Visst har konservatismen ett konkret innehåll

På ledarsidor och i tidningar har en debatt om konservatismen blossat upp. I en tid präglad av osäkerhet kring globalisering, identiteter och Europas framtid är detta lätt att förstå. Konservatismen är likaså i en svensk kontext den minst diskuterade av de tre ideologierna. Kanske därför känns debatten fortfarande yrvaken.

Några tydliga tankespår har gått att urskilja i detta samtal. Somliga har föreslagit att konservatism är att stå upp för vanliga hederliga människors värderingar mot samhällseliters detaljstyrningsprojekt. Detta kan säkert vara ett fruktbart perspektiv att använda, men är det verkligen konservatism? Det går att tänka sig otaliga fall i historien där befolkningen som helhet varit långt mer radikal än eliten. Jag har inga konkreta siffror, men tänker mig att den ryska revolutionen hade långt större stöd bland bönderna än bland adeln och prästerna. Eller att majoriteten av kineserna faktiskt stöttade Mao vid folkrepubliken Kinas grundande.

Andra har föreslagit att konservatismen primärt är en reaktion mot radikala ideologier. Att försvara strukturkonservatism behöver inte vara fel, men är det verkligen samma sak som en idérörelse? En radikal rörelse kan i princip opponera sig mot vad som helst. Skulle konservatism då kunna vara att försvara nästan vad som helst? Kan det verkligen vara så att konservatismen bara är en metod?

Den kvardröjande frågan om vad konservatism är för en idérörelse och hur den kan skiljas från viljan att förändra långsamt i allmänhet lyser med sin frånvaro.

Anhängare av alla ideologier har periodvis använt sig av mycket obehagliga metoder för att uppnå sina politiska syften

Olika ideologiska rörelser har under varierande tidsperioder föredragit olika arbetsmetoder. Vanligen tänker vi att socialistiska rörelser föredrar stora och snabba omvälvningar som revolutioner. Detta medan konservativa grupper helst vill se långsamma reformer. Liberala sammanslutningar befinner sig någonstans mitt emellan. Så ser schablonbilden ut.

I majoriteten av historiskt viktiga händelser som har påverkat samhället har det varit så. Men inte alltid. På 1930-talet fanns i Tyskland en rörelse som kallades radikalkonservativ. Det var en grupp rebeller som på konservativ grund ville omstörta, nästan, hela det tyska samhället. Avskaffad parlamentarism och mobilisering av hela staten stod på dagordningen. Dessa var i farten ungefär samtidigt som Socialdemokraterna i Sverige helt övergav tanken på att omforma samhället genom revolution och massförstatligande av företag. Socialdemokraterna har inte ändrat den ståndpunkten sedan dess.

Det finns alltså ingen nödvändig koppling mellan ideologi och politisk metod. Tanken att ideologier främst handlar om i vilken takt och med vilka metoder man kan förändra samhället kan till och med vara farlig. Den inställningen gör att man på ideologisk grund kan friskriva sig från misstag.

Anhängare av alla ideologier har periodvis använt sig av mycket obehagliga metoder för att uppnå sina politiska syften. Högerpolitiker tröttnar aldrig på att påtala massmorden i de realsocialistiska staterna. Vänstern är nästan lika snabb att peka på den vita terrorn i Finland, Spanien eller Sydamerika. Liberalerna har likaså sin beskärda del i franska revolutionens fasor eller ungturkarnas styre i Turkiet. Nästan alla tar givetvis avstånd från detta i dag, men det är likafullt exempel på avskyvärda strategier som anhängare av alla ideologier vid vissa tillfällen begagnat sig av. Och man kan inte friskriva sig med argumentet att metodernas avskyvärdhet visar att missdådarna inte var “riktiga” anhängare av ideologin.

Man kan alltså ganska snabbt mejsla fram ett flertal drag som är typiska för en konservativ samhällsuppfattning

Tanken att politiska ideologier bara handlar om metod har också andra problem. Ideologier kan vara olika heltäckande. Från de mest totalitära till det mest minimalistiska eller enfrågeinriktade, men knappast vara utan ett innehåll i sig. Konservatismen är gäckande eftersom den är mer svårdefinierad än socialismen och liberalismen. Den återuppståndna debatten om konservatism i Sverige är därför på många sätt förbryllande. Distinktionen mellan strukturkonservatism och värdekonservatism måste vara klar från början, annars kommer man att tala förbi varandra.

Strukturkonservatismen som tradition är inte utan illustra försvarare. Filosofer som Eric Voegelin eller Michael Oakeshott hade garanterat hållit med. Bägge menade att de största problemen i modern politik, och i samhället i stort, var att försöka pressa in samhällsutvecklingen i våra egna hemmasnickrade fantasimallar. Det är en viktig insikt, speciellt i ljuset av 1900-talets stora katastrofer. Faktum är dock att dessa tänkare oftast verkar argumentera för två olika teser samtidigt, som till synes ofta glider samman till en. Bägge dessa tänkare var eminenta försvarare av både strukturkonservatism och värdekonservatism, men det är två distinkta tankesätt. Att det är just så kan man se från hur konservativa politiker och rörelser har reagerat på samhällsfenomen genom historien.

Det finns gott om mycket gamla företeelser som ingen konservativ någonsin har försvarat: Kriminalitet, familjeuppbrott, inskränkning av äganderätt eller prostitution. Idéer om hur man ska få bukt med detta kan givetvis skilja åt, men ingen konservativ har någonsin hyllat något av dessa som viktiga institutioner att bevara, trots att samtliga företeelser får sägas gå långt tillbaka i tiden. Men hade det bara handlat om att förändra långsamt hade man väl applicerat samma tankegång kring dessa fenomen? Tvärtom framträder förutsägbarheten i vad konservativa rörelser har reagerat mot ganska tydligt. Och detta bildar ett mönster som ger en tydlig kontur av vilken typ av samhälle man vill se.

Man kan alltså ganska snabbt mejsla fram ett flertal drag som är typiska för en konservativ samhällsuppfattning. Den mest kända är kanske amerikanen Russel Kirks sex stycken kanon där han föreslår en möjlig uppräkning. Det finns en högre moralisk ordning i världen; etik är inte bara subjektivt. Människan går inte fullt ut att förstå och är inte endast rationell. Människor är av naturen olika och det är överlag något positivt. Äganderätt är avgörande för ett fritt samhälle. Traditioner och seder har ett egenvärde. All god förändring måste bygga på kontinuitet. Kirk motiverar sedan dessa principer med att de är vad som bygger ett tryggt, fritt och välmående samhälle.

Kirk verkar alltså mena att en viss dos av strukturkonservatism ingår i själva ideologin. Det skulle säkert de flesta hålla med om. Samtidigt innehåller hans lista flera principer som inte alls berör metoder. Konservatismen innehåller enligt Kirk alltså en metod, men det är bara en komponent i något större och mer konkret.

Detta säger dock inget om vilken fråga som är mest prioriterad för stunden, eller hur man löser problemen politiken har framför sig. Att inspiration går att hitta bakåt i tiden eller att det oftast är bättre att inte hasta, är helt enkelt inget som konservatismen har patent på. Däremot är arbetet för konservativa kärnvärden och dess genomslag i samhället något bara konservatismen strider för.