Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Civilt försvar är ett missförstånd av antika mått
NATO:s medlemmar har kommit överens om att lägga fem procent av BNP på försvaret. Ett komma fem procent av dessa ska läggas på det civila försvaret. Vad innebär det, undrar Theodor Selimovic.
Det civila försvaret är allomfattande. Allting kan rimligtvis anses vara viktigt för det civila försvaret. Vänsterpartiet vill inkludera sjukvård i det civila försvaret. Belgiska bönder sprutar sur mjölk på kommissionen för att den nya budgeten inte ökar deras anslag lika mycket som resten. ”Inga bönder, ingen säkerhet”. Regeringens hemsida nämner trossamfund som en del av det civila försvaret. Alla har rätt. En välfungerande sjukvård är ovärderligt i ett krig, likaså matförsörjning och själavård. Det är också skolor, brandkår, fabriker, bussar, sophantering… I Kiev sätter operan fortfarande upp föreställningar i protest, i Sarajevo spelade filharmonikerna Albinonis Adagio i G moll i den granatkrater som hade sprängt en brödkö. Är Kungliga Operans renovering del av det civila försvaret?
Amerikanerna behövdes blidkas på något sätt. Men alla vet egentligen att fem procent av BNP på försvar är en fullständigt ohållbar nivå. 1,5 procent på civilt försvar är bokföringsfiffel. Det är dåligt i bästa fall. Men just denna bokföring bör hållas separat.
Regeringens hemsida nämner trossamfund som en del av det civila försvaret.
Säkerhet är existentiellt. När en fråga får detta tunga prefix säkerhet blir även den existentiell. Ramen för tillåtna och rimliga åtgärder byts ut. Man slutar fråga sig: ”Har vi vägt nytta och kostnad korrekt?”. I stället: ”spenderar vi tillräckligt mycket?”. Frågan säkerhetiseras. Tänk på hur vi diskuterar, eller snarare inte diskuterar, Försvarsmakten. När var senaste gången man hörde en kritisk tanke om hur de kommer att använda alla de miljarder som nu tilldelas dem? På sin höjd varnar en officerare inom Försvarsmakten för komplikationer kring att spendera så mycket på så kort tid. I riksdagen? Inte ett knyst. Det handlar ju ändå om Sveriges säkerhet.
Att öppet ifrågasätta Försvarsmakten hade nog inte vunnit många röster. Snarare högljudda grymtningar om att ”man inte förstår allvaret”. Oviljan att tvivla betyder inte att våra politiker är fega eller för mediatränade. Oviljan är mänsklig, grundad i den krypande ångesten av att tappa bort sig i en mörknande skog. När det civila inkluderas i säkerheten kommer samma sak att hända där. Sjukvård, tågen, industrin upphör att vara parlamentariska ärenden utsatta för kritisk granskning. Rädslan bestämmer.
Att sträcka ut försvaret till ett diffust civilt försvar kommer att leda till slöseri och bristande ansvarsutkrävande.
Vem ska sköta det civila försvaret? Staten, såklart. Medborgarnas säkerhet är ändå statens grundläggande syfte. Tågtrafiken måste samordnas med sjukvården för att forsla skadade till och från fronten, ifall ryssen skulle komma. Staten måste dock få pengar för detta. Det där skuldankaret… det finns fraktfartyg som behöver riktiga ankare.
Att sträcka ut försvaret till ett diffust civilt försvar kommer att leda till slöseri, bristande ansvarsutkrävande och debatter kvävda i sin linda. Det är skadligt. Men bakom ett komma fem procent kan man skönja ett tragiskt missförstånd.
***
Hur vinner man ett krig? Politiken svarar att man vinner ett krig genom att förbereda sig. Civilförsvaret är en bärande del av förberedelsen. Bara när hela samhället är redo att ögonblickligen byta om från kostym till uniform kan främmande makt bli avvärjd. Styrka och beredskap blir ledord. Om hela samhället riktar sina krafter mot ett mål finns det inget som kan stoppa dem. Men, säger politiken, då måste hela samhället faktiskt rikta sig. Då måste vi sluta käbbla, för det handlar faktiskt om Sveriges säkerhet. Käbbel är beredskapens värsta fiende. Käbbel omöjliggör rationalisering.
Jämte politiken anas den återkommande myten om den starka, maskulina autokratin. Ryssland, sas det ibland innan kriget, var inte korrumperat av västerlandets dekadens. Hur skulle de beslutssvaga europeiska demokratierna kunna stå emot en barbröstad Putin? Demokratier vars utmärkande drag är att aldrig kunna komma överens. När kriget kommer, är det ryssen med fosterlandsundervisning sedan grundskolan eller den egennyttiga södermalmaren utan barn som slår hårdast? Sparta mot Aten. Föreställningen om den auktoritära, rationaliserade krigsmaskinen som krossar demokratiernas yra käbbel är alltjämt förhärskande. Lyckligtvis säger historien emot.
Hur skulle de beslutssvaga europeiska demokratierna kunna stå emot en barbröstad Putin?
Ett välfungerande samhälle vinner krig. Men det välfungerande samhället är det som inte är militariserat, det som inte har skyddsrum i varje kyrka. Det är därför demokratier har vunnit 84 procent av alla krig de har utkämpat sedan 1816. Det är därför Sparta föll till Thebes och inte lämnade några ruiner efter sig. Det är därför Storbritannien kunde styra en fjärdedel av jordens yta – inte på grund av militarisering, utan på grund av handel, civilsamhälle, och en separation av krig och politik.
Visserligen är det svårt att särskilja orsak och verkan. Kanske är ett fritt civilsamhälle en lyx man kan unna sig när det redan är fred. Civilsamhället skapar inte freden, civilsamhället är en konsekvens av fred. Försvar och militär skapar freden. När väl kriget kommer har man byggt upp ett beredskapslager. På kort sikt är det sant. Ett fritt näringsliv och öppna teatrar kan faktiskt inte stå emot spartanska hopliter. Militärer vinner slag, de försvarar kobbar och skär, de åker längdskidor bakom fiendens linje.
Men ett krig vinner man genom material och militär försörjning. Man vinner krig genom att ha en effektiv ekonomi, så att man kan producera (eller köpa) fler drönare än sin motståndare. En stark ekonomi vinner krig. En stark ekonomi kommer från ett välfungerande samhälle. Ett välfungerande samhälle kommer från tvivel och ifrågasättande. Men ett civilt försvar förstelnar allt det rör, allt de med makt bedömer vara ovärderligt för landets säkerhet. De ett komma fem procenten kommer att godtyckligt delas ut till politikernas hobbyprojekt. Svenska bolags underkastelse inför det senaste cybertekniska påfundet kommer att inskränka deras handelskraft och därmed deras viktigaste egenskap om ryssen faktiskt skulle banka på dörren. Likt en grekisk tragedi orsakar välmenade handlingar vårt eget förfall.
Försvarsmakten måste få sitt, såklart. Upprustning är nödvändig. Men det bör hållas till det militära försvaret. Ett starkt civilsamhälle står inte i givakt.