Pessimismen är vår tids vattendelare
De senaste åren har pessimismen blivit allt mer blockskiljande. Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare är mer bekymrade över samhällsutvecklingen, än de som sympatiserar med JÖK-partierna. Och pessimismen tycks öka...
”Sverige är på väg åt fel håll.” Sveriges politiska karta ritas om efter dem som håller med och dem som inte håller med om det påståendet. Sedan flera år tillbaka har en majoritet av väljarna hos vart och ett av MP, S, V, C och L sett positivt på framtiden. Hos M-, KD- och SD-väljarna har inställningen varit den motsatta.
Nu är det givetvis så att vänsterväljare tenderar att se positivt på samhällsutvecklingen när deras egna partier styr, och vice versa. De som är i opposition är missnöjda, de vars favoritpartier styr är nöjda. Men pessimismen blir alltmer en avgörande politisk skiljelinje.
Pessimismen har ju också ett ursprung. De senaste åren har pessimismen ökat samtidigt som vissa samhällsproblem har blivit mer påtagliga. Peter Santesson på Demoskop anmärkte i Kvartal redan 2016, i svallvågorna av flyktingkrisen, att pessimismen blev mer blockskiljande.
Därför blir det också problematiskt att prata om ”ett konservativt block”. Sakpolitiskt gör M, KD och SD samma prioriteringar. Migrationen ska minskas och hårdare tag behövs mot brottsligheten. Om Sverige kan sägas vara på väg åt fel håll, är det på grund av de frågorna och vad de symboliserar. Snarare är det ett pessimistiskt block än ett konservativt.
Det verkar vara synen på samhällsproblemen som just problem som är mer blockskiljande än politiken
De senaste åren har alltfler börjat använda sig av analysmodeller som GAL-TAN eller att prata om någonstansare och varsomhelstare för att beskriva det nya politiska landskapet. Globalister möter traditionalister. Internationalister hamnar i konflikt med nationalister. Men en annan dimension som verkar vara minst lika viktig, är frågan om framtidsoptimism eller -pessimism.
Inför valet 2018 publicerade Kvartal en serie podcaster om en studie framtagen av Markus Uvell på Inizio om skillnaden mellan någonstansare och varsomhelstare, där även pessimism och optimism mättes. Sedda tillsammans visade det sig att missnöjda någonstansare dominerade bland SD-väljare. Nöjda varsomhelstare dominerade i Miljöpartiet och Fi, och utgjorde relativt stora andelar av C och S. Ännu intressantare var att de nöjda varsomhelstarna också hyste en mindre oro över sjukvård, brottslighet och migration. När Fokus gjorde en undersökning om framtidstron hos svenskar såg man samma trend. M- och KD-väljare är mindre hoppfulla än snittet, SD-väljarna minst hoppfulla av alla. Torbjörn Sjöström redovisade nyligen en studie från Novus som visade på samma mönster. M- och SD-väljare känner sig betydligt mindre trygga än genomsnittet.
Bakom de här siffrorna döljer sig olika verkligheter. Det verkar vara synen på samhällsproblemen som just problem som är mer blockskiljande än politiken. Särskilt intressant i det sammanhanget är Kajsa Dovstads krönika om att få ett så kallat Jimmie-moment. Dovstad beskrev hur hon som boende på en ny ort hade hamnat i ett område där hon inte kände igen sig, och hade svårt att orientera sig bland de okända, utländska matvarorna på närmsta snabbköp. Känslan av kulturell och social isolering i sitt hemland, var för henne ett Jimmie-moment.
Det finns ett antagande där som verkar så uppenbart att det inte behöver formuleras – att Jimmie Åkesson och SD är synonymt med den känslan. I en tid då upprördheten över samhällsproblem ökar, är SD peak pessimism. SD har blivit Sveriges orosparti, partiet som är argast över allt som går snett. I mätning efter mätning sticker deras väljare ut som mest pessimistiska. I sajten Poll of Polls sammanvägning av alla opinionsmätningar är SD också största parti för första gången. När svenska folket blir mer pessimistiskt, når SD toppnivåer. Om inget drastiskt händer, är det Sveriges största parti i nästa val.