vanlig dålig politik – regeringens nya flygskatt.
Till att börja med är det förstås lagom kul för den tvåbarnsfamilj vars semesterutgifter plötsligt ökar med 2 000 kronor. En annan förlorare blir flygplatserna själva. Den flygskatt Norge införde 2016 har tvingat en flygplats att lägga ned, och enligt en rapport från Stockholms handelskammare hotar samma öde inte mindre än sju svenska flygplatser om flygskatten införs.
Beräkningarna är visserligen baserade på det förslag som låg då, som innebar mellan 80 och 430 kronor i skatt, men det är fortfarande uppenbart att skatten innebär ett allvarligt problem för den svenska flygbranschen. Och det är inte någon oönskad bieffekt. Som ordföranden i riksdagens trafikutskott Karin Svensson Smith (MP) sade om att sju flygplatser hotas av nedläggning:
– Det är bra i så fall.
Mot denna bakgrund är det förvirrande att läsa om infrastrukturminister Thomas Eneroth (S) visioner för Arlanda:
– Arlanda behöver byggas ut rejält. Målet är att Arlanda ska bli Nordens ledande flygplats och därför måste vi få fram en nationell samling kring investeringar vid Arlanda.
Flygskatten är tänkt att minska flygresandet med upp till 600 000 resor per år. Satsningen på Arlanda är tänkt att innebära en ökning med 850 000 resor per år.
Man tar stryptag på hela den svenska flygbranschen, samtidigt som man vill göra Arlanda till nordens ledande flygplats. Likt Dr Jekyll och Mr Hyde är regeringen omväxlande mordisk och full av välvilja.
Man tar stryptag på hela den svenska flygbranschen, samtidigt som man vill göra Arlanda till nordens ledande flygplats.
Flygpolitiken kan verka som ett klassiskt exempel på att den ena handen inte alltid vet vad den andra gör. I själva verket är den ett symptom på ett klassiskt karaktärsdrag hos socialismen: Föreställningen att ju mer pengar som cirkulerar genom staten, desto bättre är det för samhället. Ju mindre andel som hålls utanför statens fördelningsmekanismer, desto sämre. Alltså har det snarast ett egenvärde att pengar cirkulerar från flygbranschen till staten via flygskatten, och tillbaka till flygbranschen via riktade satsningar.
De riktade satsningarna är visserligen inte helt jämna. Även om regeringen efter kritik från branschen kände sig tvungen att avsätta 120 miljoner kronor för att kompensera regionala flygplatser för skadorna, är det tydligt var statens satsningar koncentreras: Den största flygplatsen i Stockholmsregionen.
Snedvridningen är bara ett exempel på vad som är dåligt med att pengar cirkulerar genom staten. Pengar försvinner iväg till administrationskostnader, och offentligt slöseri minskar penningmängden ytterligare. Samtidigt förlorar skattebetalarna makt över sina egna pengar, när någon annan detaljreglerar vad de ska spenderas på. Och så fungerar det sällan särskilt bra när staten engagerar sig alltför mycket i enskilda branscher.
Tomas Eneroth säger att ”vi måste lära av Danmark”, apropå Arlandas tänkta expansion. Det vore fantastiskt om han ville göra det. Danmark avskaffade sin flygskatt 2007, och avstod från att införa en ny 2011.
Vill regeringen på riktigt ha en stark flygbransch, bör den börja med att lämna flygbranschen i fred. Punktskatter och satsningar på Arlanda snedvrider marknaden, och det är skattebetalarna utanför Stockholmsområdet som får betala.