Ekonomi Krönika
Önskelista för Sverige
Socialdemokraterna har presenterat sin valplattform. Den består mest av en lista på önskvärda resultat, och väldigt lite av hur man ska nå dit, skriver Joakim Broman.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Lena Hallengren och Teresa Carvalho presenterade på torsdagsmorgonen sin valplattform som de kallar ”Plan för Sverige”. De vill bland annat att arbetslösheten ska bli lägre, att tillväxten ska bli högre, att maten ska bli billigare och att vårdköerna ska bli kortare.
Vad den faktiska planen består av är dock inte lätt att uppfatta. Redan inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet 2020. Åtgärderna som den rödgröna regeringen sedan vidtog påminner mycket om det som S-kvartetten presenterade under torsdagen: Den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken” ska återuppbyggas och arbetslöshetsförsäkringen förbättras. ”Vi ska skapa nya jobb och minska arbetslösheten genom investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar”, meddelar S.
Facit för Löfven var högre arbetslöshet efter sex år och inte lägre, eftersom ”planen” aldrig var en faktisk plan som svarade på problemen på svensk arbetsmarknad. Sveriges arbetslöshet, nu på runt 9 procent, består nästan enbart av utsatta grupper som unga utan gymnasieutbildning och utrikes födda med antingen låg utbildningsbakgrund eller svaga språkkunskaper (eller både och). Det är förstås självskrivet att högre utbildning som riktas mot personer med förgymnasiala kunskaper kommer att falla platt.
Har man redan från början uteslutit det som fungerar får man i stället nöja sig med önskningar och förhoppningar.
Så när Magdalena Andersson och Mikael Damberg säger att ”det behöver skapas fler jobb med bra löner” är de rimligen medvetna om att detta inte kommer att göra någon skillnad för de som har svårt att få en lön överhuvudtaget. När de föreslår utbyggda högskolor, omställningsförsäkringar eller yrkesutbildningar gör de det inte för att lösa problemen utan därför att de ska slippa befatta sig med de reformer som faktiskt skulle göra det. Lågtröskeljobb, minijobs enligt tysk modell, sänkta ingångslöner och kostnader för att anställa långtidsarbetslösa är sådant som faktiskt adresserar arbetslösheten. Har man redan från början uteslutit det som fungerar får man i stället nöja sig med önskningar och förhoppningar.
Detsamma går att säga om vårdköerna. Även Socialdemokraterna anno 2014 ville ha kortade köer och ”fler händer i vården”. Flera år och otaliga miljarder senare var budgetutrymmet uppätet men köerna betydligt längre, även innan pandemin försvårade situationen. Andersson och Damberg vet inte, eller vill inte veta av, att privat driven vård är effektivare och hänvisar därför sig själva till att kasta mer pengar över det offentliga, kritisera ”marknadsmisslyckandena” samtidigt som de ber en stilla bön om att det verkliga problemet till sist ska gå över av sig själv.
Under de rödgröna åren 2014–2022 växte BNP per capita med under en procent per år men ingen tillstymmelse till omvärdering eller självkritik hörs från Andersson och Damberg. Ingen ny plan som baseras på tillväxtforskningen eller internationellt framgångsrika exempel. Bara mer av samma politik, förstärkt av de senaste årens marknadsfientliga retorik. Löfvens minnesvärda industrikansler ska i Anderssons tappning få en egen statlig investeringsbank och staten ska ha större industripolitiska åtaganden. Bevare oss väl för den tillväxten.
I ”Plan för Sverige” finns även skrivningar om lägre brottslighet, färre – helst inga – utsatta områden och en mer levande landsbygd. Tre områden som för all del är svårlösta politiska problem men där utvecklingen också gick åt fel håll under de åtta rödgröna åren. Socialdemokraterna säger att man förändrats men talar inte om vad det är man ska göra annorlunda. Då har man ingen plan utan bara förhoppningar, en önskelista som mest är till för att likna det som väljarna också vill ha.